Friday, December 04, 2009

böcker jag aldrig skrev

Tallrikarnas hämnd.
En dystopisk roman som utspelar sig i diskbacken på en fashionabel krog. Ju stiligare yta, desto skitigare baksida. Huvudperson är en gammal fajanspjäs utan kamrater kvar i livet. Antagonist är den bleksiktige diskplockaren Sven Goran.

Lustmord på en parkbänk.
Lite småkvittrande novellistik med pseudoerotisk underton; allt utspelar sig i överklassmiljö och ingen - vare sig läsare eller gestalter i texten - bekymrar sig om något annat mer än sig själva och sitt sakta utförsåkande liv i färongerna. Finalen skulle vara en text där sönderavlade brukshundar och deras husbönder tillsammans gick ned sig i en bortglömd och övervuxen kräftodling. Favoritcitat: "Hur meningslöst som helst."

Villor nästan utan möbler.
Ett kammarspel. Filip och Julius bor i varsin flygel till familjegodset Brakbyholm (eller något liknande namn). Filip och Julius är bröder. De skulle bägge kunna dö för en idé, vilken som helst. Till det forna familjegodset flyttar familjen Bomb. De är typiska uppkomlingar, har tjänat sitt levebröd på smutsiga aktier och att sälja fyrhjuliga motorcyklar. Hela berättelsen utspelar sig på en toalett. Berättare är själva stolen.

Gratispack.
En släktsaga, gestaltad utifrån ett spöke. Spökets språk är obegripligt; ingen vet ju hur de döda talar. Hela romanen (för det skulle det vara) berättas följaktligen såhär: ksaja ldklödkök löllö jkjooolc jsgertl öljoen brzk. 750 sidor. I framtiden blir den först uppmärksammad, sedan utskrattad.

Myrkrig i underjorden.
Titeln avslöjar allting. Miljoner myror krigar under oss där vi går. De är inne på sitt tiotusende världskrig och är alla övertygade om att jordens undergång är nära. Myrundergången alltså; de har ju ett helt annat berättarperspektiv.

Bakom dig är du inte alls.
Monologistisk inre tankeström som inte leder någon vart. Man får aldrig riktigt veta vem som är vem eller när någonting utspelas. Om det ens gör det? Språkdestruktiv stil med en hel del lattjo grammatikanarkistiska infall. Men roligast har jag själv när jag skriver den. Man kan tänka sig att skriva den för hand på ätbart papper, ett slags ekologisk nu-roman. Men det är säkert redan gjort, det är det mesta.

Tellus.
Diktsamling med överdrivet stramt redigerade strofer. Varje dikt ser likadan ut. Alla handlar om samma sak. Ja, de är - faktiskt - exakt likadana allihop. 132 precis likadana poem. En sexrading om jordens utveckling, från big bang till nu. Meningen är att gestalta meningen i det meningslösa; att tiden bara går och går och kommer aldrig till dörren. Det är ingen drift med senstrukturalism och utgår ej heller från insikten att allt nytt är: gammalt. Det är bara text, det är poängen.

Våga välja.
Moralitet där huvudpersonerna hela tiden ställs inför en massa dilemman. Handlingen står därmed och stampar. Vilka strumpor ska jag ha idag? Vilka brallor? Tröja? Vad ska jag ha till frukost? Vilken del av tidningen ska jag läsa först? Vilken kanal ska jag slå på? Vilken film ska jag hyra? Till slut måste man - i ren panik - kasta boken ifrån sig.

Inuti en mössa.
Ja, den skulle handla om allting som händer där. Och det är ju inte mycket.

Bank, Bankett och Blankett.
Tre syskon återförenas efter ett helt liv utan varandra. När de väl möts igen inser de hur lyckliga de har varit utan varandra. Därför skiljs de ånyo. Särskilt slutkapitlet tänkte jag jobba extra noggrant med och gestalta skeendet väldigt utmejslat och plågsamt långsamt. Allt ska skrivas liksom somnambult. Allt ska med. Boken blir oändlig. Och oändligt tråkig.

5 comments:

Cales said...

Den sista bokidén behöver du inte skriva. Jag tror bestämt att jag läst den redan (eller i alla fall hälften...gäsp).
Men snälla: en sexrading (eller några stycken på sapfisk strof) om Tellus kan du väl skriva!? Det skulle kunna bli en riktig Carlbringare!

Cales said...

Ja, det räcker med en alltså. Inte 132 likadana.

embryo said...

yep: den kan bli av den där sexradingen

finns åtminstone ett embryo som gror

Cales said...

Som ni i poesi-branschen brukar säga: Det som inte kan uttryckas på sex rader är inte värt att formulera i ord. Sådeså.

Lena M said...

Du borde kanske ha skrivit, åtminstone några av de där.