paul propp möter cyklopen

"Harry Råstedt brakade fram som en sopbil genom folkhavet, nådde Pauls ryggtavla och gav honom en kraftig dask på axeln så att vinet skvimpade ur glaset. Råstedt la en arm om poeten och förde honom med sig genom den stimmande båtsalongen till ett runt litet bord vid en plastbeklädd soffa.

 – Fan vad kul! sa han. Fan vad kul!

 Han vräkte sig ned i soffan.

 – Slå dig ned, sa han. Så får vi snacka.

 – Men … sa Paul.

 Försiktigt ställde Paul ned sitt glas och sin flaska och satte sig ytterst på en rank stol mitt emot den storvuxne författaren.

 – Skål, sa Råstedt och grep vinglaset om foten, lyfte det till munnen och tömde det i en enda ohygglig klunk. Cyklop. Odysseus. En eld som brinner med kvastar, höga som hus, som kastas mot grottans tak. Gestalter for genom Paul Propp, han hade tydliga läsminnen med sig av hur cyklopen, den vidriga jätten, lyfter upp Odysseus i svärdsbältet och kastar honom in i sin grotta och sitter och gnuggar sina händer över elden och myser och bara väntar på att få koka den stackars resenären till middag. Och Paul Propp såg på Harry Råstedt, hur han drog en hand över sin haka och rapade försiktigt; hur denne bjässe hade dragit en utmattad och sargad Odysseus till sin klippa och skulle hålla honom fången i evinnerlig tid med sina gräsliga berättelser.

 – När jag var i din ålder, det ska du veta, då slet jag ihjäl mig i fabriken på dagarna, och skrev romaner nätterna igenom. Det var ingen lek.

 Paul reste sig snabbt. Han nickade mot det tomma glaset.

 – Mer vin Harry? frågade han, och backade bort från bordet och lämnade jätten bakom sig, han smet kvickt in i mängden av köande och skrålande gäster vid baren."

Läs Propp som e-bok!