det där ordlösa

Vi letar efter det där ordlösa eller uppenbart oförklarliga. Att agera som om vi är goda, utan att vara medvetna om det. Saknaden av ljus. Längtan bort ur mörkret. Orden ska hjälpa oss. Jag bänder upp brunnslocket och ingenting händer. Man kan bara titta på, se hur röken stiger mot taket. Alfabetet är ett fält som klättrar ut i rymden. Det sker inuti ett skratt eller kastar sig rakt in i din förtvivlan. Ett jag blir till i omkretsen av ett vi. Vi är alla förlorade, så snart solen slickar morgonen. Syrenerna väcker oss. Vi är ett slags skuggor som när sig på skugga. Jag dricker ur bäcken direkt, det faller en fågel ur himlen och allt slår ut. Jag skriver i trance eller i sömnen. Det här är inte jag. Det här är inte mina ord, det här är någonting jag inte rår över. Var kommer vi ifrån, vi kan inte sluta ställa frågan trots att frågan är själva svaret. Var i det här. Det är så självklart. Det är så förgörande.