nästa jävla år

Nästa år kommer jag
att flyga högre och längre
än någonsin
Jag kommer att utarma
språket
Jag ska göra allt jag kan
nästa år för att förstöra
för kommande generationer
Jag ska bara äta kött, blodigt
och importerat
med flyg från fascistiska stater
långt långt bort
Det ska rinna längsmed hakan
Jag ska aldrig mera skoja
Jag ska gå genom livet med vreden
som ett sigill av järn runt hjärtat
Nästa år ska jag näthata allting
Jag ska riva sönder blommor
Hoppa på kartonger fyllda av skräp
Jag ska kasta mig i dumheter
och kasta i mig dumheter
nästa år
Jag ska bli snål och elak
Jag ska sluta läsa böcker
Aldrig mer äta godis
Bara kol och andas
koldioxid
Jag ska skratta åt de fattiga
Jag ska läsa alla lögner som finns
på internet och tro på dem
Jag ska ha huvudet i en ishink
Jag ska älska mig själv
mer än någon annan någonsin
har älskat någon
Jag ska leva i nuet
Jag ska inte ge pengar eller mat
till människor som tigger
Men jag ska se till att äta mig mätt
själv på dyrbara exotiska frukter
och sparris odlad i Anderna
där glaciärerna töms på vatten
på grund av mig för min skull
för att jag finns för att det här är jag
värd; nästa år ska jag inte
skriva satiriskt eller gräma mig
för att världen kunde ha blivit
en bättre plats för de efterkommande
Jag ska inte engagera mig
i någonting, inte diskutera
någonting
Nästa år vägrar jag lära mig
nånting nytt, jag ska bara lyssna
på bakåtsträvare och reaktionära
kverulanter, jag ger upp
tanken på en kommande förändring
Jag ska sätta mig ensam på en sten
Jag ska stelna och torka
och bli kärv som gamla träd
Nästa år ska bli året då allting
är ett nej till det som borde vara ett ja
Nästa år ska jag aldrig vara allvarlig
Nästa år ska jag inte raljera
över det som inte är jag, eller du
Nästa år ska jag stryka ner
hela den här dumma texten
Och skicka de få raderna som blir kvar
på ett handskrivet blad
jag sätter som segel
på en liten hemtäljd barkbåt
där mitt hjärta flyter
som en tanke
fylld av sol
och värme
Nästa år
vinner
kärleken
över
enfald
och
girighet
Poesin
äger
ut
allt
nästa
jävla

år

Foto Magnus Carlbring 2018

se dig själv

Jag kan inte förändra dig
Du kan inte förändra dig själv
annat än genom att krypa ut ur
skalbaggsskinnet och bli
det odjur som rör sig
inombords: rädslan
att försvinna naglar fast dig
vid horisonten
som en stel måsfågel i en stel
kritvit himmel
Allting är här för att stanna
Lögnerna om vår tillblivelse
och slutet på historien
viks samman i det svarta
kuvertet: slicka igen
din ryggrad och läs aldrig
någonting som är fyllt av ljus
Du kunde ju se dig själv

Foto Magnus Carlbring 2018

röntgenplåten

Vi står och stirrar på röntgenplåten. Det där är vår kropp. Jorden. Vi behöver den. Och läkaren säger "Ser du hur illa ställt det är?" Ja. Det syns ju tydligt. Vad ska vi göra för att det ska ändras till det bättre? "Sluta bränna fossila bränslen", säger läkaren. "Sluta flyg. Ställ bilen så ofta du kan. Konsumera mindre och gör vad du kan för att leva mer hållbart." Men det är svårt! "Jamen strunta i det då", säger läkaren. Och river ner röntgenplåten och kastar den i papperskorgen. Det är vi som ligger där. Det är vårt jordklot. Vår biosfär. Haven. Skogarna. Och djuren. Alla de andra. Det är också deras värld. Plocka upp den igen! Nyp fast den på den lysande skärmen. Kolla noga. Fatta hur allvarligt detta är. Vi kan bättre. Vi kan bli bättre. 

Foto Magnus Carlbring 2018

allt är politiskt

Politisk poesi är som flugsvampar på skogspromenaden
De syns för mycket och ingen plockar dem,
men man kan inte undvika att se dem, att lockas av
den röda färgen och de snövita kornen på hatten
Vi glömmer dem inte, från i höstas, hur vi låter dem stå
som varningstecken men också på grund av
deras stolthet; jag gillar att utmana konstarten
Det du skriver är aldrig menat att bli vackert
Det du skriver är aldrig menat att bli avskyvärt
Det du skriver är menat att bli exakt vad det blir, dikten
är lika organisk som svampen, myceliets svartgröna
trådar rör sig ut från hjärtat och finns nu överallt
under dig i marken och svirrande över dig som stoftkorn
Jag överväger inte de här orden särskilt noggrant, jag
överväger mina handlingar mycket noggrant, jag
vägrar finna mig i att den värld som vi har byggt upp
och som vi är beroende av, raseras av vår egen oförmåga
att parera de fel vi tillsammans har begått, alltihop
handlar idag om hur vi lever och hur vi missbrukar
den planet vars mylla föder oss; det är omöjligt att inte
se en dystopisk framtid där vi odlar proteinblaffor
i klorerade bassänger och producerar vitaminkakor
i laboratorier, vi separerar gener och injicerar oss själva
i varandra, vi skjuter upp flimrande partikeldimmor
som ska täcka solljuset - allt det liv det gav - så att vi
kan fortsätta pumpa upp olja till våra förbränningsmotorer
Vi är som skrattande självupptagna dårar i en dålig
undergångsfilm; boka ett flygsäte till Thailand
och lägg i femmans växel på motorvägen och beställ
in en sopptallrik palmolja med cyanofräst fulentrecote
Vi vet inte vad vi ska ta oss till; jag står i affären
med en ask vindruvor skakande i händerna, herregud
de här kommer hela vägen från Indien de kan jag inte
äta, herregud den här laxen är uppfödd på antibiotika,
herregud den här limpan innehåller ingen näring längre,
herregud vattnet på flaska är smaksatt med bensin
Vi sätter oss i bilen för att köra plast och metallskrot
till återvinningscentralen samtidigt som jetplan
efter jetplan lyfter från stadens flygplatser; himlen är
nattsvart dygnet runt och samtidigt - på teve - alla dessa
reklamjinglar och överlyckliga familjer i klarröda
soffgrupper med stora kartonger fyllda av ingenting
i knäna - en sista chans att bli lika lycklig som dem
är via spelbolagens sajter eller fattiglappens skraplott
Det enda du kan påverka i den här världen är dig själv
Det enda liv du kan förändra i det här livet är ditt eget
En politisk vers blir oundvikligen en moralitet, om
man inte vänder på det och hävdar att Allt är politiskt
Det du skriver och det du gör och hur du tänker
är allting delar av ett politiserat paradigm, ofriheten
är det du tar för frihet; den egentliga friheten,
ursprungsanarkin - att vi om vi skrapar bort allt annat
är gjorda för att leva nära varandra och nära naturen
i ett slags självklar samhörighet - är förstås utopisk,
men som idé kan det vara något att hålla vid hjärtat
Det kan vara vettigt att hålla tanken på samhörighet
med det som håller oss vid liv, den lilla plats - mellan
rymdens evighet och underjordens totalitet - vi
kallar biosfären, här där öronmaneter och ollonborrar
och krillstim och silkesmaskar och orangutanger
och orkidéängar och flugsvampar blir till, och finns,
att hålla den tanken nära hjärtat, inte som en dröm
utan som en faktisk verklighet, ja shit: det är ju faktiskt
verkligheten vi rör oss i och som vi sakta men säkert
mal sönder till entropiskt damm; sluta med det idag!


#flugsvamp #alltärpolitiskt #poesiäriallt

Foto Magnus Carlbring 2017

tydligheten

Åh de här internetdiskussionerna. Åh de här klimatförnekarna. Åh de här som tvekar. Kan det verkligen vara så allvarligt. Det spelar väl ingen roll vad vi gör. Vad jag gör. Man måste ju leva i nuet. Vi kan inte bara tänka på det som kommer sedan, då blir vi ju tokiga. Nej vi blir inte tokiga. Nej vi kan inte leva bara här och nu. Det finns en dåtid då allt det här skedde, och det finns en framtid som får ta konsekvenserna av vad som skett och vad som sker. Det är just genom att uteslutande leva här och nu - utan historiskt minne och utan framförhållning - som människan har satt sig i den här sitsen. Det tog 150 år av utsläpp av växthusgaser för att styra om jordens klimat. Det är vår skyldighet - inför kommande generationer inför oss själva inför allt annat levande på jorden - att ställa det till rätta så gott vi någonsin kan. Tydligare: att leva här och nu är att agera, för allt det kommande för allt som finns för allt som en gång varit. Den där rörliga fläcken på kartan, på tidsdiagrammet, det är du.

Hur säger man till ett barn "lev här och nu", när den globala uppvärmningen helt kan ha kastat om deras livsmiljö om bara några decennier.

Sluta flyga. Ställ bilen. Ändra konsumtionsvanor. Demonstrera. Påverka marknad och politiker med konsumentmakt och opinionsbildning. Alla kan inte göra allt. Men alla kan göra något. Och vi kan inte lämna över det här till barnen.

Foto Magnus Carlbring 2018

utvandrarna

Trötta och svultna och tärda efter tio veckor till sjöss, kliver familjen Nilsson - Karl Oskar och Kristina och deras tre undernärda barn - iland i det förlovade landet. Drömmen är så nära nu. Allt det förgångna, det magra och det fattiga, ska bli till något nytt. Det nya livet i det nya landet börjar här. Uppe på kajen bländas de av den heta solen, innan de - så snart de fått en fot på fasta marken - blir beskjutna, med tårgas. De rusar tillbaks ombord, sveper med sig ungarna i famnen, de är jagade av soldater med gevär. Ögonen rinner och stridsgasen fräter fast i ansiktshuden. Aldrig kommer de få ro. Aldrig finner de den frihet de söker, de arma mänskorna.
   Karl Oskars bror, den unge Robert Nilsson - sjutton år - och hans kamrat Arvid, duktigt sletna drängar - den ene med svidande örsprång och tinnitus, sviter efter en misshandel av sin forna husbonde, den andre med tänderna ruttnande i käften - hamnar omedelbart i fängsel och förvar i det nya landet. Skallarna mäts. Deras knäleder mäts. "Ni är icke värdiga. Ni är icke dem ni utger er för att vara. Försvinn!" Och sedan skickas de tillbaks ut på havet. Hem igen, till ett hem de inte har, de skyddslösa pojkarna.
   Den gamla utfattiga öländska bondmoran Fina-Kajsa, vars make dog till sjöss och begrovs i djupet - hon är så erbarmligt sjuklig och knappt kan gå - har inget att leva av när hon kommer iland. Hon tvingas sätta sig i ett gathörn och tigga. Och ordningsmakten är efter henne, tvingar henne att flytta på sig gång efter annan. "Kräla i smutsen, människa. Skam över ditt minne. Komma hit och tigga från vårt bord." Hon får sitta där i sin smuts och sitt armod, tills hennes tid är slut, den stackars änkan.
   Så gack det då för våra utvandrare. Illa bemötta och vanhedrade tvingades de till uppgivelse och förnedring. Allt de drömt om, allt de strävat efter, togs dem ifrån.
   Men hur än myndigheter och övermakt än försöker. Med tårgas. Med kravallstaket. Med murar. Med knämätningar och förhör. Världen är i ständig förändring. Migrationen kommer alltid att fortgå. Det är den sköna vågens rörelse. Det är mötet det handlar om, mellan människor. Hur vi tar varandra om hand. Att den andre alltid kunde vara du. Och att du alltid är den andre. Ta dem iland. Låt dem stanna. Ingen ska behöva befinna sig i nöd. Inte här och inte någonstans. Alla hör till den här jorden, varje ensam själ. Lyssna på varandra. Se varandra där ni är. Var människa, mänska.