att skriva utan någon
egentlig plan, det får bli
tomt eller meningslöst
Och skrämma bort dig
som läsare tidigt
Eller väcka ett underligt
intresse; ett slags
nyfikenhet på det
omedelbara
Vart ska de fallande
raderna leda oss
In i pupillens magmamitt
Eller ut ur flödet
som en spottlobba
över relingen
på en vindsliten färja
på väg ingenstans
Där står ju jag ombord
Jag är livrädd
Jag har mina händer
om det nyoljade räcket
Vattnet under oss
är helvetet: mörkret
lyser kallt
Händerna är slavar
med fri vilja: orden
bryts över det vita arket
som tunnbröd över
den avstannande filbunken
i sommarskafferiet
Den gula hinnan
Ytskiktet täckt av socker
och substantiv: kanel
Hela sommarstugans
innertak fyllt av svarta
flugor och rök
Vi springer ut
i regnet och skriker
åt åskan och de chockvita
blixtarna spränger
sönder allt grått
Inuti tältet som doftar
lätt av mögel
och dåtid
sitter jag med benen
i kors och läser
Nordisk Familjebok
Kosmos är inte oändligt
eftersom det ändliga
är det enda föreställningsbara
Det imaginära
är det icke-absoluta
Konsten är förtvivlan
Endast det möjliga
finns: den inre realismen
är belyst av fakta
Ord är enkel materia
Sand eller solljus
Blåklint eller klippbrant
Människa eller fiktion
En iskall brand
inombords: de asktorra
lågorna som slickar
medvetandet: alltet
kryper in under
militärfilten med ritpennor
och block: här börjar
slutraderna rinna
ur händerna
