hord

snart spricker den hemvändande biosfären medan alla står här bredvid och säger: vi kan inte minnas förra julens tevejinglar

*

I år är det 40 år sedan jag debuterade som författare. 2012 på julafton kom långdikten HORD. Det var ett väldigt fint samarbete med Joel Kubist på FEL Förlag, grafisk form av Alexander Häggström.

Klimatet och språket och naturen och människan och barnen och fåglarna och färgerna och det uppbrutna och trasiga och det som hör samman och det som dras isär. Allt går sönder, även dikten, i vår behandling/missbehandling av det; det är en oskön men på något märkligt otäckt sätt stilfull destruktion, det människan gör: som en film vi inte kan stoppa.

*

de nobla bergsgorillorna möter eldhavet och vattenmassorna

med en likgiltig blick och vänder sig sedan inåt i sin fromhet

*

I havet står de vittrande kolonnerna kvar. Sfinxens huvud har fallit i dammet. Blicken av sten lever. HORD lever också kvar; jag gjorde en utbyggd version till tioårsjubileet och den finns att köpa som e-bok (för nio (9!) kronor); länk i kommentarer.

*

vi kommer att återkomma till sommarkvällarnas ljud och ljus

vi kommer att återkomma till det sträva gräset mot ryggtavlan

vi kommer att försöka skönja en mening i molnens alla revor

*

Anna Carlén i Dagens bok, januari 2013: "Det är en språkflod som på många sätt påminner om allt det som finns runt mig när jag går ut, när jag kommunicerar. Paradoxerna, ledan, hysterin. Hord är som reklampelarna, löpsedlarna, arbetsinstruktionerna, twitter, facebook… En malande hord av röster som vi stänger av när den blir för mycket.

Men. Det finns mer. Bland allt detta skruvade hittar jag annat. Jag hittar självlysande vackert allvar som griper tag:

att vakna mitt i sin dödsnatt och återupptäcka fjärilsoroljuset

akutens blåklädda altargång sluts och en hand täcker ett nyss

uppskrämt ansikte"

skriv skönlitterärt

I år är det fyrtio år sedan jag debuterade som författare. I över trettio år har jag också arbetat som skrivarlärare på folkhögskola. Jag jobbade som lektör, hade vickat en del som lärare, sökte ett ledigt jobb, på det som då var Stockholms Folkhögskola/Rinkeby och nu är Sundbybergs Folkhögskola. Fick jobbet. Blev fast. Att möta text och de som skriver i samtal och att se och uppmuntra och lägga fram skrivövningar är alltid lika kreativt. Varje gång du sätter ord till en text, hur den är, vad som bär, lär du dig något om skrivandet.

Jag samlade övningar under åren. Tog tjänstledigt ett år och skrev Skriv skönlitterärt, handbok i skapande svenska, som kom ut 2020. Den är fullsmockad (340 sidor, 130 övningar) med skrivtips och övningar och en del läsningar av annan litteratur - alltid som ingång till en skrividé. Jag går igenom poesi, prosa, dramatik, lite om filmmanus, hur ett synopsis ser ut, har övningar (de flesta) för den enskilda skrivaren och några att göra i grupp, kollektivt skrivande.

Jag har exemplar till försäljning; länk här (där kan du läsa mer om boken och med länk om dess tillkomst).

folk i centrum

I år är det fyrtio år sedan jag debuterade som författare. 1988 i december kom Folk i Centrum, en samling prosastycken där människor i förorten flimrar förbi. Det viktiga var att varje text skulle vara sin egen röst, varje person få sin prägel, varje situation sin ton. En kör av individer, en ström av ord bilder händelser ansikten tonfall åldrar. Koncentrerad rastlöshet. Sammansatt splittring. Det skulle inte finnas någon början mitt slut i människors möten och platsens rörelse, mer som en stjärna med ljusa armar ut i olika slags mörker.

*

Ett utdrag ur öppningstexten, Åtta: "Klockan är åtta på morgonen. Folk samlas nere vid stationen. Det smäller hårt i brevinkastet. Genom fiskögat i dörren skymtar någon som försvinner ner i trapphuset. Gaslågan vrids upp. Rulltrappan rosslar. Sömndruckna resenärer svänger genom glasdörrarna till perrongen. Brevlådsluckorna smäller neråt i en spiral av ljud. Duvor fladdrar i ett virvelmoln runt kyrktornet. Klockorna slår. Vingarna smattrar. BING BÅNG BING BÅNG! En hostning hörs från våningen ovanför. Tofflor släpar. Vatten skvalpar i diskhon. Resenärer traskar fram och tillbaks på perrongen med pekfingrarna löpande upp och ner för tidtabellerna. Hissen gnisslar. BING BÅNG BING BÅNG! Ibland slår man upp blicken mot himlen eller jämför tiden med stationsklockans tid. En vindil tjuter under ytterdörren och det dånar i hyreshusets rör. Klockan är åtta. En man stryker bak sitt hår framför hallspegeln, fyller en kanna och vattnar en blomma i fönstret. Musik tränger plötsligt genom väggarna - STRÅKAR PUKSLAG OCH TRUMPETER - för att lika tvärt avbrytas. En man tänder sin pipa och ställer sig vid fönstret. TV:n brusar. Med en grå oljig slang kopplas en tankbil till pannrummet. Någon pratar med sig själv. Radion vrids på samtidigt som en kvinna öppnar ett skåp och plockar fram en kopp, ett glas och en kniv. Avlägset hörs trafiken. Himlen någonstans. En gammal man låser in sig på toaletten och sätter sig att läsa. Högre upp skriker någon hysteriskt. En kort stund skuggar snömoln centrumtorget."

*

I Göteborgs-Posten skrev Björn Gunnarsson (19 jan 89): "Hans stil känns frisk, dels därför att han är minutiöst detaljerad och ytterst trovärdig i sin skildring av rutinerat liv i förorten, dels därför att han tar med sig sitt surrealistiska bildsinne från sina två diktsamlingar, in i den realistiska prosan.

Från förortstorget, arbetsförmedlingen, joggingspåret, pendeltågsstationen och långvårdskliniken öppnar sig gång på gång siktfält ut mot det fantastiska och kompromisslösa: det irrationella och oförutsägbara livet mitt i det färdigplanerade, utopiska välfärdsbygget."

julklappstips

Julklappsbekymmer? Sådana finns inte.

Köp en handbok i skrivandets konst och låt nära och kära skriva sina egna drömmar och tankar och berättelser och dikter och dramer. Livet är en språkfest. Julen en sällskapslek i rim och sagor. Skriv skönlitterärt!

Skriv skönlitterärt innehåller mängder av övningar och skrivtips. Det är på ett lekfullt allvar varje skrivstund sker. Du kommer att öppna dörrar du knappt visste fanns i dina inre rum.

Boken kostar 100 kronor, plus frakt 75. Leveransen snäll och snabb. Beställ idag via länken här.

svarta hål

I år är det fyrtio år sedan jag debuterade som författare. Bok två var Svarta Hål, som kom 1986. Tre sviter dikter med mycket kropp, fysik, javene, tillvaron som ett slags inre/yttre krigs- och kärlekstillstånd, på gränsen till försvinnandet – vid händelsehorisonten – ett slags poesityglad vildhet.

Där i frågetecknets famn

äter Satan frukost

och i hallåets vita knä

ligger Jesus Kristus

Han gäspar stora dikter

och luften promenerar

lit de parade

I år är det fyrtio år sedan jag debuterade som författare. Hösten 1985. Lit de Parade hette boken, ett slags krossad vas med ynglingens desperata alster. Punk och spleen och skitiga kavajer och dada och Majakovskij och någonstans en vilja att språket och texten skulle vara lustfyllt och organiskt, klättrande, böjligt. Jag var helt ofärdig. Och brådmogen. Kaxig. Och livrädd. Det var kul. Oerhört fritt. Otyglat helt. Boken beskriver en omvänd dramaturgisk kurva, räknar ned, från tre till två till ett till noll. Sedan sprängs hela skiten i luften, typ.

Plutonium är diktens självklarhet

ett fingerknäpp av molnkolonner

en tundra stjärnfall och asteroidportaler

Plutonium styr skuggans återspegling

av eldstormar i ögonblicket *

Hittar i en dammig arkivlåda några klipp. Tom Hedlund skrev i SvD, 2 december 85: "I rastlöst bildynglande prosatexter och dikter skildras människans tillvaro i denna värld, som skyler eländet i sin solkiga kostym; det är inte svårt för den som vill vara petig att sätta fingret på besvärande ofullgångna eller språkligt slarviga detaljer i texterna. Men det är lika omöjligt att förneka den paradoxala friskheten i groteskerierna."

Omslaget tecknade jag själv. Det röda brevet är viktigt, diktens signal, ett synligt tjut.

dödens lilla bok

I år är det 40 år sedan jag debuterade som författare. 2005 kom Dödens lilla bok. En samling som jag ville skulle vara liten och behändig - den ska rymmas i en ficka - och med djupt och ljust tilltal om det kanske svåraste och samtidigt helt vardagliga. Att födas och dö och däremellan bara finnas till. Väldigt fint formgiven, som så många gånger, av John Eyre; bilderna är ett granatäpple, i frö, kärna, groende, blomma.

En av dikterna, Stenen:

Den här stenen kastar jag så långt

att den når dina fingrar och din rygg

när du crawlar ensam mot rymdkanten

Där ute är en evighet mellan pulsslag

och andetag, varje simtag försvinner

i sin egen rörelse, all oro är upphunnen

Där ute finns ingen lyrik, ingen storlom

som skriar och ylar i gråa treradingar, ingen

solosång i försommarnatten, där ute

är ingenting så kort, så vackert, som här

*

Några pressröster:

"Ja, Dödens lilla bok rymmer verkligen en häpnadsväckande rik och böjlig dikt. Carlbring har lätt för att finna formuleringar som varken doftar ärvd litteratur eller koketterar med sin olydnad. Hans konst handlar om att få dem att bära i ett rytmiskt flöde och få det att kulminera i en avklarnad intensitet. Hur skapar man en form för det formlösa? frågar han någonstans apropå det som sker. Svaret är dikten själv i all sin hänsynslösa bejakelse av det hela. Jag kommer att återvända till den många gånger." Thomas Götzelius, DN

"Som läsare tar man emot ett tungt och ihållande akut stoff i utbyte mot en lätt yrsel och höjd puls." Amelie Björck, GP

"Det är möjligt att Carlbring är det svenskaste vi har - en värdig arvtagare till krusbäret Ekelöf och lingonbusken Gullberg. /…/ Vi framträder, i Carlbrings dikt, som anständiga varelser. För mig är Magnus Carlbring det heliga livets profana sångare. Eller om det rent av är det profana livets heliga sångare." Kristian Lundberg, Expressen

the dark knight

 Lyssnar på soundtracket till The Dark Knight.

Tänder ett ljus vid den bländvita bordsduken.

Äter så långsamt att rummet hamnar i rörelse.

Trummorna i hjärtat är dämpade av mild sorg.

Kopparbrinnande höstlöv faller sakta i mörkret.

Sover en stund i fårskinnet i den tysta fåtöljen.

Är liksom glad på ett stillsamt sätt att jag lever.

Läser Nima Hasans dikter från Gaza och allt 

vi gör är lika viktlöst betydelselöst som aska.

Knyter nävarna mot den svarta stjärnhimlen.

Hundens ögon gnistrar tyst i novembernatten.

Det är först nu jag förstår att själen är en tyngd.

Det väldiga diminueras till en punkt i ditt hjärta.

Ett glas kallt kranvatten är tillräckligt för lycka.

Himlen om morgonen är ett sår av solsken.

Jag sover när jag är vaken, drömmer så starkt.

Brygger kaffe, drunknar sakta i nyhetsfloden.

De vita molnen trycks fast i den svarta himlen.

Väntar med en tunn blöt nummerlapp i regnet.

Människor samlas i sorgliga klungor på torget.

Citrusfrukt skramlar som dödskallar i påsen.

Skriver ett kvävt rop på hjälp på sociala medier.

Stirrar på den roterande skivan i mikron, eller

är det solens artificiella andhämtning av glas.

Eftermiddagen är ett framspytt stumt mörker.

Skatorna skär sönder timmarna med sina skrik.

Äter något som inte smakar någonting alls.

Lyssnar på Claude Debussys vansinnespiano.

Känner riktigt hur blodtrycket sväller i hjärtat.

Allting spricker och mörkret förvandlas till ljus.

Medicinkartan glittrar som en blöt sandstrand.

När jag är i skogen är jag inte längre mig själv.

En nötskrika fladdrar i grenverket som oro.

Ett led självlysande galonungar gungar fram.

Sitter med kängorna i kärret och räknar ner allt.

Jag läser grenverket över mig, det vilda chiffret.

Brygger en kopp gotländskt kärlekste till dig.

Saknar att träna som ett hav saknar havsfåglar.

Aluminiumljuset i vägens bländande spegel.

Står i fönstret och ser människor passera förbi.

Den urusla kriminalromanen blöder ordsörja.

Ser en serie om USA:s pågående sönderfall.

Ord är guldmolekyler som rör sig i atomhjärtat.

Redigerar nattens anteckningar till en klar rytm.

När jag var fem år skar språket sönder hjärnan.

Tillvaron är ett hårt klimatapokalyptiskt skyfall.

Går till affären och köper svarta stearinljus.

I det döda dammet syns människors spår.

Skrollar förbi bilderna på de brända kropparna.

Blå lågor av polissirener slungas in i matsalen.

Skriver på pendeln, signerar med en hjärtemoji.

På ugnsplåten ligger olivoljeindränkta rödbetor.

Dricker ett glas öl, spegelbilden darrar i köket.

De döda sitter i mörkret med sina grå ansikten.

Fladdermusbarnen i de fallande stengroparna.

Krevadnätterna som vi inte kan föreställa oss.

Vad gör du just nu; fångar de grå nattodjuren.

Hundarna springer i panik från ljudbomberna.

Föräldrarna sover i tältet av sönderslitna tyger.

Fiktion och verklighet skjuts in i samma fack.

Dröm och minne väver samman hösthelvetet.

Jag är nu nio år och världen imploderar sakta.

Hör Magda Gad rapportera från Darfur; all text

dör - de döda ligger som i drivor, rösten skälver.

Når punkten som får alla försök till gestaltning 

att upphöra. Punkten rör sig som ett hårkors.

Landskapet växer som en våg av dött dagsljus.

Morgonen är lika mörk som kvällen och natten.

Du bär inom dig en kraft som stadgar världen.

Sitter i dagningen vid tidningens grå slagfält.

Går genom den gnistrande sjukhuskorridoren.

Den svaga sömnen översköljer mig på kaféet.

Jag är inte särskilt stöttålig nu, allting skimrar.

Vi är alla blyertsstreck i sjukhuspalatsets skiss.

Jag injicerar blodförtunnande, rymden svalnar.

Änget som omger världen är galet av solsken.

Jag börjar arbetsdagen, tiden flyter ur rummet.

Sätter på mig hörlurarna, skriver utan att tänka.

Jag är fri. Det är en känsla av hopplös glädje.

flyr texten

Flyr texten som en igelkott flyr
dagsljuset över den gråflammiga
landsvägen när daggen släpper
och kungsörnsparet sakta stiger
på termiken över klinten medan
räven hukspringer över det gula
fältet där rådjuren står i den mörka
skogsranden och lyfter sina huvuden
medan jag kliver ut i trädgården
med en mugg hett kaffe i ena handen
och en väldig franskbrödssmörgås
i den andra som aprikosmarmeladen
gnistrar om som vore den äkta guld
under den tidiga kalla höstsolen.
Att leva är att skriva ur sig ur livet.

paul exodus propp

I år är det fyrtio år sedan jag debuterade som författare. 2004 kom romanen Paul Exodus Propp, eller Drömmen om den största romanen i världshistorien. Jag tänkte den som en genomgång av skrivprocesser, från en mängd olika håll och genom en mängd genrer och stilarter. Det skulle vara en pikaresk. Det skulle vara roligt. Det skulle vara mycket.

Planen var rak: 10 kapitel med 50 sidor i varje. Huvudpersonen var en ung sorglös och sorglig poet som skulle skriva och leva sig igenom en tid i Stockholms kulturliv. Eller i dess utkant, han passade förstås aldrig in. Det är en cirkelkomposition. Börjar och slutar en nyårsafton på Kulturhusets tak; han kastar sig ut. Minnena virvlar.

I ett av kapitlen skriver Paul Propp på sin egen roman, romanen i romanen om romanen om man så vill: "Nu, dock, stod han inför ett annat slags projekt. Hur många ord kan en roman innehålla? En miljon bergis. Yippie. In­nebar poesi­pysslandet att man flög segelflygplan i papp och hobbylim, in­nebar roman­författandet att man satte sig bakom spakarna på värsta Boeingen. Nu kunde man inte ris­kera några halv­mesyrer, inte ödsla tid på annat. Nu var det allvar."

Några recensionsklipp:

"Strindberg. Det är den omedelbara association som väcks i Magnus Carlbrings dagsfärska roman Paul Exodus Propp. Strindberg, närmare bestämt Röda rummet." Jan Karlsson, Bohuslänningen

"Carlbring glömmer aldrig att påminna oss om livets ohjälpliga patetik mitt i den skruvade komiken. Det är denna hisnande balansgång mellan det parodiska och det hjärtslitande [...] som gör den här romanen till något alldeles enastående och självlysande i den jämngrå massan av svensk samtidsprosa." Nils Schwartz, Expressen

"Det är en närmast oupphörligt underhållande historia – vilket inte säger lite med tanke på att boken är på över 470 sidor." Catrin Ormestad, UNT

För nyfikna finns den som e-bok på bibblan och i nätbutiker.

sånger vid E4:ans avfart

I år är det fyrtio år sedan jag debuterade som författare. 1999 kom Sånger vid E4:ans avfart, en diktsamling som belönades med Tidningen Vi:s litteraturpris. I Aftonbladet skrev Magnus Ringgren i sin recension av boken: "Han låter dem sjunga som inte kan sjunga. Den sinnesmättade vardagen vävs samman med den yttersta förnedringen i en storslagen poetisk röst som tycks kunna tala om precis allt, som Sonnevis, utan att svikta."

Jag vill finna en förströdd, men exakt, formulering, gömd

i ekorrsnåren på vår väg till dagis; en plötslig glimt

av det enkla och genomgripande livsallvar som stör

kärleken

I år är det 40 år sedan jag debuterade som författare. 1991 kom min tredje diktsamling, Kärleken. Ett femaktsdrama med en lätt antydd episk båge. Ett du och ett jag. Och hur det är barn i alla löv.

Är det här en vit vägg som lyser

eller en svart vägg

som suger upp allt ljus?

Jag älskar dig, säger du

och orden pressas mot munnen,

munnen pressas mot orden

Vi kysser varandra