Vad är det som har hänt? I Embryos valstuga är det nermörkt, utblåst, råkallt. Det är en isande hemsk vind som från dödsriket som viner i mörkret. Våra röster hörs inte. Vi syns inte i svärtan. Kylan går in i benet, in i huvudet. Man får svårt att tänka riktigt klart.
Abstraktioner blir konkreta. Rädslan får namn. Fascism. Egoism. Allt det där är hemskt. De som har tryckts ned, ska tryckas ned ännu mer. Mörkret kommer att bli så tätt att det blir svårt att tala, att andas.
Tills någon - längst inne i mörkrets mörker - tänder ett ljus. Det rispar av en tändsticka mot fuktigt plån. Och till slut, en liten låga. Ett ljus som börjar brinna. Ett till. Nu hörs viskningar och rop. Ansikten lyser. Vi är här, fortfarande. Vi ger oss inte. Vi tänder flera ljus. En väldig eld ska brinna. Flammorna ska verkligt synas. Vi är alltid här. Vi ger inte upp.
Tangentbord som smattrar, bildskärmen glöder. Vita ark som fylls av ord i eldskrift. Skriv. Skriv. Skriv. Det ger tröst - det behöver vi - och styrka.
