Är det något med minne och tid som vi försöker säga. Det finns bara ett enda slut. Jag ser på familjefilmer från 60-talet, hur kameran stannar vid en kruka med blommor i en ruin. De blommorna är borta nu. Den ruinen står kvar. De där unga människorna som står vid korvkiosken i Högdalen på småtimmarna. Måsarna som singlar mellan höghusen på Skebokvarnsvägen. Nu skjuter deras ättlingar genom teglet och lövträden omkring mig. Småfåglarna har lagt ägg nu och har ungar och
gråtruten är på jakt.