Den finaste recitationen
av oanmäld poesi
är Rutger Hauers dödsmonolog
i filmen Bladerunner
~~~
Min största upplevelse av poesi
är annars att springa i jämn fart
längsmed havsstranden
helst tidigt i augusti i eftermiddagsvärmen
Att parera uppkrypande rötter
och lösa kalkstensflak
samtidigt som sjöfågel kryssar
över det svarta vattnet och himlen vit
slår upp nya sidor, nya sidor
Dikt är alltid improvisation
Inövad till förbannelse, vartenda
radbrott kräver ett muskelminne
som värker av leda och sorg
Lyckan kommer ur det här snabbt påhittade
