Mitt ansikte speglat i pendeltågsfönstret, på golvet
en blek hund med blodröda iris
Centralstationen ett tätt lätt välvt nedsänkt block
fyllt av darrande magnetism: sköldar
av plast eller om det är pansarplåt, tunn och genomskuren
av isvitt ljus
Den här platsen är omänsklig
och lika underskön som alla andra platser där vi tar höjd och rum
På Sergels torg står en man i nedhasade byxor och skriker rätt ut
Eller om det är en sång, hes, förtvivlad, med hemska minnen
Duvorna, hur de drar i prasslande flockar mellan glasväggarna, romber
där allt som rör sig i det plastiska
projiceras
Ovanför oss är allt en enda byggarbetsplats, damm och gips
och den söta doften av blöt betong som stelnar
Gatorna är täckta av blek byggväv som rör sig som vågor
i kvällsljuset; en man i permobil, han har en uppstoppad skata
på styret, susar snabbt över de svartvita cementplattorna
Det är någonting både förnöjt, dröjande, det är ju sent
i augusti – med det speciella ljuset, det tungrodda – och något
skräckslaget, paniskt, över allt som sker
 |
Foto Magnus Carlbring 2017
|
