Ibland vill man bara skriva ur sitt hjärta. Ibland vill man bara skriva ur sig hjärtat. Ibland vill hjärtat bara skriva ur sig sitt. Sitt: Åh. Sitt: Oh fuck. Sitt: Vad är det med människor.
De här nätterna då det viktigaste och samtidigt minst viktiga av allt är att följa valutgången i Arizona eller Pennsylvania eller för den delen Georgia. Av alla platser på jorden. Hur många har dött på Medelhavet bara i år. Vad hände i Kabul härom dagen, hur många blev skjutna på universitetet. Hur ser istäcket ut i Arktis. Var det inte värmerekord, igen, i oktober. Översvämningarna i Vietnam, hur många hemlösa.
Samtidigt. Det är de här fyra åren som hjärtat och vi - eller varför skriver jag inte jag? - har burit det här med Trump framför oss. Jag trodde inte att det var möjligt. Jag tippade att han inte skulle klara 100 dagar. Hur många av de som har jobbat med honom sitter i fängelse. Vad var det Steve Bannon sa i natt? Vet ni? Jag tänker inte skriva det, googla upp klippet. Bannon vill se jordens undergång, en apokalyps. Och Trump ... han står där i det där landets hjärta och destruerar den demokratiska grund det, i sitt krigiska kolonialistiska rasistiska (men levande, kulturimperialistiska, enormt starka: vi bor alla i en liten förort till USA, lyssnar på amerikansk musik, läser amerikansk litteratur, ser amerikansk teve, filmer, äter amerikansk junkfood, har amerikanska skor och jeans och ... whatever, alltihop) vansinne ändå vilar på. En dag blir en amerikansk kvinna ur ursprungsbefolkningen president i USA (om nationen finns kvar i sin helhet) och då kan vi prata om the land of the free på allvar. Men ändå. Det är en demokrati, de har rösträtt, de har smarta buffrar via maktfördelningen. Och där står den där (jag höll på att skriva pajasen men han är ingen ofarlig clown, han är oerhört farlig) fascistoida narcissisten till diktatorsämne och återigen ljuger hjärtat ur sig och det land han ska företräda och leda. Så vidrigt.
Att skriva ur sitt hjärta innebär för mig att skriva relativt oreflekterat, i meningen att de bilder och ord som dyker upp, ska ner, ska skrivas fast. Här. Spärren är endast linjen mellan blick och skärm. Mellan papper och penna. I alla fall. Jag tänker på de som faktiskt har stöttat Trump. På de som har gjort det även här, i Sverige. På de där grabbarna som desavourerar begreppet PK (som ju bara innebär att man tror på människors lika värde och på att vi som bor på den här planeten ska vara reko mot varandra) och anklagar människor som strävar efter gemenskap, empati, inlyssning, rättvisa och som kämpar mot diskriminering och orättvisor och gör vad de kan för att hålla huvudet högt och en hand utsträckt till varandra (eller ja en hand mot hjärtat då, i dessa tider) för - godhetsknarkare. Det är inte klokt. Under de här fyra åren har detta att göra gott blivit smutskastat. Att sträva efter likvärdighet, likabehandling, kämpa för de mest behövande och för allas lika rättigheter, har spottats på. Det sker överallt. Och i och med trumpismen sker det alltmer öppet. Man behöver inte vara PK längre, nu kan man på riktigt säga vad man tycker och tänker, vilket innebär att man kan skylla alla samtidens problem på påhittade motståndare och grunda sina åsikter på okunskap och fördomar. Flexa ignoransen. Istället för att ta ansvar kan man skylla samtidens alla problem på invandrare och på samhällsgrupper man antingen inte vill förstå eller är jätterädd för eller bara på ren ondska ogillar och man gnäller över skatter och påstår att människor som hamnar i kriminalitet och/eller fattigdom bara har sig själva att skylla och att - det här är samma grabbar, alltid - klimatförändringarna är ett påhitt av någon slags diffus vänsterliberalmarxistiskt revolutionsgruppering. Ja, man förkastar vetenskap och tror på vilka irrläror som helst, bara för att slippa se sig själv i spegeln och ta vuxenansvar och våga sätta sig ned och samtala och se andra människor för vilka de är. Olika varandra. Men samma. Men de där människorna, trumpisterna, är lättgenomskådade; de är en alltmer bleksiktig och genomskinlig grupp - ett gäng pojkgubbar där sådana som den snabbt bortglömde charlatanen Jordan Peterson (bädda sängen, ät bara kött, kamma dig) och Donald Trump sitter uppnålade på pojkrumsväggarna. Idoler som man bara kommer att skämmas över till slut.
Vad händer i USA nu? Måste kolla. Måste kolla flera gånger i timman. CNN. SVT Nyheter. Twitter. Beväpnade män tog sig från Virginia till den byggnad i Philadelphia där man räknar röster, för att skjuta. På flera platser börjar högermilisen skandera utanför valförrättningslokalerna. Må demokratin stå pall. Må inga skott falla. Eller. Det faller alltid skott. Varje dag dör 100 människor av skott i USA. 30 000 om året. Må så få skott falla som möjligt. Må freden bibehållas. Stephen Colbert, alltid varm och samtidigt stencool, bröt nästan samman efter Trumps tal i natt, alltihop skälver verkligen nu på ett sätt som jag vet inte om jag någonsin har upplevt i den del av världen som vi i väst ändå tillhör. Jag tänker på vår föräldrageneration. Andra världskriget. Ja, Hitler. Förintelsen. Främlingsfientlighet och förtryck av oliktänkande och diskriminering på grund av kön, religion, funktionsnedsättning, hudfärg, sexuell läggning, allt som fruktansvärt snabbt övergick i massmord och hetsjakt på människor. Vi står där och ser oss i spegeln och i spegelbilden ser vi en avgrund. Vänd den ryggen. Titta på varandra istället. Se våra brister. Alla har förstås brister, även godhetsknarkarna. Men nu handlar det inte om mänskliga tillkortakommanden utan om något som har med det att göra men som är betydligt större. Vår gemenskap. Världen. Demokratins utveckling. Klimatrörelsens utvidgning och hur vi ställer om till. Det handlar om oerhört stora ord, och det är ju med dem allt börjar och slutar, det är där hjärtat finns och bultar och det är där det möter tanken. Den korta tanken som växer genom att bytas, växa på din, och på din, och på din. Åh. Vad det här kommer att sluta bra. Säg det.
Bra grejer. Ursprungsbefolkningen får allt fler representanter i kongressen, i Arizona har de förhoppningsvis bidragit till en Bidenseger. Journalister säger äntligen ifrån. Twitter varningsflaggar allt fler av Trumps tweets. Försöken att i domstol stoppa rösträkningen funkar inte. Biden har fyra miljoner fler röster. Må han vinna presidentposten. Må Kamala Harris och han skapa lite lugn. Det kommer att gå en djup sucknad av lättnad genom hela världen. Ja faktiskt. Människor dansar och sjunger utanför rösträkningslokalerna, också. Siffrorna går demokraternas väg. Allt är oklart. Må det gå snabbt. Må Trump ta sina fjärrkontroller och mobiltelefoner och sina baseballkepsar och lämna Vita huset. Soon.
