Januari. Storgrälens månad. De tomma plånböckernas månad. Livsångestens fundament. Snögloppets och isregnets månad. Helvetesmånaden.
Alla människor går på knäna. Natten är oändlig; till och med den tunna månstrimma som är dag, är natt. Tidningarnas artiklar är grå. Tankarna är grå. Känslorna. Minnet. Förhoppningarna. Allting är jämngrått och dystert och vi är alla som fiskar knappt utan syre som sticker upp sina små munnar i en enorm vak och kippar efter luft. Men allt vi får i oss är avgaser och isrök.
Alla utom Rut och Rot, förstås. De bär gasmask och ränslar och överlevnadsoveraller och stålhjälmar och pannlampor och har enorma kalkylatorer och räknestickor och kartrullar och ritningar med sig överallt.
Hej hallå, säger Rut. Här tänkte vi bygga en bredfilig motorväg. Det känns modernt.
Hallå hej, säger Rot. Här tänkte vi bygga - håll i er - en köpgalleria. Det känns påhittigt. Nytt. Ett konsumtionstempel dit man kan gå och bejaka gudarna. H&M. KappAhl. Embryo Inc. Samma jädra affärer som i samma jädra gallerior över hela världen.
Ja, säger Rut, med ett finger i luften. Igenkänningsfaktorn är viktig. Människor blir så lätt vilse, i det fria.
Och här tänkte vi anlägga en parkeringsplats. Bilarna ska ju ha sitt.
Ja, säger Rot. Bilar känns så himla tjugohundratolv på nåt sätt. Vi bygger - just därför - ett parkeringshus under parkeringsplatsen. Äsch förresten: vi bygger bara parkeringsplatser överallt.
Ja, förutom där vi bygger motorvägar och kulvertar och tunnlar och broar och bensinstationer och mötesplatser och viadukter och avfarter och motlut och ... hur mycket kan man bygga egentligen, innan det tar slut?
Åh, säger Rut. Det tar aldrig slut.
Gör det inte?
Nej nej. Eftersom när man har byggt allting färdigt, då är det dags att riva det igen. Och bygga nytt.
Jaha. Vad ska vi bygga då då?
Ja du - när vi en gång väl har byggt allting, då finns det egentligen bara en sak kvar att bygga.
Och vad är det då?
Ingenting.
Sagt och gjort. Rut och Rot kastar sig över sina ritningar med passare och vinkeljärn och stiftpennor och mallar och börjar om från början igen; de ritar upp en helt ny värld, pompös och storvulen och inbjudande, och bestående av ingenting alls. Tomhet är det nya, det som kommer i marschfart.
