om löpningen och skrivandet

"Löpningen riskerar att göra skapandets vedermödor överflödiga." Nä det gör den inte. Det är ungefär som att säga att om man läser för mycket böcker, påverkas ens skrivande negativt. Det är inte sant: ju mer du läser, desto bättre (läs allt, också skräp, också dagstidningar, baksidan på mjölkpaket, tags på bergväggen, uppdateringar på nätet, och massvis av litteratur; poesi är som vatten i vätskekontrollen på ett maratonlopp). Ju mer du tränar, desto starkare blir du i kroppen, och hjärnan. Men det är olika. Behoven är olika. En del behöver bara vandra några kilometer eller ta en simtur. Jag vet inte, det kanske räcker med en kopp kaffe på verandan: lyfta blicken över koppens rand och vippa med armbågen. Eller ett pass i trädgården med häcksax och spadar. Eller en promenad till affären. Det som vi vet är att skrivande är ett fysiskt arbete, det kräver rygg och nacke och mage och andhämtning. Och återhämtning. Att syresätta hjärnan med ett löppass är bara välgörande, det finns inga risker att sabotera skrivandet alls. Både intrycken - den där rödhaken som står nästan stilla i luften och tycks iaktta dig på riktigt nära håll eller rådjuret som lyfter sitt huvud ur det höga gräset eller svanarna som sträcker ut ovanför grantopparna eller bara mörkret och tystnaden och vätan och elljuset och trummandet av fötter - och det inres återhämtning - efter tre fyra kilometer börjar problemet med ett ordval eller en rytmisering eller ett radbrott eller en kapitelstart att klarna upp eller mojna ut: stryk det där eller bara låt det stå (det kommer tusen nya radbrott och starter att oja sig över) eller ändra det bums du kommer hem och har snörat av dig skorna - ger kvalitet. Om inte annat så ger det tid. Allt skapande arbete kräver tid utanför arbetet, det är då det gror i dig, fröet.

att sluta röka

Ni vet hur det är att sluta röka. Eller det kanske ni inte vet; man behöver kanske ha varit nikotinist för att riktigt veta. Men ni vet hur människor är som försöker sluta röka. Inte ens under dödshotet (alla vet ju hur farligt det är) är det så lätt. Nikotinberoendet är svårt att tampas med. Vanan att ta en cigg sitter djupt; det är en stund av avkoppling. Men det går ju, till slut, att sluta. Titta hur det blev med krogarna; det tog bara något år innan de var rökfria. Liksom arbetsplatser. När någon tänder en cigarrett nuförtiden, blir omgivningen både förvånad och irriterad. Det är samma sak med jordklotet nu, och atmosfären. Oljeberoendet och utsläppen av koldioxid är som rökningen, fast för oss alla - människor, djur, växter - på jorden. På bara drygt 100 år har vi människor höjt koldioxidhalten i atmosfären till en nivå som är direkt skadlig. Temperaturerna stiger och klimatet förändras, och det går snabbare än någon har kunnat sia om. Det enda sättet att bromsa detta, är att vi lämnar oljeberoendet bakom oss, att vi minskar utsläppen. Och det måste ske drastiskt (det borde egentligen ha skett för längesedan, men då visste vi ju inte).

Den lilla flygskatten är signalpolitik åt rätt håll, men de åtgärder som behövs är betydligt större. Jag har skrivit det förut. Inför motbok på flygandet. Ransonera bensin. Se till att flygbiljetter kostar vad de ska kosta (subventionering av flyg och ingen skatt på flygbensin gör att konkurrerande trafikslag, som tåg, inte har en chans). Och sedan måste vi själva ta vårt ansvar. Och där är vi tillbaks till rökningen. Någon kan hävda att ingen kan ta min frihet - att ta en cigg - ifrån mig. Nej det är sant. Någon skulle också kunna hävda att ingen kan ta min frihet - att flyga vart jag vill, att färdas hur jag vill - ifrån mig. Men jo. Rökningen drabbar bara dig, särskilt när den passiva rökningens risker minskat. Men varje ton koldioxid du släpper ut, när du bränner bensin, påverkar någon annan; och ofta någon på en annan plats på jorden, mer utsatt för klimatförändringarna än din. Det drabbar också någon i framtiden. Dina barn. Barnbarn. Alla andra ungar. Och djur. Och skogar. Och hav.

Jag har skrivit mycket om det här, och delat mycket av klimatrapporter, forskning, mätning, effekter (skogsbränder, smältande glaciärer, torka, stigande havsnivåer, klimatflyktingar, nationer som försvinner i havet) och kommande effekter (hela habitatet kan bli obeboeligt, läs exempelvis Mark Lynas 'Sex grader', där det redogörs för hur världen kommer att se ut vid stigande temperaturer - vi vill inte dit). Stundvis blir man ju uppgiven. Trafikströmmarna som bara ökar. Resereklamen. Vi flyger mer (när vi måste flyga mindre). Köper alltfler bilar (här finns lyckligtvis en snabb trend mot hybrid- och elbilar). Tystnaden när ämnet tas upp; alla vill gärna inse faran men ett paradigmskifte (som detta är) tar lite tid. Omställningar är tunga att göra. Och ni vet hur världen ser ut: trumpismen och faktaförnekandet är verkligt farliga samtidsfenomen, inte bara vad gäller klimatfrågan. Protesterna från klimatförnekare kan vara öronbedövande (och påfrestande i sin ignorans). Och sedan detta, det sorgligaste av allt, att somliga försöker göra klimatkatastrofen till en politisk fråga, på vänster-höger-skalan (det är det inte, det är en fråga - precis som rökningen - för alla). Men. Det finns starka rörelser åt det andra hållet, både aktivister som agerar och protesterar och företag som arbetar för en ny framtid, där alternativa energikällor inte längre är alternativ. Problemet kvarstår dock, att vi varje dag bränner på tok för mycket olja, kol, bensin. Varje svensk medborgare måste minska sitt koldioxidutsläpp med tio ton per år (från 11-12 ton ner till 1 ton). All olja som redan är uppumpad och allt kol som redan är brutet, är redan det för mycket för vår atmosfär (dess skörhet och balans är anmärkningsvärt exakt: vi har liksom en himla tur att förhållandena mellan syre och kväve och kol är så finstämda som de är, här på jorden just nu, det är därför vi andas och finns). Varje försök till ny exploatering av oljekällor (som i Arktis) måste stoppas.

Ingen är ju perfekt. Vi kan inte predika för varandra. Jag har mina laster och jag har min egen koldioxidskuld jag behöver hantera; det är viktigt att göra det dagligen (hur kan jag resa på ett annat sätt, vad kan jag köpa istället för den här varan, vad innehåller den här produkten, hur är den tillverkad, vad finns det för alternativ). Det enda du kan göra är ditt bästa, agera utifrån dig själv och den kunskap du besitter. Skulle jag ge ett råd är det just att söka kunskap, läsa på, hitta vederhäftig information och forskning. När man hamnar i diskussioner om klimatet och dess förändringar är det påfallande ofta som den som förnekar och bestrider inte vet vad hen egentligen talar om; på det viset faller förstås argumentationen men viljan till förändring blir också mindre. Och vi måste förändra oss.

Det finns bra sajter. Stora forum. Man kan gå in på NASA, eller Naturvårdsverket, eller Naturskyddsföreningen, och söka upp deras klimatsidor. Se film! 'Before the flood'. 'En obekväm sanning' (ska finnas en sequel nu också). Gå in på UR Skola och sök på 'klimatförändringar'; det finns många föreläsningar och teveprogram. Och det finns alltmer bra litteratur. Den starkaste läsupplevelsen ger fortfarande Andreas Malms 'Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent'. Djup bildning och stor bildningseffekt. Malms historiska djupdykning 'Fossil Capital' är också läsvärd; den behandlar hela det moderna förloppet, från ångmaskinen och kolbrytningen på 1800-talet till nuet. Mark Lynas är också läsvärd; han tillhör de klimatskribenter som förespråkar ny kärnkraft (eftersom det är så bråttom att minska koldioxidutsläppen), åtminstone under övergången. Naomi Klein är också bra, givetvis agitatorisk, och tungt faktabaserad i sin argumentation. Själv ser jag fram emot att läsa Sverker Sörlins 'Antropocen' i sommar. Man kan också följa meteorologer och klimatforskare på Twitter och Facebook. Eric Holthaus, meteorologen som slutade flyga. Kevin Anderson, klimatprofessorn (som inte heller han flyger). Bill McKibben, grundaren av 350.org. Och i Sverige finns det många engagerade och kunniga. Pär Holmgren. Anders Wijkman. Johan Rockström. Och det finns de som går före , säger ifrån, och visar vägen. Malena Ernman. Björn Ferry och Heidi Andersson. Det finns också grupper på Facebook man kan gå med i och följa. Klimataktion. Klimatnyheter. Miljöpartiet är tubbat av mycket kritik utifrån och lite tyngda av regeringsansvaret, annars finns det starkt engagemang även där; är det något vi behöver är det livskraftig klimatpolitik (från alla håll: uppdraget är ju gemensamt: att rädda vår värld). Följ Greenpeace. Och nyhetsflödet; bara de senaste dagarna läser vi om värmerekord över stora delar av världen, om översvämningar på Grönland, om det ofantliga isberget som håller på att lossna från Antarktis, om permafrosten som släpper, om skogsbränderna i Portugal och Kalifornien, om öriket Kiribati som försvinner i havet, om hur klimatflyktingarna blir - och kommer att bli - allt fler.

Det är ju egentligen inte så att detta att sluta röka kräver mer kunskap. Alla vet redan hur farligt det är. Det är samma sak med klimatförändringarna. Kunskapen finns. Men medvetenheten skyggar vi för. Det som varit självklart under hela våra liv, och generationen före, måste nu omvärderas och vi måste förändra vårt levnadssätt. Det är inga konstigheter. Människan har gått igenom flera tidsåldrar förut. Sten. Järn. Brons. Nu är det oljeåldern som håller på att ta slut och övergå i något annat. Det är spännande. Utmanande. Svårt. Jag minns när jag lyckades att sluta snusa (det var fruktansvärt; nikotin sägs ju vara lika beroendeframkallande som heroin); jag såg det som en utmaning, ett uppdrag. Nikotinet - och beroendet utav det - blev min duellant, min fiende. Nu är det oljan och oljeberoendet som är vår gemensamma stora utmaning. Bill McKibben kallar det ett krig. Jag vet inte, vi kanske måste betrakta det så. Men arbeta med fredliga medel, tillsammans.

Foto Magnus Carlbring 2017

förändra världen

Förändra världen. Engagera dig poetiskt.

Foto Magnus Carlbring 2016

skicka ljuset

Alla människor gör fel allting är uppochnedvänt ingen är helt okej det är alltid något som strular hur man än vänder sig och vrider sig får någon alltihop om bakfoten och så står man där med en kontakt och en trasig sladd och en enda sko på fel fot och en hel massa missförstånd inom sig som gör en utom sig och det finns miljoner saker vi kan säga och skriva till varandra men varenda jävla gång är det någon som tar dina ord och visar deras avigsida och tolkar alltihop på ett sätt som är absolut fel men ändå inte eftersom våra olika verkligheter glider ihop ibland och då och då ifrån varandra och det är där - i jacket - som vi försöker hitta en rimlig nivå av kommunikation en bärande våg en linje som alla kan koppla upp sig på men lik förbannat när hela nätverket tycks ha hittat rätt kanal så är det några dårar som väljer att slå in på en annan helt egen och kanske nyupptäckt väg och man får stå där i skogsbrynet och vråla sig ursinnig och tom som en pantflaska innan någon lystrar och kommer till undsättning för att försöka förklara att det är så här det fungerar och alltid har gjort vill säga inte alls hela systemet bygger på att det raseras gång efter annan och att vi glömmer dag från dag vad vi har gjort och sagt och till slut finns det ingen annan utväg än att sätta sig ned och tvinna ihop alla sladdar och hitta noder och färger och sammanhang och ordföljder och förklaringar och innebörder helt själv vilket leder till att när du till slut ska göra dig hörd är det inte en enda människa som begriper vad du vill ha sagt och du inser med viss lättnad att den största texten vi har skrivit till varandra är den ordlösa den som är som ett moln som du kikar på när du ligger på rygg i det junifrodiga gräset och du ser hur de starka vindarna en mil där uppe ovanför dig sliter tag i molnkanterna och vrider allt ljus och allt syre till en väldig virvel som fångas av termiken och lyfts högre och högre tills is och vatten och ånga tunnas ut och strös över himlen som ett sista kvällsljus och du har exakt i det ögonblicket fått ihop stickkontakten och skruvat fast den vid lampsladden och pluggat in den i väggen och nu, nu tänder du lyset. Ser du hur glödlampan sakta fylls av din glöd och lyskraft. Skicka ljuset till varandra. Låt budkavlen gå.

jävla idioter

Ägnar all min tid åt att skriva
"jävla idioter" överallt: i varenda
uppdatering, på varenda sajt, i varenda
forum, diskussionstråd, mejl, tweet,
sms, inköpslista, telefonkladd, dikt,
romanutkast, novellskiss, artikel,
debattdrapa, avsiktsförklaring,
manifest, jag skriver hela tiden
på betongväggar, tangentbord,
fönsterglas, parkbänkar, ristar
i trädstammar, i vatten, i sand, i
stora blänkande bokstäver
över bergväggen; jag skriver
att allting är förtvivlat och allting
försöker ändå att skimra
Och sedan går jag tillbaks
och stryker alla "jävla idioter"
Ritar dit ett blött hjärta istället

highbrow lowbrow

"Highbrow, lowbrow, chasing illusion"

Trodde någon att Bob Dylan skulle skriva ett lärt intertextuellt tal om - typ - sina personliga referenser och göra avslöjande analyser och snudda vid någon slags sanning om sin egen lyrik eller narrativitet? Kanske att det skulle vara en politisk drapa (vad är politik, vad är inte politik)? Eller en traditionell Nobelföreläsning: lång och sirlig? Trodde någon att Dylan skulle leverera ett tal som INTE vållade omedelbar debatt och vitt skilda ståndpunkter?

Hur ska man säga? Han förnekar sig inte. Historien kring hans verk och konstnärskap är alltid likadan. Om detta ska ni skriva. Hyllanden. Och spott och spe. Rörelsen är igångsatt. Och poeten - vart tog han vägen? Är det ett trolleritrick? Eller en lycklig slump. Eller en genomtänkt plan. Eller är det bara, som det är.

Kritiken är från vissa håll häpnadsväckande ogin. Talet jämförs med en skoluppsats. Inläsningen till jazzpianot hånas. Valet av omnämnd litteratur anses alldeles för banalt. Sönderlästa klassiker. Varenda människa vet ju hur det går för kapten Ahab, i denna övertydliga allegori över Amerika. Och Odyssevs. Förbannade roadmoviedramaturgi. Och alla dessa män. Varför? Givetvis kan det vara sorgligt att det är en värld fylld av manliga förebilder och figurer Dylan beskriver. Men det är ju vad man brukar kalla ärligt. Så ärligt som nu konst kan vara.

Vi vet inte om det är alldeles sant, men känslan av att ett konstnärskaps begynnelse och förstaintryck gestaltas är tydlig. Och Leadbellys musik är viktigare än någonting annat - där är skivspåret att följa. "And that record changed my life right then and there. Transported me into a world I’d never known. It was like an explosion went off." Vem var Leadbelly. Vilken roll har han haft i amerikansk kultur (och i kultur över huvud taget)? Läs vidare.

Talet har en dansant rytm. En tydlig rörelse. Det är märkligt när man hör något helt annat än vad de som upprörs och förkastar hör. Det är ju ett elegant - och enkelt på det bedrägliga vis som saklig poesi kan vara - framförande. Och det är väldigt oralt; det ingår i en tradition. Jag hör ett musikstycke och en flytande rytmisk prosadikt.

Jag hör också Dylans radioshower; det är mycket av den rösten i detta. Närheten. Tilltalet. Mjukt och vasst. Ett rytmiskt dyk i minnet. Hur han går från "jag" till "vi" till "du". "You’re so alone. Then a piece of shrapnel hits the side of your head and you’re dead. You’ve been ruled out, crossed out." Bob Dylan har ju dessutom blivit en crooner. Musikvalet på hans senaste skiva är en ny förvandling. Och en historielektion.

Här - i the speech - finns också en omedelbar närhet till beatpoesin: till Kerouacs rytmkänsla, till William S. Burroughs uppräknande, sakliga prosa alltid fylld av namn karaktärer platser. Och till Ferlinghettis inläsningar till jazzmusik. The beat.

Och så innehållet. I kritiken jämförs det med högstadieuppsatser och illustrerade klassiker. Jag ser in i Bob Dylan själv, eller snarare: i en bild vi har av Dylan. Vi vet ju ingenting. Jag tror inte att det är ett spår självbiografiskt, inte mer än något annat av vad han har skapat. Men i valet av ord syns mycket av det som är typiskt (så typiskt som det ständigt ombytliga nu kan vara) Dylan. Det finns en biografisk berättelse i genomgången av texternas handling och av dess karaktärer. Ahab. Paul Bäumer. Odyssevs. Det där kan man tolka som uppriktigt.

För vad är det Dylan säger när han redovisar handlingen i dessa berättelser? Vad är det han väljer att återberätta? Hur faller orden.

"He’s stranded on a desert island. He finds deserted caves, and he hides in them."

"Everything is mixed in. All the myths: the Judeo Christian bible, Hindu myths, British legends, Saint George, Perseus, Hercules"

"Highbrow, lowbrow, chasing illusion, chasing death"

"We see only the surface of things. We can interpret what lies below any way we see fit."

Är det inte sina egna texter han beskriver? Relevant. Tydligt. Men också med en enkelhet (enkelhet är inte farligt men det är svårt) som är precis så ytlig som citatet här ovan dikterar. Vi kan tolka in vad vi själva vill. Texten, låten, är inte författarjagets utan publikens. Dylan har ju aldrig utgett sig för att vara något annat än en låtskrivare och sångare. Varför skulle han då ha producerat ett tal som beskrev någonting annat?

"The leaders and the generals gain fame, and many others profit financially. But you’re doing the dirty work. One of your comrades says, 'Wait a minute, where are you going?' And you say, 'Leave me alone, I’ll be back in a minute.'"

Det här är den mest konstnärligt lustfyllda och öppna Nobelföreläsningen sedan Harold Pinters blixtrande nattsvarta dödsmässa om skrivandets villkor satta i relation till en iskall politisk människoverklighet. Precis som hos Pinter - som ju arbetade med röst och tonfall - blir Dylans egen röst och dess variationer och betoningar lika viktigt som talets innehåll.

Framförandet sjunger. Lyssna till hur han biter tag i substantiven. Lyssna till melodin, hur orden drivs ihop, som i en lång sång. Det är en narrativ poets tal, en visdiktares. Sedan kan man ju tycka illa om att trubadurer premieras; så har det alltid varit. Nederst på stegen, ja nere i den gestaltande leran, är barden. Ett snäpp över befinner sig dramatikern. De mest kritiserade prisen är ju också Dario Fos, Harold Pinters och Bob Dylans. Kanske är det de mest livfulla och roliga författarskapen i listan av pristagare också; de kommer att bli kvar. Men också hånet.

En liten jämförande utvikning: Hur är det med Carl Michael Bellman? Denne lekare. Betraktas han ännu efter förtjänst (vårt viktigaste och mest spänstiga och språkligt innovativa författarskap), efter två hundra år? Eller finns det spår kvar av missförstånden gentemot den lyriker som tillåter sig att blanda former och gå mellan högt och lågt alldeles naturligt? Är det ännu rumsrent? Följdfrågan är förstås: Vill det bli rumsrent? Att på allvar jaga illusionen, och döden.

Bob Dylan har - hursomhelst - återigen vänt upp ned på kritikerkåren och skapat oreda och debatt. Han synliggör alltid något med sina verk. Alltid. Det är väldigt muntert.

hur tänker vi?

Tillväxttankens kortsiktighet är förödande. Människan är en snabb varelse. Naturen långsam. Vad vi har gjort under den fossilberoende eran - oljeåldern - är något slags makabert rekord i miljöpåverkan. 2016 var det varmaste året i modern tid. Och 2017 kommer att slå nya rekord. Halten koldioxid i atmosfären är högre än den har varit på 4 miljoner år. Och ökningen har skett på 150 år, sedan vi uppfann ångmaskinen och förbränningsmotorn och började bryta kol och pumpa upp olja. Människan krossar evolutionen under antropocen; vi smular sönder en långsamt utvecklad livsmiljö. Bara en nedstörtad asteroid kunde åstadkomma samma förödande effekt. Förändringarna syns redan på jordklotet: avsmältning av glaciärer och polarisar, allt kraftigare tyfoner och orkaner, klimatflyktingar från önationer, absurda väderskiftningar, en golfström som hotar att deklinera, grundvattennivån sjunker, torkeperiod på torkeperiod i Afrika, regnskogarna torkar ut och förlorar sin livgivande funktion, arter dör ut. Och vi har inte höjt medeltemperaturen med så mycket mer än 1 grad ännu. Målet är att bromsa vid 1.5; det är redan kört. 2 grader är nästa trappsteg; om vi slutar bränna fossilt - nu - kan det gå. Nu. Men vi tänker inte så. Hur tänker vi? Tänker vi alls? Ska hela Nordafrika och Mellanöstern och Sydeuropa förvandlas till öknar först? Medan kustnära städer och regioner (Florida, London, Indonesien, New York, Belgien, Nederländerna) samtidigt dränks av havsvatten? Ska våra barn och barnbarn verkligen behöva bygga barriärerna själva? Ska omställningen behöva ske i elfte timman (det är egentligen nu), eller när det redan är för sent? Måste alltihop tippa över innan vi på riktigt förstår allvaret? Varför lyssnar vi inte på larmrapporter och forskningsresultat? Varför läser vi inte av mätningarna? Varför är vi ansvarslösa? Så här: "The person who harms others by burning fossil fuels cannot even potentially encounter his victims, because they do not yet exist. Living in the here and now, he reaps all the benefist from the combustion but few of the injuries, which will be suffered by people who are not around and cannot voice their opposition." - Andreas Malm, Fossil Capital (Verso, 2016). Vi lever här och nu. Men nuet är utsträckt, som en linje framåt och en linje bakåt. Lika viktigt är det att ta tillvara det historiska minnet - Hur kunde vi göra på det där viset? - som att tänka framåt, generationer framåt: Hur ska det bli om vi fortsätter på det här viset?

Foto Magnus Carlbring 2015