Vad gör du inte just nu. Jag tänker inte på Donald Trump. Inte på dem som sa att det där blir nog inte så farligt, det blir bra för världsekonomin sirru han kommer sätta fart på grejer. De som sa att det behövs något nytt nu att det behövs någon som går emot etablissemanget liksom. Jag tänker inte på den där natten då Trump vann valet 2016 då jag vaknade vid sex på morgonen och kollade mobilen och han hade ... vunnit? Det var både chockartat och underligt, att det fanns så många som, att det kunde vända så, att opinionsmätningarna hade så fel. Ja ja. Man får gå vidare och låta bli att tänka på hur dumt det blev, jag trodde att en sån där dåre - han var ju en uppenbar dåre redan innan och allrahelst efter valet med all den där megalomanin och misogynin och narcissismen och lögnerna rakt i folks ansikte och det alltmer pyrande och till slut helt brinnande fascistoida sättet att styra och att angripa journalister, fri media, kulturarbetare, invandrare, allt det där han kallade människor: fega, usla, dåliga - att han inte skulle sitta så många veckor på sitt ämbete. Jag vill helst inte tänka på - samtidigt som det är viktigt just nu - hur artigt och lite sammanbitet men korrekt Barack Obama lämnade över till Trump och hur det ser ut nu med det direkta absoluta kompletta vansinne som råder, alltså den där presskonferensen häromdagen med advokaterna (är de verkligen advokater, på riktigt?) som - på riktigt - stod och drog de mest fantasifulla och obehagliga konspirationsteorier man har hört (eller man har ju hört dem, från dårmarkerna längst ut i marginalen på de mest dåraktiga av dåraktiga sociala mediakonton, men här, nu, från den amerikanska presidentens närmaste krets, alltså vad är det som händer). Hur det rann hårfärg längsmed den forne borgmästaren i New York (jag tänker på - även om det är alladeles absurt, ur led är tiden - hur han var någon slags hjälte, rakryggad och samlande, efter elfte september, och nu, en sådan sopa, i Boratfilmen där och på bakgården där det där mötet och nu när liksom hjärnsaften rinner ur hårfästet på honom), ett svart spår av svett och färg, kosmetiskt vansinne men ändå på riktigt. Vi vill ju liksom tro att det inte är så här, att det inte kan ha blivit så här. Men det är det, det har det. Jag vill inte fundera på det här. Jag vill inte göra det här. Jag vill dela bilder på blommor och texter om klimatkrisen och vilka enorma uppoffringar som behöver göras och/men hur kul det kommer att bli när människor går samman och arbetar för att ställa det i ordning som vi har pajat och ändå så glider tankarna iväg mot den där tiden efter valet 2016 och till januari 2017 när det samlades enorma skaror och bildades väldiga demonstrationståg, mot Trump, och hur vi marscherade mot den amerikanska ambassaden, det var grått och svalt och murrigt och i leden där på Strandvägen färgglatt, varmt, allt gick framåt, allt var blandat, klimataktion och prideflaggor och antikärnkraft och metoorörelsen och barn på axlarna och ... människor var glada i sitt motstånd. Resist. Det var ledordet. En stor sådan fana hissades upp i en lyftkran utanför Vita huset. RESIST. Hela världens motstånd. Säg ifrån. Indignez-vous. Jag trodde i min enfald och okunnighet om hur starkt en amerikansk president sitter på sin post att han skulle göra bort sig och få gå efter tre månader, nähä, men ett halvår då, nähä, ett år, nähä, och sedan förstod man att vi får vänta till 2020 och vilket år det blev sedan och hur ska det sluta. Han slog an tonen när han raljerade om coronaviruset och ... ibland är det svårt att förstå att det verkligen var så här ... hur han trodde att det gick att bota med uv-ljus och blekmedel. Men det blev bara värre och värre och efter valförlusten har proppskåpet lämnats tomt. Han är rudis. Väck. Och livsfarlig. Han sparkar folk i parti och minut, alla som handlat korrekt men då resultatet i handlandet inte gått presidentens väg: Hello goodbye. Trumps tweets nu är faktiskt bindgalna. Lögnerna är bara lögner. Alla ser det. Kejsaren är inte naken. Han är klädd i slips och kostym och galenskapen lyser om honom. Fascismen är uppenbar. Det system som tog honom till makten håller han på att sabotera med lögner och uppvigling. Jag vet inte att det har hänt i den så kallade västvärlden sedan Hitler, Mussolini. Jag har aldrig upplevt något liknande i alla fall. Det fanns de som hejade på honom, även här, de finns kvar, en del, många har tystnat, de kanske inte låtsas om vad de sa och gjorde när han vann men nu är det svårt att vara supporter, här i Sverige i alla fall, utan att betraktas som rejält blåst, bortgjord. Hur kommer det att sluta. Ingen vet. Det är kanske det trösterika. Framtiden är inte utförd. Det kan gå bra. Joe Biden och Kamala Harris har inte gått i fällan och börjat bestrida Trumps lögner utan arbetar bara framåt, förbereder sig, knyter kontakter. Men Trump - det var ju det här jag inte ville göra, tänka på det här men vad gör en människa, vad angår det oss, politiken over there, släpp det här, plantera om några växter, gå ut i regnet - skulle kunna, det här är förstås otroligt men ingenting är längre otroligt, dyka upp i teverutan i uniform. Ja. Han har inte mött journalister på över två veckor. Han skulle kunna dyka upp i paraduniform och skärmmössa och låtsasmedaljer över bröstet och med skarpa men sluddriga uttalanden om att landet är hotat och som överbefälhavare (han är alltså överbefälhavare, fatta) har han fattat beslutet att ... ja vaddå. Vad f-n kan egentligen hända. Kommer de att börja skjuta, de där milistyperna som vankar omkring i stad efter stad där borta. Men men. Vi släpper det. Vad är klockan. Byt spår. Vi måste tänka på något annat. Typ: Vad gör du just nu? Jag vet inte vad jag gör just nu, det är det härliga i att möta novembers kompakta mörker - denna avgrund under avgrunder - med gott humör och jämnmod och mitt i denna milda storm utanför fönstret, blomkrukorna far all världens väg, ljusgirlangerna skramlar, och i skuggan av de där diskussionerna på internet om munskydd eller inte munskydd, munskydd eller inte munskydd, munskydd eller inte munskydd, men sätt på dig ett då eller gör det inte men håll för i hellskottland avstånd och håll dig för i hellsingland hemma om du är sjuk; vi kan fira det härliga i att inte veta utan bara vara, som en av de där små ledlamporna i ljusgirlangen i den fladdrande syrenen på den vrålande balkongen, vi är en sådan allihop, eller kanske hellre är vi i själva vrålet, blåsten, vi är den mörka materien, där bor vår gemenskap, i att vara stoft, stormämnen, partiklar i vinden, våra öppna munnar och skriken rakt ut i mörkret att det kommer en ny dag, en bättre, ett nytt år, jösses det är snart bara veckor kvar tills det slår om och det år som redan har blivit ett brännmärke i människans historia, ett hårt jack i gevärskolven, 2020, tar sikte mot nästa år, nästa pandemi, nästa valrörelse, nästa årstid, tankeström, uppgivelse, knutna näve, demonstrationståg, blomsterfång, jättestora kram och - vad ska du göra just nu - kanske något mer lättsamt och samtidigt tungt och viktigt att utföra: en plåt med rotselleri, penslad med rumsvarmt mjukt smör med utrörd fermenterad vitlök, någon nypa flingsalt, skjuts in i ugnen; åh att bara sätta sig ned och äta och tyst invänta midvintern, nattmörkret, koltrastens skugga i det bara grenverket, stjärnorna som hängs upp i fönstren, nu tänds ljus på ljus på ljus. Vad gör du just nu? Tänder ett ljus förstås, vad annars? Det är vad vi alla gör, det är den känslan som binder ihop allting, en krans på dörren som doftar varmt av barrskog och syrligt av lingonris och sött av ett blodrött knastrigt glänsande sötmaspäckat nästan gudomligt gott när man tar en sådan där tugga som typ isar i hela kroppen och upp i huvudet, åh de där äpplena vi har sparat tills nu, tills idag, november, den tjugoförsta, onådens underliga år, tjugohundratjugo. Vad är klockan? Måste tranchera rotsellerin, det är det enda som brådskar om än bara så lite.
