Wednesday, January 11, 2012

rut och rot bekänner färg

När Farran kommer hem från jobbet och stjälper matlådan i diskhon och knallar in i bradagsrummet för att grymta åt Embryo som halvligger i soffan med fjärrkontroller överallt och framtiden ingenstans, händer något mycket ovanligt.

Rut och Rot dyker upp i hallen, i varsina gula jackor med mörkblått tryck och en bunt flygblad i nävarna.

Nämen hej, säger Farran. Är ni kvar?

Nä nä, säger Rut.

Jo jo, säger Rot.

Vi har sagt upp oss från slavgörat, förvisso, säger Rut. Men vi har hittat en ny glöd.

En blå eld, säger Rot. Och håller fram en flyer. Farran lutar sig fram och läser: "Sköt dej själv och skit i andra. Så lever du längre."

Det är ett slags diettips, säger Rut.

Och levnadshållning, säger Rot.

Och politisk förklaring, säger Rut.

Och livsåskådning, säger Rot.

En bekvämlighetsprincip, säger Rut. En ideologi om man så vill.

En egoismens normativa slutprodukt av ett självuppfyllande individualistiskt jagprojekt, säger Rut, som vore det inövat i sömnen. Ett klimax.

Jaharu, säger Farran. Och drar av sig jobbfleecen och kliar sig på skulten. Det låter lite självupptaget, det där.

Nä nä, säger Rut. Vi tänker på alla människor.

Om alla människor sköter sig själva, säger Rut.

Och skiter i andra, inflikar Rot.

Så behöver ingen oroa sig. Det är absolut rättvist.

Är det?

Farran måste sätta sig ner. Och tänka efter. Han tittar upp på de två.

Men hur gör ni med de som har det sämst ställt då?

Åh de får det ju bättre. Om alla sköter sig själva.

Men de som inte kan, säger Farran.

Vilka då?

Alla kan ju inte allt.

Jorå. Bara man vill så kan man.

Jag kan inte spela fotboll, säger Farran. Inte som Zlatan. Hur gärna jag än vill. Jag kan inte laga mina egna tänder. Jag kan inte köra lokomotiv. Jag kan inte snöröja. Jag kan inte bygga vägar. Jag kan omöjligt - men det borde jag lära mig - sy i en knapp. Och jag vet att det finns människor som kan olika mycket av olika saker. Det är därför vi hjälper varandra. Och delar på våra gåvor.

Det där är snömos, säger Rut.

Vänstersnack, säger Rot.

Lyssna på oss, säger Rut. Och håller upp sina flygblad som en liten fackla i luften.

Vi har alla svar, säger Rot.

Och de börjar förklara, om varandra, orden bluddras fram i en salig oordning: Om varje individ i samhället sköter sig själv och håller ordning på sitt, så kommer alla att klara sig själva och allting fixar sig till det bästa. Klimateffekten. Inkomstfördelningen. Äldreomsorgen. Alla krig i världen. Religionsfejderna. All brottslighet. Sjukdomar. Hungersnöd. You name it. Det fixar sig.

Men, säger Farran. Hur gör vi med orättvisorna?

Vilka orättvisor, säger Rut och Rot i en mun.

De djupa, säger Farran och ser allvarligt på dem.

De djupa?

Rut och Rot ser på varandra tyst och sedan skrattar de högt och skakar hand och slår varandra i bröstkorgen. Djupa va? Ha! Vi är ju aprättvisa, vi två.

Ja ni ja, säger Farran. Men ni är ju bara en liten klätt. Och så formar han en stor ring med sina stora armar, som omfamnade han hela jodklotsen. Vet ni, säger han. På jorden bor sju miljarder människor.

Det var värst, säger Rut.

Sju miljarder, säger Rot. Grattis allihop!

Och hela den här jorden är fylld av rikedomar, säger Farran. Och gör en ny ring med sina stora labbar.

Vi vet vi vet, säger Rut. Och dunkar varandra i bröstet igen. Vi har kommit för att tälja av guldet.

Kruxet är, säger Farran, att ni inte kommer åt det.

Äh, säger Rut. Är man flink så!

Kruxet är, säger Farran, att sisådär två hundra personer - män de allra flesta, från västerlandet - äger hälften av alla dessa rikedomar. Och det är ju inte rättvist.

Nä, det är klart, säger Rot. Men vi behöver inte så mycket. Vi behöver bara så vi klarar oss själva.

Ja, säger Rut. Bara vi klarar oss själva, så klarar vi oss själva, vi själva.

Ni ja, säger Farran. Men ni är bara en liten klätt. Och nu håller han upp händerna igen. Hälften av jordens människor, säger han, tjänar mindre än en tjuga om dagen. Han håller upp två fingrar: Två dollar, säger han. Inte ens tjugo spänn.

Oj, säger Rut. Det räcker ju knappt till en varm korv.

Åjovars, säger Rot och klappar sig på magen. På Ikea får man fem styckna för en tjuga.

Kruxet är, säger Farran, att det inte är rättvist. Och så länge det inte är rättvist, säger han - nu med högre och skarpare stämma - så kan ni ta er politik och er likgiltighet och er självnöjdhet och er världsfrånvändhet och era flygblad och inskränkta åsikter och fara all världens väg. I mitt hus bryr vi oss om varandra. Inte bara oss själva. I mitt hus sätter vi den andre först.

Och sedan lyfter han ut dem ur huset, en i vardera näve: både i höger och vänster. Och sedan ger han dem varsin lätt knäpp i ryggen, så att de travar i väg likt de nickedockor de är.

Och sedan ropar han efter dem, nu med helt mjuk och vänlig röst: Ta hand om er. För det är ni värda. Det är alla människor värda. Lika mycket allihop. Varenda en och utan undantag!

2 comments:

Karin said...

Varenda en och utan undantag? Det låter väldigt vackert. Benke också?

embryo said...

Alla. Vi kan inte göra på något annat sätt, om det ska bli rättvist till slut.