Jag hade just avslutat min middag
Resten av familjen hade försvunnit
Verandadörren stod öppen och allt ljus
strömmade in, det hade varit en varm dag
Jag tror att det var september, jag antar
att jag hade diskuterat Ekelöf tidigare
och samtidspolitik; vi var nära valet
Moderata samlingspartiet hotade att vinna
Jag var så rädd för bourgeoisien, för ytan
som skar genom mitt och allas liv, sågskivan
närmade sig vit och kall, tänderna av ljus
Jag var aldrig rädd för något annat,
än kapitalets och marknadens makt
över människor; hur man blev lealös
Jag började att skriva en dikt, den sista
Förlorade dockor som sitter vita ombord
på ett tåg som aldrig mer kommer att röra sig
Ingen röst annonserar ut nya destinationer
Jag såg på mina bestick, de var uråldriga
Dikten skulle behandla sin egen tillblivelse
och sin relation till tillvaron i stort, metadikt
Jag tyckte att det kändes lite pretentiöst
Kunde inte stoppa processen, orden lämnar
händerna som spindlar en sprucken böld
Silvret förvandlades till svart järn och järnet
blev till pansarhud; gaffeln begav sig iväg
medan kniven reste sig och blänkte varm
mot min strupe; nu hörde jag en klocka
Mässingsklangen var förskräckligt tunn
Mina händer lät också, skramlade otäckt
Himlen var vit som en liksvepning; jag
var inte död, det förstod jag alltid, jag
skrev ned varje tankeled, varje bild brann
De inre trängde ut de yttre, till slut
var jag färdig; vita pråmar drev igenom
det land av ord som jag hade byggt
Jag var sjutton år när det här hände
Min första dikt skrev jag två år tidigare
Nu var jag fullt utvecklad som diktare
Trettio korpar fyllde plötsligt rummet
Himlen täcktes av de blanka vingarna
Mitt huvud fylldes av deras läten, olika
varandra allihop: en svart sal av stenar
Sjung alla ni granitblock och kolvingar
Jag skrev ned allt det här när jag vaknade
Nästa dag hände exakt samma sak; skrev,
åt, vaknade, sov, drömde, skrev, åt, allt
hände i samma märkliga ordning: jag fanns
som en skugga inuti mig själv
Dikten passerade som ett tyst fartyg
Himlen slöt sig kring mig som ett öga
Jag var fortfarande ett barn av modernismen
Jag ville trots detta lämna jaget, det lugna,
bakom mig; jag ville någon annanstans
Jag föreställde mig en helt naken dikt
som endast skildrade/gestaltade/avbildade
det jag hade framför mig: dikten själv
Besticken och den avätna tallriken, döden
som jag hade till bordet: ruttna munnar
med ruttna tungor och ruttna ögon, ruttna
ord som ramlade över mina torra läppar
Jag var tvungen att gå ut en stund; andas
Bilar stod parkerade utanför vår port
En ambulans och en taxi och två privata
fordon; två män stod och rökte och pratade
Den ena var förstås jag, den andre var lik mig
Jag sa: Det kom mycket oväntat det här
Jag sa: Vad kan han ha burit på för tankar,
det är vad man undrar; kunde vi ha … nej
Jag kunde inte hejda mig, sprang därifrån
Vingarna smet tätt åt om kroppen, dikten
lämnade mig med ett skrämt kraxande
Jag flög nu, jag var mitt i en flock fåglar
Grenen sjunger och himlen är alltid vit
Jag flyger nu, jag är mitt i mig själv: ögat
registrerar sin egen rörelse, näbben
och den lilla grå tungan drar fjäderpenna
för fjäderpenna, lägger allt till rätta
Jag somnar med utsikt över horisonten
Horisonten är helt tom på händelser
Det här är ingen dröm, utan ett passerande
8 september 2010
 |
Foto Magnus Carlbring
|
