Allting står på spel. Alla vet det. Du vet och jag vet och din granne vet och din grannes granne vet. Det är vi som är orsaken och det är vi som bär ansvaret och det är vi som kommer att vara förändringen. Och det är bra. Vi har genom vår försumlighet och vår okunskap skapat oss ett uppdrag för livet, för oss alla.
Vi måste sluta bränna fossila bränslen, det är nummer ett. Det är svårt, vi vet det. Vi är många som är beroende av det fossila, för att resa och för att vår mat ska transporteras; våra hus värmas upp; industrin som producerar våra prylar ska drivas framåt. Eftersom vi är beroende, måste vi minska – och till slut stoppa – beroendet. Det vet vi hur man gör. Man pratar om sina svårigheter. Man söker hjälp. Man hittar substitut. Man ändrar sin livsstil. I och med att vi allihop måste göra detta, bör det vara enklare än när du är fast själv i ditt beroende. Vi kan hjälpas åt, ta stöd av varandra. Och det gäller dig och mig och din granne och din grannes granne, det gäller i din kommun och i din region och ditt län och landsdel och ja i hela det land där du bor. Det gäller hela världen. Varenda medborgare i varje liten vrå av hela vår gemensamma värld. Alla måste ställa om. Helt. Vilket innebär att de som bränner mest fossilt och som lever mest över jordens tillgångar måste ställa om mest.
De som – och det sker redan nu – är mest drabbade av klimatförändringarna och den globala uppvärmningen, är de som har orsakat den minst; de som inte har rest världen runt i jetplan, de som inte har konsumerat – och överkonsumerat – och gjort av med mest energi och sett till att övertrassera det lilla konto vi alla har till vårt förfogande av mat, vatten, en liten plats att vara på på jorden. Därför måste vi förstå begreppet klimaträttvisa. Det är profunt. De som är minst ansvariga måste kompensera minst och istället fokusera på att deras egen utveckling framåt inte sker på samma förödande sätt som vår, vi som bor i den så kallade rika delen av världen.
Alltihop är väldigt enkelt. Vi har alla begripit det. Sedan människan började bryta kol och pumpa upp olja och bränna det, har koldioxidhalten i atmosfären stigit och i samma takt stiger den globala medeltemperaturen. Och det sker i en hastighet som jordens klimatsystem inte kan parera. Allting kajkar ur. Vi ser redan nu effekterna av detta. Torka. Bränder. Vattenbrist – och översvämningar. Samtidigt pågår krig i världen, flera av dem med oljeberoendet som drivkraft. Om vi lämnar oljeberoendet bakom oss och istället nyttjar förnybara energikällor som sol, vind och vatten är med andra ord en anledning till krigen bortsopad. Ju närmre energikällorna ligger oss själva och ju renare de är, desto mindre elände kommer de att orsaka.
Att ställa om är alltså bara en vinst. I och med att vi behöver göra det tillsammans, allihop, måste vi bli hyggliga vänner, våra olikheter till trots, och skipa fred. Vi kan inte lägga pengar på vapen – som vi bara använder för att förgöra varandra – när vi måste lägga dem på att rädda planeten. Det begriper varje människa. Klimatrörelsen är en fredsrörelse. Skaka hand. Fall i varandras famnar. Bryt bröd. Vi vet att det här är svårt, en mycket stor utmaning, troligtvis den största mänskligheten någonsin stått inför. Klarar vi det? Klart vi gör. Varför? För att vi är överlevare. För att vi har barn, som ärver det vi bygger nu. För att vi inte är ensamma på den här planeten; vi har ingen rätt att föröda skogar och hav som också är hem för växter och medvarelser, fåglar, däggdjur, fiskar, grodor, reptiler ... ja ni fattar. I detta nu pågår ett massutdöende på jorden, det sjätte i ordningen. Arter dör ut i en hastighet som är abnorm, och farlig. Vi håller på att förlora insekterna, de som är basfödan i näringskedjan och pollinatörer. En värld utan pollinatörer överlever inte.
Det är fredag idag. Det pågår en klimatkonferens här i Stockholm. Vägarna är igenproppade vid alla avfarter eftersom huvudlederna stängs av för säkra transporter av digniteter genom stan. En personlig reflektion. Jag tog en promenad i söderort, det var igår. Det regnade, det var rusningstid, det är så oerhört mycket bilar att det är nästan svårt att omfatta; varje vägstump är igenkorkad, köer överallt, knappt i rörelse. Jag börjar räkna, på min väg hemåt med bärkassar (fina grönsaker från Sydeuropa nu: färsk sparris, lök, kronärtskockor – kan vi ens ana vad som sker när hettan gör det omöjligt att odla där nere?) i det tidiga juniregnet. Jag kommer upp till 160 bilar. I knappt 60 sitter det fler än en person. I 100 bilar sitter alltså en ensam gubbe eller gumma. Så enkel ekvation det skulle vara; om de där 100 samåkte minskade deras utsläpp med hälften; om de satt i en buss eller spårvagn minskade deras utsläpp enormt mycket. Ergo. Vi måste bygga om infrastrukturen, den sväller över sina bräddar. En värld byggd för bilar är redan nu en gammal värld. Överkokt. Överansträngd. Det kommer att ta slut, förstås. Om vi inte gör omställningen, nu, tillsammans, kommer det att braka samman snabbt och förödande, eftersom det här är inte hållbart. Och det gäller inte bara den där lilla eftermiddagstårtbiten av alltet som jag amatöristiskt analyserande under min promenad. Det gäller allt. Hela vår civilisation gungar under vår egen tyngd.
Samtidigt som klimatkonferensen går mot sitt slut och deltagarnas jetplan börjar fylla luftrummet ovanför oss (också en infrastruktur som inte är hållbar och vi måste bygga om) är det klimatmarsch inne i stan. Varje fredag är det ju klimatstrejk. Och vissa veckor är de större. Nu är vi där. Varje vecka borde vara tillräckligt stor för en väldig klimatstrejk. Många av oss borde ta oss ut på gatorna och säga ifrån, och efter det agera i varje sammanhang för en omställning. Det här är inte någon agitatorisk yra, det här är på riktigt och på mycket stort allvar. Forskningen vet. Politikerna vet. Alla vet. Det handlar om vad vår värld säger till oss, om hur biosfären – vår egen livsmiljö – reagerar på vårt beteende. Och är det något vi kan ändra på är det vårt beteende, det vet vi. Minns vilka ramaskri det var från vissa håll när rökning förbjöds på krogen. Vem saknar de inpyrda lokalerna idag och vem saknar bordsgrannen som tänder en filterlös fransk jäkel just när din fina soppa kommer in? Vi har gjort mycket bra. Örnstammen i Sverige var nästan väck; nu har vi räddat den. Torsken håller på att förtvina i Östersjön, men efter fiskeförbud kommer den att återhämta sig. Och globalt: ozonskiktet höll på att evaporera, på grund av oss. Men människan insåg sitt misstag och förbjöd freoner, som var orsaken. Och det är så mycket bättre nu.
Det kommer att bli bättre vad gäller de fossila utsläppen också. Och massutdöendet. Och vår rovdrift på naturen. Och vår överkonsumtion. Och hur vi bränner energi i onödan. Hur vi kastar bort mat (det är ett ofattbart svinn). Vi måste bara säga det till varandra, och oss själva. Att det handlar om oss. Vårt ansvar. Vårt handlande. Allting handlar om hur vi sköter det här. Men det vet vi ju redan, jag ska inte moralisera. Alla har ju en inre moralisk kompass som ger oss rätt riktning. Eller hur. Innan det är för sent. Eller hur. För när allting står på spel är det all in som gäller. Och satsar vi allt vi kan kommer vi att vinna mycket, ja vi kommer vinna allt – hela vår värld.
