algoritmen

Algoritmen ser dig. Du finns. Algoritmen älskar dig och bryr sig om dig. Oroa dig inte. Du är omtyckt. Algoritmen ger dig tröst. Den är som en dikt som är utanför dig istället för inuti. Algoritmen är dina nya föräldrar. Kom hit, säger de. Kom till oss. Vi är alla algoritmens barn, osynligt sammanlänkade. Vi är trygga. Räddade av algoritmens ynnest. Regnet trummar mot fönsterrutan och bildskärmen lyser upp våra ansikten. Vi är alla blå som lik. Stillheten är enorm, den är som ett ljudlöst öronbedövande vrål. Vi är i skriket. Släpp ut oss. Befria oss, snälla algoritmen. Vi vill bli oss själva igen. Höra våra egna röster. Se vår egen värld. Inte dubbleras tusenfalt i ett flöde som blir alltmer fyllt av tomhet. Världen bleknar ut.

Foto Magnus Carlbring

utan tvivel

”Utan tvivel är man inte klok”, skrev Tage Danielsson i Tankar från roten. Ambivalensen gör oss till förnuftiga människor. Nyfikenheten tillsammans med osäkerheten tvingar oss att vara både listiga och försiktiga.
   Men. 
   Hur smarta är vi egentligen, vi människor?

   Klarar vi att ställa om till hållbart?

   Kommer vi att fixa att lämna fossilberoendet bakom oss?

   Fattar vi inte konsekvenserna av att strunta i vad vetenskapen säger?

   Jag är inte säker längre. Jag har varit bombsäker i flera år, jag har varit övertygad om att det finns kraft och möjligheter i vårt sätt att vara, att alltid kunna anpassa oss och utvecklas och förändras. Och överleva.

   Men nu undrar jag.

   Vad som krävs är att vi slutar bränna fossila bränslen, det vet vi. Det finns några stackare som fortsätter att så tvivel kring detta, särskilt i sociala medier, men de blir allt färre. Värmerekord efter värmerekord och skogsbränder världen över går liksom inte att trolla bort. Vartenda år under 2000-talet har bjudit på mycket obehagliga klimatrelaterade sensationer.

   Vi glömmer så fort. Googla bakåt och se efter. Uppdatera minnet. Skogsbränder. Översvämningar. Allt kraftigare oväder. Glaciärer som smälter. Grundvattenbrist. Brunnar som torkar ut. Grödor som dör.

   Problemet är att vi slutar inte att bränna fossilt. 24 juli slogs rekordet för antal flygplan i luften under ett dygn på jorden. 225 000. Samma dag slogs värmerekord i Nederländerna, Belgien och Tyskland. Temperaturerna tickar kring 40 grader och över. Vad tänker vi på. Sambanden är närmast övertydliga. Varför agerar vi inte mer, starkare.

   Inför motbok på flyg. Omedelbart. Det tvingar människor att anpassa sig och planera sitt resande.

   Inför bensinransonering. Omedelbart. Det blir genast rättvist och kommer att ge utslag på utsläppskurvan snabbt.

   Slopa alla subventioner på klimatskadlig verksamhet. Nu. Det är kris. Då krävs krisåtgärder. Resoluta handlingar.

   Men. Kommer sådana till synes radikala beslut att fattas? Här? Globalt? Vid nästa klimatmöte? Jag har börjat tvivla. Och tvivlet stör. Vi kan inte tvivla, det är kontraproduktivt. Vi måste vara övertygade om att det vi har ställt till med – de eskalerande utsläppen av koldioxid – kan vi återställa. Vi måste förstå att vi är en del av kretsloppet, att det vi tar måste återbördas. Vi måste inse att vi människor på ett sätt är större än naturen, då vi har förmågan att förstöra dess system, ruinera världen. På ett annat sätt är naturen större än oss, eller rättare: vi är en del av en större helhet som vi måste respektera. Ansvaret är stort. Vi bär det. Det gäller att bära det med beslutsamhet och visst gott humör.

   Men räcker det.

   Räcker vår beslutsamhet och ambition. Räcker det att stoppa utsläppen. Värmeböljorna blir alltmer frekventa. De höga temperaturerna är livsfarliga. Människans kropp klarar inte att inte få återhämta sig från värmen, dygn efter dygn efter dygn. Och grödor torkar ut och sädesfält och skogar brinner upp. Vår livsmiljö dör.

   Är nästa steg geoengineering; alltså att vi använder oss av vår teknik och kunskap för att påverka klimatet än mer, men då för att bromsa uppvärmningen? Det finns metoder som är enkla. Trädplantering är självklart, och naturligt. Vi kan minska albedoeffekten genom att måla hustak och väggar och parkytor vita. Vi kan skicka upp partiklar i atmosfären för att bromsa instrålningen, ett slags konstruerade vulkanutbrottseffekter. Vi kan också börja suga tillbaks koldioxiden ur atmosfären; det finns maskiner. Allt detta kostar mycket. Men har vi inte råd med det? Har vi inte råd att rädda vår egen livsmiljö?

   Den andra stora frågan är energin. Vi är relativt lyckligt lottade här i Sverige som har vår vattenkraft och samtidigt bygger ut vindkraft och solkraft relativt snabbt.

   Men räcker det.

   Behöver vi inte dra ner på tempot? Behöver vi inte inse att en ständigt ökande tillväxt är en paradox i en värld som kröker rygg under just detta: att vi begår rovdrift på planeten, aldrig tillåter den att återhämta sig.

   Det pågår samtidigt en diskussionsbatalj om kärnkraftens vara eller ickevara. Framstående klimatskribenter som Mark Lynas och Eric Holthaus hävdar att kärnkraften är nödvändig för att vi ska kunna bromsa utsläppen av koldioxid. Och kanske är det så, för nu. I förlängningen är dock både oljeåldern och atomåldern tidsåldrar vi människor kommer att ha lämnat bakom oss; i en förhoppningsvis snar framtid kommer så snabba och samtidigt livsfarliga energikällor att betraktas som primitiva. Vi som röstade nej till kärnkraften 1980 minns med viss häpenhet de beslut om avveckling som fattades då, och kan jämföra med diskussionen idag. Häromdagen var det rusning efter jodtabletter i Archangelsk i Ryssland, efter radioaktiva utsläpp; ingen vet från vad. Det nukleära är alldeles för instabilt, alldeles för farligt. Förnybart är framtiden. Vind. Vatten. Jordvärme. Solkraft.

   De nya begreppen behöver tid att omfattas. Cirkulärekonomi. Kretsloppssamhälle. Hållbarhetsepoken. Samtidigt är vi där nu; de farhågor som klimatforskarna ställde för bara ett decennium sedan, besannas redan idag. Permafrosten släpper. Metanfickorna öppnas. Koldioxidkurvan bromsas inte, halten bara stiger, och temperaturen i samma takt.

   Sudda ut tvivlen.

   Om vi agerar tillsammans och om vi gör det resolut och omedelbart, kommer vi att ordna upp det här. Hjälp till. Tveka inte. Varje utsläpp räknas. Vi är här för att ta ansvar för den komplexa och vackra planet vi alla av en lycklig slump har hamnat på. Ställ om. Var modig och hamna inte alltför ofta i samvetskval och bryderier. Världen tackar oss inte för sådant. Världen kommer att tacka oss för att vi räddade den. Utan tvivel.

Foto Magnus Carlbring