Sjung o gudinna din undergångssång med gnistrande vågskum
Blixtrande nätter där mörker och ljus bygger tillsammans ett skyddsvärn
För oro och vemod och insikt om alltets till synes drömlösa mening
Ett du och ett jag och den här världens heliga havsdjup, försvinnande lycka
Jag sover och vaknar och somnar och sjunker tills sjunkandet upphör
På stranden mellan dåtid och nutid slår bränningen förtvivlande in
Skrivandets faser, de tvära kasten mellan hejdlös rytmlek och tomhet
Den brutala förbannelsen alltid ikapphunnen som en flyende smärta
Och där sitter du slutligen ingrodd i skrivbordets blanknötta spegel
Själv lika klanglöst klangfylld som en osjungen versrads frösådda längtan
Skriv färdigt din dikt innan dikten i sig skriver dig sönder och samman
