Det första sommarregnet, en destruerad pseudobiografisk kortprosaetyd. Eller kalla den Våroffer, ett utkastat utkast. Som häggens kronblad, som körsbärsblommorna, som grå vågor vid Sätra strand. Nu sprang jag igen. Dagens hallis var mer lustfylld än att - som förut - känna hur jaget lämnar jaget och hur döden andas med en ljum försommarvind i nacken. Idag var det just under Lyran, den gamla krogen i inloppet mot Stockholm, vid pass tolv kilometers löpning, som ett sällskap från sent 1700-tal dök upp. Ja typ Bellman och hans suputdrasuter, lagom söndagsonyktra trubadurer och lösdrivare och någon halvadelsman som gått helt åt flaskan. De var klädda i skinnskor med breda metallspännen och kragstövlar och trekvartsrockar i pärlemor och blyertsgrått och bolmande kråsskjortor med snören och peruker i handen och på skulten. Någon bar en lägel, någon tycktes ha fått med sig ett stop från Lyran (det luktade fränt och bränt däruppifrån som av kol och ved och fisk) och Carl Michael själv hade lutan slängd på ryggen i ett brett blodrött tygband. De var rätt skitiga, faktiskt, som om de drivit runt här i förorten hela natten, kanske sovit under björkarna, bland vitsippor och mossa. En av dem, svarthårig och med ansiktet fårat av puder och svett, ställde sig att pinka från skogshöjden, rakt ner i Mälarbruset. Det porlade och sjöng. Längre bort: en låg långbåt var uppdragen på den korta strandremsan; två kvinnor i stora gredelina och champagnefärgade klänningar låg därnere på durken i det silvriga middagsljuset och slumrade. Läppstift. Mouche. Ögonfransar. Jag sprang vidare, vad annars att göra. Mälarhöjdsbadet; de kommunala grillarna som väntar i majkylan. Sätravarvet; full aktivitet, båtarna har just åkt i, under Kungshatt en tolvmeters för fulla segel. Badstranden öde. Skärholmens gård; ett par som tränar sin pitbull (då drar jag upp tempot, smyglöper förbi), långbacken hela vägen upp till Skärholmens centrum, över torget, Kungens kurva, Segeltorp, Långsjön, Älvsjöskogen; nu, efter tjufem kilometer, är steget lätt och det finns fart kvar. Jag trycker i. Jag är nästan hemma, solen skjuter sig genom lövträden - de är både skira och frodiga samtidigt, det här är maj - och nu, i återhämtningsfasen, ett par timmar senare, man bara softar, sträcker ut, är mitt i endorfinljuset, kommer regnet tungt därute och med värme i. Där är det, det första sommarregnet.
