Tuesday, June 06, 2017

highbrow lowbrow

"Highbrow, lowbrow, chasing illusion"

Trodde någon att Bob Dylan skulle skriva ett lärt intertextuellt tal om - typ - sina personliga referenser och göra avslöjande analyser och snudda vid någon slags sanning om sin egen lyrik eller narrativitet? Kanske att det skulle vara en politisk drapa (vad är politik, vad är inte politik)? Eller en traditionell Nobelföreläsning: lång och sirlig? Trodde någon att Dylan skulle leverera ett tal som INTE vållade omedelbar debatt och vitt skilda ståndpunkter?

Hur ska man säga? Han förnekar sig inte. Historien kring hans verk och konstnärskap är alltid likadan. Om detta ska ni skriva. Hyllanden. Och spott och spe. Rörelsen är igångsatt. Och poeten - vart tog han vägen? Är det ett trolleritrick? Eller en lycklig slump. Eller en genomtänkt plan. Eller är det bara, som det är.

Kritiken är från vissa håll häpnadsväckande ogin. Talet jämförs med en skoluppsats. Inläsningen till jazzpianot hånas. Valet av omnämnd litteratur anses alldeles för banalt. Sönderlästa klassiker. Varenda människa vet ju hur det går för kapten Ahab, i denna övertydliga allegori över Amerika. Och Odyssevs. Förbannade roadmoviedramaturgi. Och alla dessa män. Varför? Givetvis kan det vara sorgligt att det är en värld fylld av manliga förebilder och figurer Dylan beskriver. Men det är ju vad man brukar kalla ärligt. Så ärligt som nu konst kan vara.

Vi vet inte om det är alldeles sant, men känslan av att ett konstnärskaps begynnelse och förstaintryck gestaltas är tydlig. Och Leadbellys musik är viktigare än någonting annat - där är skivspåret att följa. "And that record changed my life right then and there. Transported me into a world I’d never known. It was like an explosion went off." Vem var Leadbelly. Vilken roll har han haft i amerikansk kultur (och i kultur över huvud taget)? Läs vidare.

Talet har en dansant rytm. En tydlig rörelse. Det är märkligt när man hör något helt annat än vad de som upprörs och förkastar hör. Det är ju ett elegant - och enkelt på det bedrägliga vis som saklig poesi kan vara - framförande. Och det är väldigt oralt; det ingår i en tradition. Jag hör ett musikstycke och en flytande rytmisk prosadikt.

Jag hör också Dylans radioshower; det är mycket av den rösten i detta. Närheten. Tilltalet. Mjukt och vasst. Ett rytmiskt dyk i minnet. Hur han går från "jag" till "vi" till "du". "You’re so alone. Then a piece of shrapnel hits the side of your head and you’re dead. You’ve been ruled out, crossed out." Bob Dylan har ju dessutom blivit en crooner. Musikvalet på hans senaste skiva är en ny förvandling. Och en historielektion.

Här - i the speech - finns också en omedelbar närhet till beatpoesin: till Kerouacs rytmkänsla, till William S. Burroughs uppräknande, sakliga prosa alltid fylld av namn karaktärer platser. Och till Ferlinghettis inläsningar till jazzmusik. The beat.

Och så innehållet. I kritiken jämförs det med högstadieuppsatser och illustrerade klassiker. Jag ser in i Bob Dylan själv, eller snarare: i en bild vi har av Dylan. Vi vet ju ingenting. Jag tror inte att det är ett spår självbiografiskt, inte mer än något annat av vad han har skapat. Men i valet av ord syns mycket av det som är typiskt (så typiskt som det ständigt ombytliga nu kan vara) Dylan. Det finns en biografisk berättelse i genomgången av texternas handling och av dess karaktärer. Ahab. Paul Bäumer. Odyssevs. Det där kan man tolka som uppriktigt.

För vad är det Dylan säger när han redovisar handlingen i dessa berättelser? Vad är det han väljer att återberätta? Hur faller orden.

"He’s stranded on a desert island. He finds deserted caves, and he hides in them."

"Everything is mixed in. All the myths: the Judeo Christian bible, Hindu myths, British legends, Saint George, Perseus, Hercules"

"Highbrow, lowbrow, chasing illusion, chasing death"

"We see only the surface of things. We can interpret what lies below any way we see fit."

Är det inte sina egna texter han beskriver? Relevant. Tydligt. Men också med en enkelhet (enkelhet är inte farligt men det är svårt) som är precis så ytlig som citatet här ovan dikterar. Vi kan tolka in vad vi själva vill. Texten, låten, är inte författarjagets utan publikens. Dylan har ju aldrig utgett sig för att vara något annat än en låtskrivare och sångare. Varför skulle han då ha producerat ett tal som beskrev någonting annat?

"The leaders and the generals gain fame, and many others profit financially. But you’re doing the dirty work. One of your comrades says, 'Wait a minute, where are you going?' And you say, 'Leave me alone, I’ll be back in a minute.'"

Det här är den mest konstnärligt lustfyllda och öppna Nobelföreläsningen sedan Harold Pinters blixtrande nattsvarta dödsmässa om skrivandets villkor satta i relation till en iskall politisk människoverklighet. Precis som hos Pinter - som ju arbetade med röst och tonfall - blir Dylans egen röst och dess variationer och betoningar lika viktigt som talets innehåll.

Framförandet sjunger. Lyssna till hur han biter tag i substantiven. Lyssna till melodin, hur orden drivs ihop, som i en lång sång. Det är en narrativ poets tal, en visdiktares. Sedan kan man ju tycka illa om att trubadurer premieras; så har det alltid varit. Nederst på stegen, ja nere i den gestaltande leran, är barden. Ett snäpp över befinner sig dramatikern. De mest kritiserade prisen är ju också Dario Fos, Harold Pinters och Bob Dylans. Kanske är det de mest livfulla och roliga författarskapen i listan av pristagare också; de kommer att bli kvar. Men också hånet.

En liten jämförande utvikning: Hur är det med Carl Michael Bellman? Denne lekare. Betraktas han ännu efter förtjänst (vårt viktigaste och mest spänstiga och språkligt innovativa författarskap), efter två hundra år? Eller finns det spår kvar av missförstånden gentemot den lyriker som tillåter sig att blanda former och gå mellan högt och lågt alldeles naturligt? Är det ännu rumsrent? Följdfrågan är förstås: Vill det bli rumsrent? Att på allvar jaga illusionen, och döden.

Bob Dylan har - hursomhelst - återigen vänt upp ned på kritikerkåren och skapat oreda och debatt. Han synliggör alltid något med sina verk. Alltid. Det är väldigt muntert.

1 comment:

Anonymous said...

Eftersom jag var teolog en gång och då läste Moby Dick två gånger och en akademisk uppsats om den, tycker jag att Magnus Carlbring slagit huvudet på spiken.Så skall det analyseras!