Tuesday, July 03, 2007

gästbloggrare: morran

När jag går till biblioteket eller när jag sitter på pendeltåget eller när jag sitter och väntar på distriktsläkarmottagningen, tänker jag ofta att det här, det här har vi betalat med gemensamma skattemedel och besluten att vi ska ha det här - tillsammans - har fattats av politiker som vi har röstat fram tillsammans. Det är sådana bra känslor och tankar, jag tycker att det är bra beslut. Det gjorde vi - och de som fattade besluten före oss - bra.

Jag är oerhört intresserad av politik. Hela tillvaron är en politisk tummelplats, från det att barnen föds till det att man själv ska kremeras (eller hur det nu ska bli) är livet en skådeplats för lokal- och storpolitiska beslut. Det är ganska självklara saker. Händelser är sådant som sker. Man börjar skolan, man bryter en arm, man får ett jobb, man förlorar ett jobb, man emigrerar, man immigrerar, man utsätts för rasism, man blir deprimerad, man kanske tar ett banklån. Allting kan ske i ett helt vanligt liv.

Det är dyrt att leva. Hur man än vrider och vänder på det måste ju någon betala för vad du vill göra och för vad du måste göra i ditt liv. Bäst är om du kan betala allting själv. Om du till exempel ska flytta hemifrån är det väldigt bra om du kan betala din egen första lägenhet. Här där vi bor kostar en liten, liten lägenhet en och en halv miljon kronor, minst. Plus avgifter på kanske tre tusen kronor i månaden. Det kan kosta tio tusen kronor i månaden att flytta hemifrån. När nu räntan går upp blir det ganska dyrt - och svårt - att få ett lån för att köpa sig en sådan liten lägenhet. Arbetar man på kanske McDonald's eller på ett sjukhus, eller om man studerar, blir det mycket svårt att få råd med detta. Men, man väljer själv hur man vill ha det.

Igår grep de en femtonårig pojke för bankrån här i stan. Jag vet ingenting mer än detta. Men det blir en bild av hur långt - eller kort - vi har kommit. Pengar. Det är allt. Girigheten når långt in i samhällets själ. Jag anar att girigheten kommer nära oss i perioder, som i vindpustar. Vi är mitt i en sådan period nu.

Politiken är totalt ekonomiserad. Ungdomarna i samhället betraktas som målgrupper för marknadsförare och trendsättare, inte som enskilda medborgare som ska kultiveras och bli något, större än tidigare. Utvecklingen har avstannat. Jag kan sitta på tåget och läsa gratistidningarna, om just trender och marknad, och mest förundras över att även jag till slut skulle nå dit, till den hemskaste av tankar: Jag förstår inte min värld och min samtid.

Samtidigt finns det stunder som är gripbara, jag skulle vilja skriva stunder av sunt förnuft, av medkänsla och framåtrörelse. Ibland, när man sitter för sig själv och kanske ett fönster är öppet utåt och man kan höra barn som larmar på gatorna utanför och man kanske kan se luftballonger som trycker sig upp mot himlen och ett vitt streck av ett flygplan som korsar himlen och någonstans långt borta trafiken som milt dånar, då kan man ana en samhörighet med allt. Att vi kommer att ordna upp allting som det skrivs så mycket om just nu. Krigen i Mellanöstern. Klimathotet. Isarna vid polerna som smälter och temperaturen som stiger, snabbt. Haven som slammar igen av giftalger. Osämjan mellan kulturer och religioner.

Jag önskar att någon någonstans kunde börja, att börja om. Och då i det här småskaliga perspektivet. På biblioteket. På läkarmottagningen. På pendeltåget. Vi behöver noga bara bygga upp det gamla, och förstärka det, och samtidigt samtala med varandra - över tidsspannen - och på så vis skapa förståelse.

No comments: