om löpningen och skrivandet

"Löpningen riskerar att göra skapandets vedermödor överflödiga." Nä det gör den inte. Det är ungefär som att säga att om man läser för mycket böcker, påverkas ens skrivande negativt. Det är inte sant: ju mer du läser, desto bättre (läs allt, också skräp, också dagstidningar, baksidan på mjölkpaket, tags på bergväggen, uppdateringar på nätet, och massvis av litteratur; poesi är som vatten i vätskekontrollen på ett maratonlopp). Ju mer du tränar, desto starkare blir du i kroppen, och hjärnan. Men det är olika. Behoven är olika. En del behöver bara vandra några kilometer eller ta en simtur. Jag vet inte, det kanske räcker med en kopp kaffe på verandan: lyfta blicken över koppens rand och vippa med armbågen. Eller ett pass i trädgården med häcksax och spadar. Eller en promenad till affären. Det som vi vet är att skrivande är ett fysiskt arbete, det kräver rygg och nacke och mage och andhämtning. Och återhämtning. Att syresätta hjärnan med ett löppass är bara välgörande, det finns inga risker att sabotera skrivandet alls. Både intrycken - den där rödhaken som står nästan stilla i luften och tycks iaktta dig på riktigt nära håll eller rådjuret som lyfter sitt huvud ur det höga gräset eller svanarna som sträcker ut ovanför grantopparna eller bara mörkret och tystnaden och vätan och elljuset och trummandet av fötter - och det inres återhämtning - efter tre fyra kilometer börjar problemet med ett ordval eller en rytmisering eller ett radbrott eller en kapitelstart att klarna upp eller mojna ut: stryk det där eller bara låt det stå (det kommer tusen nya radbrott och starter att oja sig över) eller ändra det bums du kommer hem och har snörat av dig skorna - ger kvalitet. Om inte annat så ger det tid. Allt skapande arbete kräver tid utanför arbetet, det är då det gror i dig, fröet.