Jag har läst en del klimatlitteratur under de år jag
har fördjupat mig i ämnet. Här vill jag lista några rekommendationer, med korta
beskrivningar och lite av omdömen (jag gillar dem alla, av olika skäl, därför
lyfter jag fram dem). De är ofta personliga; både forskare och andra skribenter
som tagit sig an klimatförändringarna på det här viset, läst på, fördjupat sig, skrivit för andra, blir ytterst engagerade. Vi befinner oss i en planetär kris. De vill berätta. Böckerna är sällan övertydligt alarmistiska – författarna skriker inte, de resonerar sig fram, bygger på fakta – men tydliga, omutliga. Läget är allvarligt. Vi står inför mänsklighetens största utmaning någonsin. En del av böckerna är mer
riktade mot vetenskapen och hur och varför den globala uppvärmningen sker, en
del är mer riktade mot åtgärder, framtiden, vad vi kan göra.
Utan att föregå
någon annans läsning: det är inte alltid muntert att ta del av kunskapen och
forskningsläget. Människors oro är adekvat. Ibland
kan man ha en tendens att fly fakta, när de blir för påträngande och kräver av
en att man måste förändra sitt liv. Vi har anat att något stort är i rörelse. Men kunskap – att veta – är inte farligt. Snarare blir man lugn, så
är det alltid vid svåra händelser i tillvaron: vi vill veta hur och varför
saker och ting sker, även om vi inte kan råda över dem. Och kunskapen vad
gäller klimatkrisen är avgörande för hur vi kommer att hantera och parera den.
Vi behöver nå insikt om allvaret, och våga bli ledsna och sorgsna, för att i
nästa skede kunna agera. För vad skulle vi annars göra?
Ge upp?
I stort sett samtliga författare till dessa klimatböcker når fram till slutsatsen att förändringarna vi måste göra är
fundamentala. Den fossila eran gav människan (åtminstone i den mer besuttna
delen av världen) en väldig rikedom och en snabb teknisk utveckling. Outstanding i vår historia. Men samma fossila epok har också skapat den kris
planeten befinner sig i. Växthuseffekten har vänt, från att vara det som tryggar vår värme, odling, näring, till ett hot. Värmen stiger oavbrutet. Kurvorna går bara uppåt. Bryt detta. Koldioxidhalten måste ner. Vi måste ställa om. Vi måste leva mer hållbart, cirkulärt.
Sluta begå rovdrift.
Vi måste – det är det primära –
sluta bränna olja och bensin och kol. Och det är bråttom, bråttom som ingenting annat. Men det är också något vi alla – alla människor i ett pärlband runt jorden – måste ta tag i, tillsammans. Där finns en utmaning, och den kan sluta lyckligt. Vi kan låta omställningsarbetet bli det som enar oss, som för oss människor – i alla våra
olikheter – samman. Se det som ett globalt fredsprojekt. Det här är vår chans, att visa vilka vi egentligen är. Vi kom inte bara hit för att destruera världen och mjölka jorden på dess rikedomar. Vi kan bättre. Läs på.
●
David Attenborough – Ett liv på vår planet – en vision för framtiden (2020)
Finfin populärvetenskap med personlig och mjuk – men
bestämd – ton.
Attenborough är ju en världskändis. Och han har följt oss
genom 1900-talets expansion. Upptäckterna. Den fantastiska vildheten. Och nu: det vildas försvinnande. Teverösten leder oss över savanner och ner i havsdjup. Först är naturen ett äventyr
som människan glupskt – för att inte säga girigt – tar sig an. Med
tiden kommer insikten smygande, att vi har gått för långt, vi destruerar det vi
borde värna om. Det här skildrar David Attenborough med styrka och mild vrede;
det är en känsligt berättad bok om klimatets förändring
under en nu gammal mans hela levnad. Han har sett förändringarna med egna ögon, och han är upprörd.
I geologisk tideräkning är ett människoliv oerhört kort, det är därför de här snabba
förändringarna av klimatet är så fasansfullt allvarliga. Vi borde ha begripit
att rovdriften på planeten skulle skapa obalans. Tar man något utan att ersätta det, blir det en brist.
Attenborough är både folkbildare och världssamvete, både ljust framåtblickande och bistert, sammanbitet orolig. Han är suverän på att samla intryck och
detaljer till en helhet och göra en vass analys (se också Netflixdokumentären med
samman namn som boken).
David Attenborough är nittio plus och har blivit klimataktivist.
Oförsonlig. Boken är ett rop. Världen är i fara. Hans kunskap har givit honom
insikt och sorg och nu använder han sin tydliga röst för att förklara läget. Men han vill också inge hopp och se möjligheter till förändring. Han är inte misantrop, han tror människan om gott mitt i bedrövelsen vi har skapat. Han säger: "Antropocen skulle faktiskt kunna visa sig bli en enastående kort geologisk period, som slutar med att den mänskliga civilisationen utplånas. Det behöver inte bli så. Antropocen skulle kunna markera början på ett nytt och hållbart förhållande mellan människor och mellan oss och planeten."
●
Sverker Sörlin – Antropocen: En essä om människans
tidsålder (2017)
Vi går ur den geologiska epoken holocen in i antropocen, människans tidsålder. Nu är jorden vår, det är vi som har tagit
över och det är vi som påverkar dess klimat och dess framtid.
Det gick ganska fort; från förra istidens slut och fram till nu, en blinkning i
jordens historia, har människan haft en gyllene tid i ett närmast perfekt
klimat: stabilt, behagligt, perfekt att utvecklas i, en gyllene epok.
Sedan 1850 har det här accelererat, ofattbart snabbt. De 280 miljondelar koldioxid som fanns i atmosfären
under de 10 000 åren sedan istiden och skapade det behagliga
odlings- och livsklimat vi har haft tills nu har på bara några generationer ökat till 420 miljondelar. Och i takt med detta stiger medeltemperaturen på jorden. Vi ser redan idag
konsekvenserna genom torka, missväxt, översvämningar, bränder.
Sverker Sörlin har skrivit en klassisk essä, en tankevandring,
kring ordet antropocen och dess historia och innebörd. Det finns två sidor av detta: människans enorma framgång och samtidigt hens självdestruktion. Människan har makt över planeten. Allt annat liv är undanträngt, eller i våra händer. Det är en
framgångssaga, från ångmaskinen, över kol och olja och fram tills nu, en värld
som blivit snabbare, rikare, med ökat välstånd. I mångt är det också en
våldets och de skoningslösa erövringarnas mörka berättelse, kolonisationens
utbredning, det norra halvklotets makt och utnyttjande av det södra. När vi nu
kommit hit, till antropocen, är det dags att ta ansvar. Det finns en möjlighet att gå en bättre framtid
till mötes. Har vi styrt om klimatet, kan vi styra det tillbaka, kanske inte helt men vi kan göra det bättre. Vi har det i våra händer. Vi har nått gränsen.
Sörlin skriver: ”Vi behöver tänka på båda sidor om
antropocens gräns, se den som en övergång från förstörelse till ansvar.”
Han beskriver hur människans dominans på jorden manifesteras. Det är inte alltid en vacker bild, utan en bild av vilken typ av varelse Homo
sapiens är, våldsam, krigisk, utan framförhållning. Sörlin beskriver krigens
spår på planeten; tusentals miljarder skott har avfyrats under människans epok.
”Blyet oxiderar
och korroderar så att skotten lämnar fickor av blymineraler i jorden.” Människan
kommer att lämna enorma mängder teknofossil efter sig: byggnader, vägar,
prylar, gruvschakt, spår i havsbottnen; vi har varit i stort sett
överallt och det som en gång kallades det vilda är nu borta.
●
Peter Alestig – Världen som väntar: vårt liv i klimatförändringens Sverige (2022)
En bok som gestaltar framtiden som den kan bli (och troligtvis kommer att bli) i Sverige i klimatförändringens spår. Historia,
händelser nyligen och i nuet, och skeenden framåt skrivs på samma tydliga
prosa, med klart skönlitterära, gestaltande kvaliteter. Det handlar hela tiden
om enskilda människoöden, speglande den klimatkris vi redan idag befinner oss
i.
Sömlöst rör sig texten mellan då och nu och det kommande. Allt bygger på vederhäftig kunskap
och ögonvittnesberättelser, ett journalistiskt skrivsätt, effektivt; erfarenheter som lodas ner i nuet och framåt i
relativt plågsamma scenarier över vad som kommer ske i Sverige om vi inte
minskar utsläppen. Ja, även vad som kommer att ske om vi minskar utsläppen.
Behoven av anpassning är mycket stora.
Den här boken är en ögonöppnare och en minnesbank. Vad snabbt vi raderar det som nyss har skett. Peter Alestig viker upp blad ur den korta historien bakåt och lyfter fram händelser vi antingen har glömt eller knappt uppmärksammat. Hur många minns eller ens uppfattade att den dödligaste naturkatastrofen som drabbat Europa på hundra år var värmeböljan 2003, med upp emot sjuttiotusen döda? Varför märker vi inte vad som sker? För att det inte uppmärksammas, för att de som drabbas är de äldre och de sjuka och, som i Chicago 1995, de fattiga, de längst ned på samhällets botten. Men också den mer besuttna medelklassen drabbas - och kommer att drabbas, som i Gävle sommaren 2021, med översvämmade villaområden, på tolv timmar kom det 160 millimeter regn.
●
Greta Thunberg – No one is too small to make a difference (2019)
Redan en samtida klassiker. En liten bok sprängfylld
med de osminkade sanningar som gjorde Greta Thunberg världsberömd. För det var
inte bara hennes handling, klimatstrejken framför riksdagshuset, som påverkade, det var också hennes ord, sättet att
skriva och tala. Retoriskt mästerligt. Det är sällan man kan säga att ord
förändrar världen, men de här har gjort det. Gretas klimatstrejk hade säkert fått genomslag ändå – tiden behövde hennes aktion, rörelsen var igång och hon blev den självklara katalysatorn, omvärldens gensvar var omedelbart – men det är hennes
formuleringskonst som lyfter det till en egen nivå. Det alltid distinkta och
omutligt tydliga och moraliska i hennes texter gör dem säreget tidlösa och
starka.
I dagarna kommer Greta Thunbergs nya bok – Klimatboken – ut, en samling texter av drygt hundra forskare och skribenter från hela världen; bokens avsikt är att sprida kunskap om klimatkrisen och planetens tillstånd, för att vi utifrån kunskapen ska kunna agera.
Den enorma miljörörelse som nu bara växer kommer att göra skillnad, den har redan gjort det, kommer aldrig att ge upp. Ringarna sprids oavbrutet. Gretas insats är enorm, men – som hon alltid är noga med att framhäva själv – det är den samlade kraften, att människor gör det tillsammans, som skapar förändringen.
●
Katharine Hayhoe – Saving Us: A Cllimate Scientist's Case for Hope and Healing in a Divided World (2021)
Katharine Hayhoe är världsledande klimatforskare och
en folkbildare av rang. De flesta som har sökt kunskap om klimatförändringarna har nog mött Katharine Hayhoe, i en text eller intervju, på en föreläsning eller ett webbinarium. Hennes TED-talk – The
most important thing you can do to fight climate change: talk about it – har
setts av över fyra miljoner. Hennes filmer för nybörjare i ämnet –
Global Weirding – ger mycket klara och pedagogiska förklaringar till vad vi vet
om klimatförändringarna och deras uppkomst och följdverkningar. Jag brukar rekommendera och dela dem till de som behöver eller vill ha mer kunskap.
Hennes bok kommer läsaren så nära, den blir till en samtalande vän. Hon har en sådan tydlig och bekväm röst när hon skriver om ett ämne som är så stort och ofta svårt att omfatta. Det låter enkelt när hon förklarar vad och hur vi ska göra. Prata om det. Hennes prosa är också just pratsam, men på ett
kunnigt och hela tiden adekvat, precist sätt. Texten lyssnar av världen och medmänniskorna, många är anekdoterna och mötena med folk som inte riktigt har vågat eller kunnat få pejl på klimatkrisen och dess allvar. Men Katharine Hayhoe möter upp dem, alltid med ett lika öppet sinne. Ja, det finns sju procent klimatförnekare – "dismissives" – som är omöjliga att nå fram till. Men vi övriga kan alla relatera till klimatförändringarna utifrån oss själva, om vi börjar resonera och tänka efter. Och det är där Hayhoes metod är nyckeln. Dyrka upp din omgivning.
Hon kan via
sin profession ämnet utan och innan, där har hon förstås ett försprång, men är ändå ödmjuk inför kunskapen och gentemot dem som saknar kunskapen. Hon beskriver hur motiverande samtal
i ämnet kan se ut, och hur man kan närma sig varandra i en fråga som är
knepig att helt få grepp om. Ingen kan kunna allt men alla kan något utifrån sig själva, sitt jobb, sina intressen, platsen där de bor. Prata om det. Och när man pratar, är lyssnandet avgörande. Det är så vi förstår
varandra, så vi bygger tillit. Och så vi kan skapa förändring.
Jag vill tillägga att Katharine Hayhoes folkbildargärning också sker i sociala medier. Hon är aktiv på Instagram och Twitter där hon har finfina listor på forskare och andra som skriver om och sprider kunskap om klimatförändringarna. Följ henne!
●
Naomi Klein – This Changes Everything: Capitalism vs. the Climate (2014)
Titeln säger det mesta. Det här är en rannsakan av vad som har skett med klimatet och varför, vilka som ska ställas till svars (oljebolagen, den fria marknaden, Donald Trump) och vad vi ska göra åt saken (gå samman; Naomi Klein hyllar sociala mediers möjligheter att ena människor, kommunicera snabbt; kärleken till det levande besegrar pengatörsten).
Sanning och konsekvens. Var började det här. Vem och
vad orsakade den globala uppvärmningen och klimatkrisen. Naomi Klein går med
journalistiskt allvar och sylvass penna hårt åt ämnet. Som i alla hennes böcker är det enormt researcharbete som bygger texten. Intervjuer. Historia. Hon ser kapitalets roll i skeendet.
Vinstintressena. Hänsynslösheten. Hon plöjer fram genom forskningsrapporter och från plats till plats där orättvisor är begångna och/eller där människor kämpar för förändring. Hon går till angrepp – genom knivskarp analys – mot den världsordning som genom överexploatering och brännandet av fossila bränslen har skapat den klimatkris vi nu befinner oss i.
Det är en text som inspirerar. Okuvligheten och det muntra allvaret och den böljande prosan utgör lite av ett pionjärverk i klimatrörelsegenren. Naomi Klein har visat
vägen till hur paradigmskiftet ska kunna ske och hur tydliga och uppriktiga
skribenter och forskare och folkbildare – och politiker och andra makthavare – måste vara.
●
David Wallace-Wells – Den obeboeliga planeten (2019)
Stark genomgång av klimatförändringarna och vad som
kommer att ske med planeten om vi inte bromsar utsläppen av växthusgaser.
Wallace-Wells är en driven skribent, journalistiskt rapp, tar stora grepp,
chosefritt och utmanande och mycket välarbetat, både vad gäller grundmaterialet, kunskapsbanken, och själva prosan.
Bitvis är det tungt att läsa (inte för att prosan är tung
utan ärendet). Författaren börjar med att deklarera att läget är mycket värre än du kan föreställa dig. Den obeboeliga planeten blir då inte en bok för att sporra ditt humör, men en bok för att förklara och
sätta ord till din förtvivlan. Fakta är inte farliga, det är att inte agera som
är farligt. Som titeln säger, vi skapar en plats åt oss själva som håller på att bli obeboelig. Insikten är både absurd och gastkramande. Vad är det vi gör? David Wallace-Wells listar konsekvenserna av den globala uppvärmningen. Den dödliga hettan. Hunger och svält. Översvämningar som dränker platserna där vi bor. Skogsbränder. Dricksvattnet som sinar. Haven som dör. Luften som inte går att andas.
Det är grymt apokalyptiskt, men samtidigt helt klartänkt och byggt på vad vi vet nu och vad som sker nu. Undergången är inte en fantasi, utan en konsekvens. Vad som sker är på riktigt och vi vet orsaken. Och därför kan vi fortfarande undvika den fullständiga katastrofen. Som i stort sett alla författare i den här listan vill Wallace-Wells hitta en väg ut och framåt. Han stavar den ansvarstagande. Han menar att eftersom vi vet vad vi måste göra, så kan vi göra det. Koldioxidskatt. Nya former av jordbruk. Snabb utfasning av det fossila. Ändrade kostvanor. Investeringar i grön energi och koldioxidavskiljning.
●
Elizabeth Kolbert – Det sjätte utdöendet (2014)
Populärvetenskaplig prosa när den når som högst, när den är både personlig och angelägen och smockfull med för läsaren ny kunskap. Boken är skriven som en personlig reportageresa genom arternas utdöende. Det är bitvis smärtsamt och oroande,
bitvis ganska muntert, texten kommer nära djur och människa och växtlighet på ett inkännande och kåserande vis. Här finns äventyr i djungler och utflykter till museer, hela tiden i jakt på arter som dött ut eller är på väg att dö ut. Det slutar hos oss, i klimatkrisen och i vårt handlande. Manar till ansvar
och åtgärder och ger samtidigt bra bildning.
Vi glömmer inte de arter vi har utrotat, ändå fortsätter det. Här finns ett vemodigt och samtidigt vackert, angeläget avsnitt om en frusen djurpark, ett lager för att bevara liv, där celler från arter vi förlorat, sparas nedfrysna för att en gång kanske
kunna återuppväckas. Det ger en sorglig bild över hur vår teknik och vårt kunnande
både förgör och kan bevara. Kommer vi att få se poo-ulin (den svarta
honungskryparen) flyga igen?
Samtidigt som det finns en sorg i porträtten av nu utdöda groddjur, fåglar, mastodonter, skapar det en fascination kring föränderligheten, hur tiden sköljer över oss. Elizabeth Kolbert avslutar med en framtidsutblick. Hon ger inga svar, bara möjliga scenarier. Kommer människans uppfinningsrikedom, som är den avgörande orsaken till de många arternas nu snabba utdöende, också rädda naturen, biosfären, klimatet? Eller sågar vi av den gren vi sitter på, genom att driva andra arter till utrotning?
●
Andreas Malm – How to blow up a pipeline (2021)
Den mest offensiva klimatboken av dem alla. Och mest
logiska, närmast utilitaristisk i sina tankeled. Världen är i olag. Vi vet varför.
Vi ser vad som inte görs. Vi måste agera. Malm gör en glasklar
konsekvensanalys. Om inte utsläppen stoppas, måste vi stoppa dem. Det handlar
inte om att skada människor men om att skada egendom. Hindra tåg. Borra hål i
pipelines. Och början, i det lilla, författaren själv är hela tiden i rörelse i det fysiska rummet, han är med och luftar däcken på suvar på Östermalm, han marscherar med Ende Gelände i Tyskland. Boken har
skapat – det är förstås meningen – starka känslor och mycket diskussion. Malm är oförsonlig. Vi måste sluta bränna fossila bränslen. Nu.
Ett citat:
”Moreover, as climate scientist-cum-activist James Hansen has argued, fossil
fuels, like slavery, cannot be the object of compromises; no one would consider
reducing slavery by 40 per cent or 60 per cent. All of it must go."
I dagens debatt, kring klimataktioner av olika slag – från fredliga och tillståndsgivna marscher till vägblockader och stoppade flygplan –, kring myndigheters repression mot dem som säger ifrån, kring hur polis och domstolar ska behandla dem som demonstrerar, blir Andreas Malms bok viktig. Oavsett vad man tycker om metoderna visar Malm på hur angelägna aktionerna är och hur liknande rörelser och aktioner har påverkat historiska skeenden tidigare. Gandhi. Suffragetterna. Och nu, idag, rörelser som Fridays For Future, Greenpeace och Extinction Rebellion (och sedan bokens tillkomst: Just Stop Oil, Återställ våtmarker och flera syskonorganisationer ute i världen) som på olika sätt och med olika grad av motstånd använder sig av civil olydnad för att påkalla världens uppmärksamhet på vad som sker med klimatet.
Kommer aktionerna hårdna, metoderna bli värre, övergå i mer sabotage av klimatförstörande verksamheter? Eller kommer makthavare i världen till slut förstå allvaret i situationen och agera adekvat och tillräckligt fort.
●
Peter Kalmus – Being The Change: Live well and spark a climate
revolution (2017)
En fin bok, liksom älskvärd. Hoppingivande och krasst kunnig i ett. Blå himmel och
vita moln på omslaget. Här finns ett tydligt kärleksbudskap och många starka ord om vikten av att
leva gott, äta gott (nära jorden, närodlat, grönt, frukt), göra det man mår bra
av; själv har författaren meditationen som metod. Han manar oss till individuell
förändring – han börjar hos sig själv – för att förenas i kollektiv handling.
Peter Kalmus är klimatforskare på NASA. Han kan sin sak. Han
skriver om forskarens ansvar att bli en röst åt de miljarder som drabbas av
klimatkrisen. Nu i våras kedjade han fast sig vid ett
finansbolags dörrar i Los Angeles och höll ett tal där han föll i tårar över
läget i världen. Han skrev sedan i The Guardian: "It’s now the eleventh hour and I feel
terrified for my kids, and terrified for humanity. I feel deep grief over the
loss of forests and corals and diminishing biodiversity. But I’ll keep fighting
as hard as I can for this Earth, no matter how bad it gets, because it can
always get worse."
Han ger oss kalla och klara fakta. Går
igenom vetenskapen. Växthusgaser, vilka de är. Albedoeffekten. Allt som
påverkar. Människans utsläpp av koldioxid. Det är odiskutabelt.
Vetenskapen vet.
Men boken är som sagt hoppfull och hoppingivande. Kalmus berättar om sin trädgård och
vad han odlar och vikten av att göra förändringar i det lilla för att kunna
verka i det större. Han sprider glädje, det syns redan i bokens undertitel:
Live well and spark a climate revolution. I kapitlet Like to bike återupptäcker
han cyklandet, hur kul det är – och fritt, det är som att flyga – och bra för
hälsan, miljön. Och detta sprider han vidare. Cykla! Cyklar fler, så växer
rörelsen. Och det gäller förstås allt detta, hela klimatrörelsen, budskapet
rullar över världen. Och hos Peter Kalmus är det starkt, ett bultande hjärta,
en väldig kärlek till livet. Han tillägnar boken sina två söner, samt resten av
världens barn.
●
Lindvall, Vowles, Hultman – Upphettning: Demokratin i
klimatkrisens tid (2020)
Essäistisk genomgång av klimatrörelsen, med
jämförelser bakåt i historien och sedan en noggrann analys av klimatförnekelsen som
politiskt och ekonomiskt driven rörelse. Här hittar du ursprunget och planerna till alla dessa troll
du kanske har mött på nätet och förklaringar till vad som driver klimatförnekarna och
hur propagandaapparaten har arbetat (mycket hårt, mycket medvetet) och finansierats. Här presenteras också förnekarnas organisationer, som Heartland Institute i USA, den internationella Clexitrörelsen och i Sverige nätverk som Klimatsans och Klimatrealisterna. Typiskt citat: ”I Sverige liksom på många andra håll i Europa har den organiserade klimatförnekelsen bedrivits genom påverkansarbete på internet och genom social medier.”
Här får du också
mycket allmänbildning kring klimatkrisen och möter en vass, kritisk frågeställning kring vad som händer med oss människor när vi lever som vi gör idag. Mer än hälften av alla människor på jorden lever i städer och tappar närheten och relationen till naturen. Forskarna frågar sig: "Vad spelar massutrotningen av arter, skogsskövling och försurningen av världshavet för roll för idéutvecklingen? Vad spelar den stigande temperaturen för roll för demokratin?" På det viset blir klimatkrisen och vårt ansvar för den inte bara en fråga om vad vi gör med naturen och vår livsmiljö utan också vad den gör med varandra och vår samvaro på planeten, det blir en djupt existentiell diskussion, omöjlig att släppa.
●
Kim Stanley Robinson – The Ministry for the Future (2020)
Att läsa den här romanen (för det här är inte facklitteratur, även om det finns essäistiska, sakligt grundade inslag)
sommaren 2022 – som inleds med en oerhörd värmebölja i Indien och avslutas med
den värsta värmeböljan i världshistorien, i Kina – är märkligt. Det är som
skönlitteraturen blåser sig in i nuet. Alla linjer är utdragna, alla skeenden
som prognostiserats har blivit verklighet. The Ministry for the Future utspelar sig i en framtid som alltmer liknar vårt nu. Hur ska världen komma till rätta med de klimatförändringar som hotar hela vår existens? Ett framtidsministerium instiftas, med stor makt att påverka. Genom ett slags collageteknik och en crosscutberättelse med två huvudpersoner fångar Kim Stanley Robinson en hel värld, dess utmaningar och möjligheter. Politik och klimatfilosofi blandat med visst äventyr och svävande
naturupplevelser och några passager fyllda med sentenser och prosalyriska formuleringar, det här är en dynamisk och mycket läsvärd text. Det är skrämmande och samtidigt visionärt fantastiskt;
det kommer att bli mycket värre än idag, men det finns lösningar som både är
möjliga och rättvisa och – faktiskt – roliga. Här finns, i romanens form och
genom personernas röster, det är som ett glaspärlespel – mängder av röster blir
en vision – av olika infallsvinklar, också en tanke om en bättre planet, en mer
rättvis värld: "There was scientifically supported evidence to show
that if the Earth's available resources were divided up equally among all eight
billion humans, everyone would be fine."
●
Ulf Danielsson – Vårt klot så ömkligt litet (2016)
Professorn i teoretisk fysik tar oss på en mycket lång
och svindlande och lite skönt disträ – såsom en bra föreläsning kan vara – resa
genom vår världs geologiska och astronomiska historia. Här finns fina
referenser till och citat ur litteraturhistorien, titeln kommer från Dantes Den
gudomliga komedin. Ulf Danielsson följer klimatforskningens spår historiskt –det är många vetenskapsmän som passerar revy – och framåt till vår tid, allt
med en stark vilja att förstå läget idag. Han är den nyfikne läraren, det är bara att följa med på kunskapsvandringen.
Ulf Danielsson håller forskarens
försiktighetsprincip högt, tills slutsatsen som kommer. Och den är mörk och
krass, och samtidigt världstillvänd. "Jag är istället förvissad om att det
krävs genomgripande förändringar som också kommer att innebära försakelse. […]
Att känna allvaret och arbeta för en bättre värld kan ge en upplevelse av
livsmening som många i vårt konsumtionssamhälle förgäves söker."
●
Mats O Svensson – De som sjöng vid civilisationens
slut, om lyrik i antropocen (2021)
Lite utanför stråket av populärvetenskap och
facklitteratur om klimatet. En bok om lyrik i antropocen; det är en stor och
matig och relativt lättillgänglig essä om poesi med klimatmotiv och som går
nära den geologiska förändring vi befinner oss i. Med avstamp hos den brittiske
romantikern Shelley rör sig essän över ett vitt fält av lyrik, mestadels
svenska författarskap, samtida och något äldre och med lärda drag bakåt
till antiken.
Essän bärs fram av en tydlig ambition att se lyriken som en del
av människans sätt att se och upptäcka tiden hon lever i. Kanske kan
dikten också bära budskap, väcka oss att handla. "Poesin som litterär form kan forma
nya sätt att varsebli; den kan hastigt zooma in och ut, och med djärva
radbrytningar, halsbrytande metaforer och oväntade ordsammansättningar kan den
erbjuda ett alldeles eget sätt att förnimma världen på."
Ekopoesin är en stor våg, vilket inte är märkligt. För vad skriver vi ofta om? Tiden. Världen. Vi ställer frågan om vilka vi är och vad vi gör här. Det här sker nu. Frågan tar över det mesta. Vårt motiv är det vi har för händer och blick. Genom diktens raster eller via dess yta, klar eller disig, kan vi se världen på nytt.
●
William F. Ruddiman – Earth’s Climate: Past and Future (Third Edition, 2014)
Läroboken. Kurslitteratur. En bjässe. Grundboken att
följa. En rak och noggrann genomgång av vad klimat är och vad
klimatförändringar innebär och människans påverkan. Kanske inte en bok du läser
från pärm till pärm utan en du söker dig till när kunskapen behöver fördjupas
eller bekräftas och fräschas upp. Här finns instuderings- och diskussionsfrågor och
en utmärkt ordlista med adekvat terminologi. Här finns också mängder av källor
och referenslitteratur och diagram och förklaringar. Det är en bildrik och spatiös bok, sin
tyngd till trots. Och oerhört noggrann, utgår från jordens geologiska historia, beskriver allt som påverkar klimatet, vilket leder till att eventuella tvivel på människans roll i sammanhanget utraderas. Ruddiman beskriver hur jorden har blivit varmare och varmare,
decennium efter decennium, och hur det eskalerar under 2000-talet. ”An enormous
range of evidence now supports the view that Earth’s climate has warmed in the
last 125 years mainly because of humans.”
Den här boken behöver du läsa som på allvar vill förstå klimatsystemen och nödvändigheten i att ställa om, den är också ett bra redskap för dig som behöver fakta för att förklara och fördjupa samtalet kring planetens skick och förvandling. Nu är det dock snart tio år sedan senaste utgåvan och det oroande är att den situation - nuet och framtiden – som Ruddiman beskriver, med forskarens väl avvägda försiktighetsprincip som utgångspunkt, har blivit så mycket värre på bara ett knappt decennium. Tröskeleffekterna och den exponentiella utvecklingen gör att all klimatlitteratur med tung faktabakgrund både ger förklaring, historiskt djup, och skapar vånda. Det finns ingen tid att inte agera för en så snabb omställning som någonsin är möjligt.
●
Andreas Malm – Det är vår bestämda uppfattning att
om ingenting görs nu kommer det att vara för sent (2007)
Måsteboken. Ögonöppnaren. Den mest välskrivna av dem
alla, i mitt bibliotek, med en sjudande vital prosa som är både faktaspäckad och
framåtblickande. Här drar Andreas Malm med oss i en väldig historisk exposé kring världens och livets uppkomst, kolcykler, cyanobakterier, destillerat solljus, växthuseffekt och så vidare. Allt leder mot samtiden, där vi är nu, i klimatkrisens första pregnanta skede och med hög hastighet på väg in i det verkligt farliga, eller som Malm skriver, i en skenande buss där vi alla är passagerare, på väg mot en avgrund.
För mig personligen är det här en av de texter – och tillfällen (andra tillfällen är Köpenhamnkonferensens misslyckande 2009, klimatrörelsens snabba växande kring Greta Thunberg och Fridays For Future och – framför allt – hur prognoserna kring klimatförändringarna allt snabbare blir verklighet, vi ser det ske i detta nu: år 2022 med sina rekordartade värmeböljor som dragit från kontinent till kontinent är alarmerande) – som har påverkat mitt engagemang i frågan mest.
Situationen är prekär och brådskande, den antropogena påverkan på klimatet och naturen har tubbat klimatcykler och evolution. På Andreas Malms prosa: "Den globala uppvärmningen går för snabbt för att evolutionen ska hinna med, men tillräckligt långsamt för att ekosystemen ska hinna organisera sig själva kritiskt. Samevolutionära skred av alla storlekar kan bryta ut när frånfället av en exopoietiskt betydande art utlöser bortgång för andra." Med andra ord: om en art som andra arter är beroende av – och att arterna är beroende av varandra – dör ut, kommer flera andra arter också dö ut. Det gäller hela biosfärens system, allt hänger samman. Destruerar vi det ena, förlorar vi det andra.
Om den här boken vill jag helst bara
skriva, hur imperativt det än blir: Läs! Trots att den inte är helt ny är den lika aktuell nu som 2007, ja än mer, tyvärr sker det Malm varnar för på många ställen på jorden redan idag. Det
var "nu" saker och ting behövdes göra – då – för att det inte skulle bli för
sent. Och nuet har vuxit. Tiden är väldigt kort.
●
Kimberly Nicholas – Under the Sky We Make (2021)
Personlig och väldigt fint skriven essäistisk bok med djupa – och
vardagliga – reflektioner tillsammans med iskalla och hårda fakta (här finns en
kunskapsbank i en gedigen notapparat). Kimberly Nicholas är klimatforskare,
från USA och verksam i Sverige, och det dubbla perspektivet ger en särskild vy
och blick, insiktsfylld. Här finns också en tydlig uppmaning och riktning att
följa. Det var vi som skapade det här dilemmat och det är vi som måste fixa
det om det ska finnas en beboelig jord kvar åt våra efterkommande och åt djur
och natur.
Kimberly Nicholas går nära den verklighet vi befinner oss i,
tvingar fram läsarens eget resonemang. Till slut måste vi fråga oss detta. Vad, i klimatförändringarna, påverkar mig och
mitt liv? Själv tycker hon om vin och att vinodlingarna är hotade av den
globala uppvärmningen är ett bistert faktum: mångas försörjning, mångas glädje.
Vad i ditt liv påverkas och kommer att påverkas av den globala uppvärmningen? Vad i dina barns och barnbarns liv?
●
Erika Bjerström – Klimatkrisens Sverige: så förändras
vårt land från norr till söder (2020)
Erika Bjerström gör en resa genom Sverige, lite med Nils
Holgersson som förebild, för att pejla hur klimatförändringarna visar sig här och hur det
kommer att utvecklas. Det är en dyster resa. I de
arktiska områdena i världen, dit norra Sverige hör, går uppvärmningen snabbare
än på andra platser. Snön försvinner. Fjällvärlden kläs i träd och skogar. Och
när vi kommer söderut kommer sandstränderna i Skåne att försvinna,
tiotusentals människor att behöva flytta. Allt är fakta. Allt är
observationer. Bjerström är klimatjournalist med mångårig erfarenhet och pejlar läget både från den personliga horisonten, med det egna torpet i Bergslagen som ett slags klangbotten, referens, och från den kunskapsgrundade. Vyerna hon beskriver är ofta storslagna och vemodiga i ett, det är en blickens text.
Hon avslutar med en lång intervju med Svante
Axelsson, samordnare för Fossilfritt Sverige; här nästan sprudlar texten av
teknikoptimism och omställningsövertygelse. Är det verkligen möjligt, att vi
kommer att greja det här? Ja, kanske. Alla dessa böcker, reportage, all
forskning och all beslutsamhet och all fördjupad kunskap leder oss åtminstone
inte bakåt.
Ett citat som bränner sig fast i boken: "Klimatzonerna i Sverige
rör sig norrut med en hastighet av elva meter per dygn." Det är nästan så att vi kan se förändringen ske, en skugga som rör sig framför oss.
●
Jonathan Jeppson – Åtta steg mot avgrunden: vårt
framtida liv på planeten (2020)
En omtumlande och stark bok. Effektivt och samtidigt
böljande skriven, korta och rappa essäistiska utvikningar, många referenser
till annan litteratur, intervjuer och möten med andra skribenter,
klimatforskare, politiker. Jonathan Jeppson drar oss med i en journalistisk
virvel av hågkomster och – det är svidande och lyfter in boken i en
självbiografisk sfär där jaget i texten blir del av sin berättelse –
personliga minnen av ofattbar sorg och mild lycka; det är både outsägligt
jobbigt och bitvis väldigt fint. Här finns en kärlek till fåglar, liv, naturen
och världen. Trösten i en känsla av hopplöshet är att det finns alltid en
fortsättning, oavsett om vi människor klarar av att bromsa den av oss skapade
globala uppvärmningen innan de förrädiska tröskeleffekterna (tipping points)
välter allt över ända. En bok nära det egna inre hjärtat och den yttre starka
verkligheten. Tröst finns också i den natur som är akut hotad, det får ett tornseglarpar gestalta, de flyger som en pil av okuvlig naturnärvaro genom hela berättelsen.
Jeppson är inte optimistisk, snarare är det en konsekvent och rationell pessimism som driver honom att skriva och att inte ge upp, det blir ett rent existentialistiskt ställningstagande. Hans råd till oss är att plantera träd och att inte släppa ut koldioxid. "Oavsett om det hjälper", skriver han, "så är det dessa alternativ vi har om vi vill köpa våra barn och barnbarn så mycket tid som möjligt."
●
Mark Lynas – Our Final Warning: Six Degrees of Climate
Emergency (2020)
En uppdatering av en tidigare version av boken, då med titeln Six Degrees: Our Future on a Hotter Planet (2007). Som den nya titeln säger: det har blivit värre, det är mer bråttom, vi befinner oss i klimatnödläge.
Det är en mörk berättelse om framtiden. Mark Lynas är noggrann, har läst
enorma mängder källmaterial, ner till varenda småstilt fotnot i
IPPC-rapporterna och hundratals och åter hundratals forskningsrapporter.
Han gör det för vår skull, skriver han, för barnen, framtiden. Och han är kanske en av de
mest pessimistiska av klimatskribenter jag har läst. Han har sedan bokens förra
utgåva med egna ögon kunnat se de förändringar han varnar för, och det här är
den sista varningen. Om vi inte agerar nu – nu – kommer den av oss skapade klimatkrisens effekter göra jorden och allt levande så illa att vi inte kommer kunna hantera det.
Lynas går igenom vad som kommer att ske med jorden vid en grads
ökning (där är vi nu), vid två grader, tre, fyra, fem och upp till sex. Sex
grader vill vi inte veta av, här pratar vi om en fullständig förintelse, inte
bara mänsklighetens undergång, utan kanske allt liv på jorden. Där är vi förstås inte
nu. Men Lynas är mycket oroad över det som han kallar "implicatory denial" och
som vi på svenska kallar vardagsförnekelse. Det är inte den där omutliga,
simpla klimatförnekelsen som innebär att man inte ens tror på den globala
uppvärmningen, att det är någon slags konspiration som ligger bakom alltihop. Inte heller är det det som kallas responsförnekelse, där man vet om
och accepterar vad som sker – värmen stiger – men hävdar att det finns
naturliga orsaker, att det är för sent att göra något, att det inte är i våra händer eller vårt ansvar. Det finns inget vi kan göra åt saken, man blir fatalist. Och slipper agera.
Vardagsförnekelsen är istället den som vi alla lever i, mer eller mindre. Vi är impregnerade med den. Vårt sätt att leva är så självklart och invant att en synvända som leder till förändring tycks närmast omöjlig. Vi vet vad som sker. Vi vet att vi borde göra något. Men vi gör det inte. Vi
gör inte vad som krävs av oss. Vi måste förändra våra liv. Ställa om till
hållbart. Sluta bränna fossila bränslen. Framförallt måste våra folkvalda agera.
Men. Istället tar vi det lite lagom lugnt,
går på i ullstrumporna, konsumerar som nyss, reser som nyss, äter som nyss.
Mark Lynas har dock inte givit upp, han skriver att det aldrig är för sent, han är ekomodernist – vill säga tror på tekniska lösningar av krisen. Han
har också gjort sig känd som en av de klimatskribenter och debattörer som är pro kärnkraft.
●
Eric Holthaus – The Future Earth: a radical vision for
what’s possible in the age of warming (2020)
Eric Holthaus är meteorolog och klimatjournalist. 2013
gjorde han sig känd (han har kallats "the Rosa Park of climate change") genom – han satt på flygplatsen i San Fransisco
och väntade på sin flight hem och bröt
samman, grät – sitt beslut att aldrig mera flyga, det var inte moraliskt
försvarbart. Det där – beslutsamheten, insikten, allt byggt på stor kunskap,
och den fasta moralen – påminner en hel del om hur Greta Thunberg har tänkt och
agerat. I boken träffas de också; när Greta och hennes pappa Svante är på resa
genom USA i Teslan de lånat av Arnold Schwarzenegger, bor de över hos Holthaus
och hans familj. Det blir en fin och personlig skildring av deras möte och
samtal om klimatet, och om framtiden.
Boken är varm, mjuk, nära skriven;
kunskapen finns där men också en övertygelse om att vi kan och kommer att klara
upp det här. Och att vi ska göra det genom den sorgeprocess vi måste ta oss
igenom via vår kunskap om klimatförändringarna. Eric Holthaus har metoder,
övningar i att koncentrera sig vid nuet, reflektera, samtala, här finns
praktiska råd och vägledning. Det är övertygande gjort, man vill sätta igång,
vara i världen, prata om klimatkrisen och agera. Vi måste det, det är enda sättet.
Utgå ifrån vilka vi själva är och i mötet med andra föra utvecklingen framåt,
låta rörelsen växa. "Glöm aldrig att du räknas", skriver han. "Glöm aldrig att
vi räknas. Vi kommer inte att nå dit utan dig, och du kan inte nå dit ensam."
Holthaus är visionär. Här finns åtgärder, tvungna, och fullt
genomförbar förändring. Han beskriver en omtumlande samhällsförändring och
omställning. Åren mellan 2020 och 2050 kommer bli de mest
omdanande i mänsklighetens historia, någonsin. Det börjar i krisen, i allt det
vi ser ske redan nu: kollapsande glaciärer, stigande hav, människor på flykt
och i konflikt. Men ur detta: förändring, vi slutar bränna olja och kol, det
kommer att bli bättre.
●
Joanna Macy & Chris Johnstone – Aktivt hopp: Att
möta vår tids utmaningar utan att bli galen (2012,
på sv. 2019)
En handbok i överlevandets konst i en tid som kan vara
ytterst påfrestande, både för alla som måste ta emot all information (som
är mörk och tung) om den globala uppvärmningen, och för alla de
som har engagerat sig i klimatfrågan och bestämt sig för att vara med och göra
vad man kan för att skapa förändring.
Här finns övningar och
metoder, vägar att hantera sorg och smärta och komma till insikt och handling. Här får du kunskap om hur du ska hitta aktivt hopp, och vad det innebär. Det är en handbok med samtalsövningar, skrivövningar, meditation, reflektion. För en ovan utövare av stillhetsövningar med fokus på positivt tänkande och kraftsamling, kan det kan kännas abstraherande och andligt på ett nytt sätt. Men. Kraftsamlandet blir startpunkten, metoden för att du ska orka fortsätta bry dig och agera. För mig skapar det ett ekoexistentialistiskt perspektiv. Jag måste göra vad jag kan för att skapa förändring och för att kunna göra vad jag kan behöver jag både ha all adekvat kunskap som är tillgänglig och ha tid för reflektion och återhämtning.
Joanna Macy träffar buddhistmunkarna i Khampagar, Tibet, och ser hur de bygger upp klostret som raserats under Kinas kulturrevolution. Läget i landet är fortfarande instabilt, de vet inte hur länge byggnaden kommer att stå. Men munkarna bygger ändå, de "mötte ovissheten genom att uppmärksamma den". Macy och Johnstone menar att det är uthålligheten som formar framtiden; precis som munkarna fortsätter att lägga sten på sten utan att veta vad som kommer ske i morgon, måste vi fortsätta bilda oss, säga ifrån, agera, verka för förändring.
Temat är holistiskt, metoden går in i vårt inre och ut i världen. Vi befinner oss i ett väldigt och snabbt föränderligt sammanhang som vi behöver få något slags grepp om, tänka igenom. Grunden till detta är faktamässig, allt bygger på realiteter, på vad forskningen vet om den globala uppvärmningen, och
boken är enkelt praktisk, riktar sig i mångt till aktivisten, hen som behöver en väg
att hitta ork att fortsätta.
Till slut blir vi alla
klimataktivister, det kommer jorden kräva av oss.
●
Staffan Laestadius – En strimma av hopp: klimatkrisen
och det postfossila samhället (2021)
Staffan Laestadius är en äkta klimatkämpe. Han
är professor emeritus i industriell utveckling vid KTH och har sedan han gick i
pension skrivit och föreläst om klimatförändringarna och dess orsaker – vårt
leverne – och vad vi ska göra för att komma till rätta med vårt dilemma. Han är
som många andra som har sysslat med ämnet en tid inte alldeles hoppfull, men
titeln anger i alla fall en strimma.
Laestadius är praktiskt inriktad, vill se lösningar, ekonomiskt,
teknologiskt. Hur ska vi bekämpa klimatkrisen i en värld vars blixtsnabba
utveckling och växande välstånd är sprungen ur samma faktor som vi måste göra oss av
med – de fossila bränslena? Han skriver att det ”handlar om att ta itu med vår
fossilsamhällskultur, vår djupt rotade normalitet”. Vi måste förstå att vi
måste förändra, och förändra mycket, vi måste igenom paradigmskiftet och in i
det postfossila samhället.
I boken finns många förslag och idéer på praktiska lösningar. Några exempel: han progarerar för vindkraft (tror
ej på kärnkraften, för dyr, för linjär (icke förnybar)); vi måste stoppa nya
landningsbanor på Arlanda; lägga ner Bromma (och bygga en trästad); bygga ut
järnvägen och storsatsa på vätgas. Och det är bråttom. Vi
ligger tre decennier efter, skriver han. Citat: "Som jag tidigare visat: den som i detta läge av
klimatkrisen drömmer om nya kärnkraftverk, koldioxidinfångning, och elflygplan
har inte insett allvaret, omfattningen och brådskan."
●
Anne Sverdrup-Thygeson – På naturens axlar: Hur tio
miljoner arter räddar ditt liv (2021)
En bok – liksom författarens tidigare succé
Insekternas planet – sprängfylld av kunskap om växt- och djurliv. Här ligger fokus
på människans beroende av och symbios med naturen, samt hur olika organismer i
näringskedjan samspelar och är beroende av varandra. Sverdrup-Thygeson lodar
från havsdjupen och upp mot trädkronorna, följer svampars enorma
underjordiska signalsystem, orkidéer, termiter, det är en oavbruten rörelse av
liv i texten. Världen är fantastisk, naturen är vårt hem – men vi har glömt av
det. Nittio procent av vår vakna tid tillbringar vi inomhus. Här finns en uppmaning att
ta oss ut igen i skog och mark, och ta med barnen, det är när vi lär oss älska naturen som vi
begriper vikten av att värna den.
Boken har som underström en varning, en tematisk slutsats: om de viktiga näringskedjorna kedjor bryts, om en länk försvinner, om
cykler punkteras, hotas större system. Ytterst är det vi
människor som befinner oss i riskzonen, vi vet dessutom varför och vad vi är
skyldiga till. Vårt levnadssätt utrotar andra arter på planeten i en oerhörd
hastighet.
Liksom så många andra forskare och klimatkunniga kommer Anne
Sverdrup-Thygeson till slutsatsen att det krävs ett väldigt paradigmskifte om
vi ska fixa det här. Människan måste använda sin klokskap och byta riktning. Hon skriver: "Nationer kan samarbeta, ekonomisk styrning kan förändras,
forskare kan dela data i realtid, folk över hela världen kan gå med på att
förändra sin vardag – när vi inser att det är det som måste till för att rädda
världen så som vi känner den, och så som vi vill behålla den. Då måste vi
förändra vårt beteende i vardagen, och sist men inte minst: tänka miljö när vi
väljer valsedel."
●
Johan Rockström och Owen Gaffney – Jorden: vår planets historia och framtid (2021)
Johan Rockström är världsledande klimatforskare, Owen Gaffney arbetar med globala hållbarhetsfrågor. De är erfarna skribenter kring klimatfrågor och med en enorm kunskapsbank som stoff för sin bok. Fokus här ligger på planetens geologiska historia och klimathistoria. Hur vi kom hit där vi är idag (med en koldioxidhalt i atmosfären som rusar uppåt) och hur vi ska kunna komma vidare utan att världen som vi känner den raseras.
Det är tuff läsning, besk medicin, svåra insikter. Det börjar på en mörk och tydlig metaforisk bilfärd nerför en brant, slingrande väg. Vi kör bilen. Vi måste bromsa. Men vi gasar på. I baksätet sitter våra barn.
Det finns planetära gränser, ett slags säkringar för att biosfär och klimatsystem ska hålla samman, som inte får överskridas. Och det gör vi nu. Vi lever över våra tillgångar. En efter en sprängs gränserna. Vi når tröskelpunkter där den exponentiella effekten av påbörjade skeenden – eller ras, sammanbrott – inte går att överblicka. Från att ha levt i ett stabilt klimat i 10 000 år och med en mycket jämn koldioxidhalt i atmosfären (kring 280 miljondelar/ppm), har människan på bara ett drygt sekel ökat halten – och därmed värmen på jorden – avsevärt (nu 420 miljondelar). Och det fortsätter att stiga. Koldioxidkurvan och temperaturkurvan slår följe uppåt. Vi måste bryta dem. Att sluta bränna olja och kol och ställa om till hållbart avgör hela vår framtid. Citat: "Vi måste ägna all vår kraft åt att bygga upp och fördela välstånd genom att övergå till fossilfri energiproduktion och skapa kretslopp så snart det någonsin går".
Rockström och Gaffney är lösningsfokuserade och boken ger också vissa ljusglimtar och hopp. De jämför med tidigare räddningsaktioner människan har gjort i kritiska lägen. Vi lappade ihop ozonskiktet, vi har stoppat mycket av försurning i haven och kärnvapenprov i atmosfären. Nu är det koldioxidens tur. Författarna erbjuder tydliga förslag på vägar att gå. Regenerativt jordbruk är en, cirkulär ekonomi en annan, att verka på vetenskaplig grund en tredje. De ser också att nödvändiga systemförändringar är på ingång, via en stark folkrörelse för klimatet, via politisk och ekonomisk insikt om att fossilepoken de facto är över och genom tekniska innovationer.
Boken inleds med ett förord av Greta Thunberg, där hon påtalar att den internationella överenskommelse (Parisavtalet) som finns – att nationerna på jorden ska agera för klimatomställning – handlar om moral, om rättvisa. Även skolstrejkrörelsen grundar sig på idén om klimaträttvisa, på moral. Det är starkt skrivet. Samtiden lider brist på moral och ansvarstagande. Men förändringen kommer också ur detta, genom att läsa på och bilda sig, skaffa kunskap och komma till insikt om klimatkrisen, sprida kunskap, samtala, skriva, agera, växer människor. På det viset når vi en social tröskelpunkt, det är på ett sätt ganska enkelt: ju fler som bildar sig och engagerar sig, desto snabbare kommer omställningen att ske. Läs på. Sprid ordet. Samtala. Och säg ifrån.
Här väger klimatrörelsen tungt. De unga går före. Rockström och Gaffney skriver: "Barn ställer nu äldre generationer till svars. För att få faktaunderlaget klart för sig förbigår de häpnadsväckande nog etablerade medier och går direkt till den vetenskapliga litteraturen."
●
.JPG)