sjung o gudinna

Sjung o gudinna din undergångssång med gnistrande vågskum
Blixtrande nätter där mörker och ljus bygger tillsammans ett skyddsvärn
För oro och vemod och insikt om alltets till synes drömlösa mening 
Ett du och ett jag och den här världens heliga havsdjup, försvinnande lycka 
Jag sover och vaknar och somnar och sjunker tills sjunkandet upphör
På stranden mellan dåtid och nutid slår bränningen förtvivlande in
Skrivandets faser, de tvära kasten mellan hejdlös rytmlek och tomhet 
Den brutala förbannelsen alltid ikapphunnen som en flyende smärta
Och där sitter du slutligen ingrodd i skrivbordets blanknötta spegel
Själv lika klanglöst klangfylld som en osjungen versrads frösådda längtan
Skriv färdigt din dikt innan dikten i sig skriver dig sönder och samman

kometen

Du vet inte om det här
men i det andra universat, din tvillingvärld,
upplever du exakt samma sak som nu, du läser
den här textraden, du sitter på den här stolen, du
reser dig och går ut i ditt kök och brygger
det där kaffet du har längtat efter
Du är förtvivlat utbytbar, du är din mors son,
du är en skenbild av ditt förflutna en skugga av
ditt kommande jag, du är lik mig, du är
olik alla andra, det här är ingen sphinxens gåta
Det här är en fredag i januari då den smaragdgröna
kometen klyver himlen mellan Mars och månen
Och det är du som har i uppdrag
att fånga dess gnistrande fladdrande frusna svans
genom att skriva en dikt som är likadan
som sig själv, speglarnas verser
speglar sig i varandras jag eller du