Vi börjar här. Klimatförändringarna har skapat en enorm rörelse bland människor. Insikten har vuxit snabbt, trots allt. För bara något år sedan var det ganska svårt att ens ta upp frågan, samtalen blev ansträngda, man skruvade på sig, sänkte blicken, ville protestera, säga ifrån. Men om man är inläst på ämnet och om man följer nyhetsströmmen, blir verkligheten alltmer knivskarp och de prognoser som tidigare har gjorts visar sig stämma, med råge. De som nu försöker hävda att de värmeböljor och den torka och de bränder och de höjda havstemperaturer som orsakar enorma översvämningar vid orkaner, att allt det bara är väder och att det är i övergående, har alldeles fel. De tjugo av de varmaste åren någonsin uppmätta har varit de senaste tjugotvå åren. De fem varmaste åren någonsin har varit de fem senaste åren. Och koldioxidhalten har stigit enligt samma kurva. 27 april uppmättes 414 miljondelar (ppm) koldioxid i atmosfären. I 10 000 år låg halten på 285 ppm, och klimatet var hyggligt stabilt - givetvis skiftade vädret, det gör det alltid - och det var under den epoken människan erövrade jorden. Kring 1850 begick människan dock misstaget att börja bränna kol och olja, och ganska snart rubbades jordens system. Temperaturen började omedelbart att stiga, globalt, i samma tempo som koldioxidhalten steg. Och nu ser vi effekterna av detta i stort sett dagligen i nyheterna. De fruktansvärda vattenmassorna i regnoväder och orkaner. Torkan både här i Sverige och ute i världen. Arktis som smälter snabbare än någonsin; även Antarktis, isvärlden, rubbas. Skogsbränder. Djurarter som deklinerar och som kommer att dö ut. En fortsatt stegring av koldioxidhalten är - i klarspråk - förödande. Så vad gör vi, nu när samtalet är lättare att föra och insikten växer? Vi agerar. Vi ställer om till ett hållbart samhälle och anammar en cirkelekonomi; vi förstår att kretsloppsliv är mer likt hur jorden fungerar, än människans ständiga expansion, utåt, uppåt, framåt. Vi måste backa, men framlänges. Vi måste sluta bränna fossila bränslen. Vartenda ton koldioxid räknas, varje utsläpp avgör hur det går längre fram. Så vi börjar här, varje dag, varje morgon. Hur kan jag minska min koldioxidskuld, i detta nu? Hur kan vi? Hur kan vi påverka makthavare, industrier och företag? Hur kan vi arbeta tillsammans - det är väl det enda sättet? - för att insikterna ska övergå i direkt handling? Det är - med de största ord som finns - en fredsrörelse som sker, förhoppningsvis den största någonsin. För det är bara genom fred och samarbete som vi kan ordna upp det vi har ställt till. Och faktum är att den klimatkris vi befinner oss i just nu, kan bli det som enar människor jorden på ett sätt som aldrig tidigare har skett. Säg inte emot. Säg inte att det är en dröm. Säg inte att det inte går. Eftersom det måste gå. Eftersom verkligheten är krass och hård just nu; klimatet är i olag. Men genom starka initiativ och modiga beslut kan vi förändra allt.
 |
Foto Magnus Carlbring 2019
|
