bob dylans akustiska gitarr

Vänder en kikare med linserna hitåt: jag är en kamel och världen är ett hål och hålet är ett öga och ögat är en vulkanmynning och mynningen är en revolvers och revolvern är en best och besten är en käft och käften är ett hål som står vidöppet upp mot himlen och himlen är ett hål utan slut och slutet är en öppning in i det undermedvetna och det undermedvetna är en tom dröm som fylls av ansikten med munnar och munnarna skriker ur sig ord och orden är tomma hål som sluter sig kring mynningen på en revolver och revolvern är en förskräcklig varelse med ett iskallt huvud av stål och huvudet är en liten blank bil på en ödslig landsväg och landsvägen är ett streck genom hjärnan och hjärnan är fylld av håligheter som gapar svarta och ekande som hålet på Bob Dylans akustiska gitarr och Bob Dylans akustiska gitarr är en kniv som ligger på världshistoriens middagsbord bland druvor och vinglas och sönderslitna kroppar och kropparna är stumma lik som staplas på varandra som bilder i en tät och obegriplig dröm och drömmen är en kamel som vandrar över en svartvit öken och solen lyser över himlen som ett osynligt hål ett öga rakt in i universums inre och universums inre är ett tomrum som ekar som Bob Dylans akustiska gitarr.