Friday, May 07, 2010

ordyssevs återkomst

Vid roderåran står han. Båten är flatbottnad och mer lik en flotte. Seglet är grått och slitet. Själv är han också sliten, men alls inte grå. Han är äldre nu. Men blicken brinner med stadig låga. Han kommer hem till sin ö, till Ikeathaka. Han kliver i land i gryningen. Människorna han möter, de är alla klädda i reflexvästar och cykelhjälmar, tror att han är antingen en zombie eller en lodis, eller både och. Någon sticker ut huvudet ur sin nervevade bilruta och skriker: Åk hem någonstans din jävla jävel!

Men han är ju hemma. Här bor jag. Här bodde jag. Han andas in luften. Den är sval och mättad. Han känner igen sig. Men ändå är allting annorlunda. Nytt. Han går förbi parkeringslandskap. Han går igenom städer som tycks ha växt upp ur ingenting: allt är av glas och plast och blixtrande metall och överallt hörs mobiltelefoner som piper och sjunger. Det finns inga fåglar, knappt, längre. Han tänker att något mörkt och farligt har dragit genom världen. När han kommer nära staden ser han äntligen dess fåglar, trots allt. Kråkor. Skator. Kajor. Svarta duvor.

Han tänker på jakt. Han tänker på hämnd. Han tänker på sin familj. Han tänker på mänskligheten. Han tänker - allra mest - på mat. Grillkött. Frukter som dryper av mognad. Varmt bröd. Yoghurt. Ostar.

Han går in på ett snabbköp, roffar åt sig en kundkorg och går bredbent och bestämd längsmed hyllraderna. Mjölk, det minns han att han har druckit. Konserver, sådana har han öppnat. Glass. Han väger ett paket i handen. Trycker det mot den av solljus och havsvind sargade kinden. Glass har han aldrig ätit. Han lägger ned tio paket. Han vill ha Coca cola också. Tre liter minst. Chips. Skumtomtar. Skumtomtar. Skumtomtar.

Han hittar inga skumtomtar. Det är som poesin inom honom dör. Som om oceanen bedarrar. Som om natten sköljer in likt en ljudlös dimma. Som om tiden stannar. I alla dessa år, ett par decennier nu, som han har varit borta - i krig och på drift - har han saknat just skumtomtar. Ska man inte kunna hitta en påse?

Han går fram till en expedit. Bugar tyst, håller fram sin överfulla korg. Öppnar munnen. Säger sitt ärende.

"Tyvärr", säger expediten. "Det är fel årstid."

Ordyssevs biter ihop. Han vet att vara härdad. Han vet att stå ut. Han vet att bida sin tid. Han överväger att kasta sina varor ifrån sig och lämna butiken i vredesmod. Men då. Ljuset fyller lokalen. Stengolvet gnistrar. Det är som en våg som klyvs och mitt i raden av hyllor skimrar en monter, fylld av ljusa kartonger, pastellfärgade, milda, inbjudande.

"Men vad är detta?"

"Bokstavskex."

Och Ordyssevs öppnar genast en låda, plockar upp en näve. Håller fram dem i ljuset. De är som små beiga ädelstenar, starkt doftande av socker, smör och mjöl. En hel famn full av bokstäver, av embryon till ord, till satsdelar, berättelser. Han lägger ut en hexameterrad på det skimrande stengolvet och läser den tyst för sig själv. Framkommen var hjälten Ordyssevs till Konsum en fredagsförmiddag, i maj.

Han betalar, med sand och med små mumlande verser, och försvinner sedan bort mot hyreshusen som glittrar i fjärran. Nu ska han hem. Äntligen hem.

Tidigare äventyr:

ordskällaren

arken

ilijaderna

2 comments:

Laura said...

Bara så du vet: jag som inte brukar köpa kex stod i affären med en kartong bostavskex i handen häromdagen, endast på grund av ordyssevs här. Fast sen sansade jag mig - dumt att köpa om man förmodligen inte kommer att äta dem.

embryo said...

:)

Ja säga vad man vill om bokstäver. Särskilt ätliga är de dock inte.