skiktade som döda hudar – plåtskrällen – som nu bara ramlar
omkull: vi planterar genomskinliga isträd där de en gång levde
förtvivlat mörk materia vindlar ur nejlikans grälla lysmaskljus
graven är en enkelt sådd rad av rädisor som aldrig kommer att
förenas med mysteriet kring sin egen tillblivelse: solens revolt
en skärva försommar antyder lövsprickningen: sedan slutrakat
dova andetag och djurögon bakom ett poröst berg av lintyger
vi kommer att återkomma till sommarkvällarnas ljud och ljus
vi kommer att återkomma till det sträva gräset mot ryggtavlan
vi kommer att försöka skönja en mening i molnens alla revor
de enorma planetballongerna rensar kvällen på neonlila slöjor
rädslans motorcyklar parkerar i själens förgemak: korpar lyfter
och vi hör till slut bara lärkan lärkan lärkan: sången är eldgul
kyrktornen öppnar ljuset och de ockrafärgade kolonistugorna
ber om en nåd som inte finns innan de skjuts i miljarder bitar
livet börjar i sorgens blodskog och slutar med att man kysser
en ikon: döden ett subjekt: döden ett objekt: människohuvud
innebörden kan inte misstolkas eftersom det ligger ett lik mitt
i kvädet och sväller för varje dag: i morgon krälar här orkidéer
Ur Hord, julafton 2012
 |
Foto: Magnus Carlbring 2016
|
