snart spricker den hemvändande biosfären medan alla står här bredvid och säger: vi kan inte minnas förra julens tevejinglar
*
Klimatet och språket och naturen och människan och barnen och fåglarna och färgerna och det uppbrutna och trasiga och det som hör samman och det som dras isär. Allt går sönder, även dikten, i vår behandling/missbehandling av det; det är en oskön men på något märkligt otäckt sätt stilfull destruktion, det människan gör: som en film vi inte kan stoppa.
*
de nobla bergsgorillorna möter eldhavet och vattenmassorna
med en likgiltig blick och vänder sig sedan inåt i sin fromhet
*
I havet står de vittrande kolonnerna kvar. Sfinxens huvud har fallit i dammet. Blicken av sten lever. HORD lever också kvar; jag gjorde en utbyggd version till tioårsjubileet och den finns att köpa som e-bok (för nio (9!) kronor); länk i kommentarer.
*
vi kommer att återkomma till sommarkvällarnas ljud och ljus
vi kommer att återkomma till det sträva gräset mot ryggtavlan
vi kommer att försöka skönja en mening i molnens alla revor
*
Anna Carlén i Dagens bok, januari 2013: "Det är en språkflod som på många sätt påminner om allt det som finns runt mig när jag går ut, när jag kommunicerar. Paradoxerna, ledan, hysterin. Hord är som reklampelarna, löpsedlarna, arbetsinstruktionerna, twitter, facebook… En malande hord av röster som vi stänger av när den blir för mycket.
Men. Det finns mer. Bland allt detta skruvade hittar jag annat. Jag hittar självlysande vackert allvar som griper tag:
att vakna mitt i sin dödsnatt och återupptäcka fjärilsoroljuset
akutens blåklädda altargång sluts och en hand täcker ett nyss
uppskrämt ansikte"
