I år är det 40 år sedan jag debuterade som författare. 2005 kom Dödens lilla bok. En samling som jag ville skulle vara liten och behändig - den ska rymmas i en ficka - och med djupt och ljust tilltal om det kanske svåraste och samtidigt helt vardagliga. Att födas och dö och däremellan bara finnas till. Väldigt fint formgiven, som så många gånger, av John Eyre; bilderna är ett granatäpple, i frö, kärna, groende, blomma.
En av dikterna, Stenen:
Den här stenen kastar jag så långt
när du crawlar ensam mot rymdkanten
Där ute är en evighet mellan pulsslag
och andetag, varje simtag försvinner
i sin egen rörelse, all oro är upphunnen
Där ute finns ingen lyrik, ingen storlom
som skriar och ylar i gråa treradingar, ingen
solosång i försommarnatten, där ute
är ingenting så kort, så vackert, som här
*
Några pressröster:
"Ja, Dödens lilla bok rymmer verkligen en häpnadsväckande rik och böjlig dikt. Carlbring har lätt för att finna formuleringar som varken doftar ärvd litteratur eller koketterar med sin olydnad. Hans konst handlar om att få dem att bära i ett rytmiskt flöde och få det att kulminera i en avklarnad intensitet. Hur skapar man en form för det formlösa? frågar han någonstans apropå det som sker. Svaret är dikten själv i all sin hänsynslösa bejakelse av det hela. Jag kommer att återvända till den många gånger." Thomas Götzelius, DN
"Som läsare tar man emot ett tungt och ihållande akut stoff i utbyte mot en lätt yrsel och höjd puls." Amelie Björck, GP
"Det är möjligt att Carlbring är det svenskaste vi har - en värdig arvtagare till krusbäret Ekelöf och lingonbusken Gullberg. /…/ Vi framträder, i Carlbrings dikt, som anständiga varelser. För mig är Magnus Carlbring det heliga livets profana sångare. Eller om det rent av är det profana livets heliga sångare." Kristian Lundberg, Expressen
