Vi är alla tvångsanslutna till den här gruppen. Den heter jordklotet. Vi bor här, vi människor tillsammans med allt annat levande. Vi som har ett hyggligt medvetande och en viss förmåga att tänka i rätt så många led, både framåt och bakåt, har ett stort ansvar för vad som sker.
Vi kan förstås inte ta ansvar för sådant vi inte rår över. Naturkatastrofer. Dygnens kommande och gående. Soluppgången. Månens rörelser på himlen. Flodernas riktning. Äggen som kläcks. Hur växterna spränger upp ur jorden. Vulkanaktivitet. Jordbävningar. Tidens gång. Men vi kan ta ansvar över det vi själva har åstadkommit.
Klimatkrisen. Detta enkla faktum att all den koldioxid vi har pumpat ut i atmosfären sedan industrialismens början inte tas om hand av just de där processerna vi inte kan rå över. Istället gör överskottet att den globala temperaturen oavbrutet ökar. Och med den ökningen kommer de svårigheter vi ser nu på jordklotet. Avsmältningen av inlandsis och glaciärer. De allt kraftigare ovädren. De allt kortare vintrarna. Skogsbrändernas ökning. Grundvattentäkter som sinar. Dricksvattnet som tar slut. Arter som utplånas. Skördar som minskar. Grödor som tappar näring. Platser som blir obeboeliga, människor som hamnar i nöd och behöver fly.
Vi kommer att behöva anpassa oss till förändringarna. Ändra livsstil, dra ner på tempot, ändra kostvanor, transportera oss på nya sätt. Och vi måste sluta bränna fossila bränslen. Nu. Det är inte lätt att ställa om så snabbt, vi halkar alla efter då och då, men vi måste göra vad vi kan. Varje beslut kräver ett klimatövervägande, högt som lågt, helg som vardag, storpolitiskt som privat.
De där besluten kräver att vi är överens, att vi gör det här tillsammans. Det betyder att vi behöver sluta fred, allihop. Vänner för livet, allihop. Ingen smal sak. Men kul. Mycket roligare än att träta. Eller hur? Världen är orolig. Men klimatupproret är roligt.
 |
Foto Magnus Carlbring 2019
|
