vi är nu här

En ekonomi som bygger på konsumtion och service är ytterst skör. Vi är dock på väg in i ett annat sätt att se på världen och oss själva och vår roll i ekosystemet; det var vi långt innan pandemin. Vi har förstått att den epok som kallas antropocen, människans tidsålder, är ohållbar. Den rovdrift vi begår på planeten föröder skogar och hav och slätter och odlingsmark. Insekterna dör ut. Fågelarter försvinner. Fisken förtvinar och luften vi andas blir allt sämre. Människorna och vår boskap och våra husdjur utgör nu 90 procent av de landlevande ryggradsdjurens totala massa. De vilda djuren trängs oavbrutet undan. Till detta har vi lyckats störa ut hela klimatsystemet genom att bränna fossila bränslen: olja, kol, naturgas.

På bara några generationer har människan höjt halten av koldioxid så mycket i atmosfären att den globala medeltemperaturen redan har stigit med över en grad. De senaste åren har vi sett effekterna live, med allt hetare somrar, skogsbränder, kraftigare oväder, smältande inlandsis och glaciärer. Världen är i olag. Alltfler människor kommer att tvingas lämna sina hem på grund av klimatkrisen, alltfler kommer att hamna i nöd. Och nu detta. Ett djupt gemensamt andetag. En värld i stilla panik. Minnena, nästan borta, i folklagren av spanska sjukan; äldre släktingar som nästan strök med eller förlorade anhöriga och vänner. Strömmen nu av rykten och åsikter kryddade av oro och vrede på nätet. Det är som om globaliseringen både för oss samman och sliter allting itu.

För sammanhållningen växer ju. Vi hjälps åt. Och den omedelbara lärdomen är stark. Ett samhälle som bygger på ständigt ökande konsumtion kapsejsar på bara ett par veckor. Tur då att paradigmskiftet redan är inlett, bort från fossilberoendet, bort från slitochslängfilosofin, bort från rovdriften på planetens alla resurser. Istället går vi in i hållbarhetsepoken, kretsloppssamhället; vi gör oss till de vi är, kuggar i ekosystemet, deltagare i ett gemensamt förlopp som kräver att vi förhåller oss ödmjukt till naturen och till vårt sätt att vara.

Varenda händelse går att styra åt ett annat håll. I Venedig, den vackraste staden människor har byggt, har vattnet klarnat på bara några dagar. Delfiner har siktats i lagunen. I nordöstra Kina är himlen plötsligt klar. Våra föroreningar sveps bort när flygplanen landar och industrin stannar av. Krisen är hemsk. Lärdomen stenhård. Men vi var redan på väg åt det här hållet, mot ett samhälle i ett annat tempo, nya sätt att resa och transportera, nya sätt att se på mat och hushållning. Nya sätt att vara. Eller nya. Nygamla. Med de tekniska bedrifter människan gjort och den vetenskap vi utvecklat, tillsammans med nästan bortglömd kunskap om odling, självhushållning, nära samarbete mellan människor, kan vi ställa om till ett sätt att leva som är mindre skört och mindre girigt och som visar hänsyn till allt annat levande på jorden.