Wednesday, April 29, 2015

en utomkroppslig upplevelse

Jaha i helgen hade jag en utomkroppslig upplevelse. Det var både läskigt och fascinerande. Det läskiga bestod i att jag inte, för ett blixtrande ögonblick då alla spjäll stod öppna, var helt bombis på om jag antingen höll på att förlora förståndet, eller medvetandet. Vilket är värst. Medvetandet. Att bli liggande i dikesrenen vid en landsväg med fötterna i vädret och kanske en ormvråk i den vita himlen som enda sällskap. Förståndet kan man förlora då och då, det glider iväg och återkommer i ny skepnad. Livets gång. Till slut står man där framför spegeln och undrar vem det där är och hur kom hen dit. I alla fall. Fascinationen. Det var efter ungefär tjugotre kilometers löpning som det inträffade. I någon beständig och närmast fysiskt närvarande sekund (rumtiden blev en helt påtaglig realitet: det plastiska i tillvaron: livet som en knådbar ballong, hur det ilar och gnids) sprang jag några steg vid min egen sida - kanske någon halvmeter ovanför marken befann jag mig - och såg samtidigt mig själv där jag joggade, nere i gruset i solen, och hur de räfflade skuggorna från skogen spelade över tröja och tights och skor. Allt var mycket starkt i sina färger. Neongrönt. Isblått. Silvervitt. Mycket egendomligt. Givetvis insåg jag att det var hjärnan som var så tömd på energi att all min verklighetsuppfattning övergick i hallucinationer - ett slags aktiv meditation, en gratis - och ganska tärande - berusning. Jag fick bita ihop och ta några klunkar ur vattenflaskan och lyfta på löparkepsen åt världens storhet - inre och yttre - innan mitt jag samlade ihop sig och blev en enhet (eller vad man nu ska kalla det där klustret av bakterier och ben) igen. Där sprang jag. Jag var närvarande. Det var jobbigt. Jag hade en mil kvar hem och vinden fångade mig när jag joggade över en bro med det stålblå insjövattnet under mig - som en resonansbotten där solljus och blåst och tankeströmmar virvlade omkring. Snart hade jag glömt av allt det här (mindes det helt nyss) och kvar var bara oerhörda långsamma motlut och knäande nerförslöpor och uppförsbackar som reste sig som väggar, innan alltihop planade ut i en solgrå promenadvägkilometer och till slut ett kramphugg och en sista kulvert under banvallen innan jag var framme och allting var som vanligt (hur nu det är) igen.

No comments: