ovanför korsningen i Älvsjö
far många ambulanser förbi
dagligdags, nästan varje timma
en vanlig vardag är det utryckningar
Polis, brandkår, ambulanser,
blåljus och köerna som stannar upp
Personbilar som kravlar upp
på trottoarkanten, den där vågen
vrålande ljus och sirener
Tystnaden efteråt, ett andetag
Och sedan drar allt igång igen
Nu är vi i den där andra tiden
Någon skrev att vi i Sverige är
fredsskadade, att vi är bortskämda,
att vi inte förstår allvaret i en kris
Var det så, gick det över
på tre veckor, eftersom detta krig
är vi nu delaktiga i med allt
det allvar det innebär, då och då
kör militärambulanser förbi
här nere nu, och vanliga förstås,
kränger ner i kurvan
mot fältsjukhuset; än så länge
används det som transportcentral,
en sluss mellan hem
och vårdinrättningar, vårdplatserna
inne på Älvsjömässan har inte
tagits i bruk, inte ännu, då och då
knallar det förbi någon snubbe
i gasmask där ute, gasmasktyperna
är alltid män, medan
munskyddsmänniskorna lika gärna
kan vara en kvinna, en kille såg jag
härom dagen komma cyklande
med munskydd från tandläkaren
och över huvudet en biodlarmössa
med vida brätten och nät
hängande för ansikte och nacke
Det hjälper inte mot någonting
Det hjälper mot det han är rädd för
Vad är du rädd för, mest,
är det det här glappet
som har uppstått
mellan människa och människa
Mellan verklighet och verklighet
Mellan det upplevda och
det meddelade, ryktena, siffrorna,
dödstalen, reportagen, diskussionerna,
alla dessa ord bilder sekvenser
filmer balkongsånger desperata
ögonvittnesberättelser fruktansvärda
upplevelser ansikten med skavsår
efter masker och skydd, förtvivlan
sammankopplat med en visshet
om att vi är här nu, vi är alltid här
Vi anpassar oss och begriper
fast vi ingenting vet, det är detta
som är folkbildningens
och pedagogikens yttersta
utmaning: Att förbereda människor
på en morgondag vi aldrig vet
någonting om, det handlar inte
om krig, det handlar inte
om att bli bortskämd, det handlar
inte om brist på erfarenhet, varje
människa vet vad det innebär
att vara människa, det handlar
om visshet om ovissheten
Att vara i det här exakta nuet
Sitta på sin arbetsplats
med skärmen uppfälld
och blicken halvt svävande ut
över gatukorsningen - det sker precis
nu när jag skriver det - där
ännu en ambulans tar sig ner
i kurvan och gasar på, ganska
stillsamt ändå, inget larm
denna gång, inga blåljus, inga tjut
Bara kvar är skymningen
Den ovanligt mörkblå himlen
En molnrand som växer
bortåt City och i vindarna, ganska
kraftiga är de just nu, en duva
och en mås som niger
i exakt samma vågdal av luft
