snö

Det är som om det här snöfallet - det upphör aldrig, bara förändras (blött vasst mjukt långsamt virvlande) - vill säga oss något.

Jag är ett ord. Natten läser mig om och om igen. Eller, eftersom det är påkallat: en snöflinga, en kort stund av is som smälter.

"Vi lever mitt i historien." Det är vad snöfallet säger. Då och nu och framtid uppblandas i mörkret och ljuset.

Det är som om snön är en koan. Ordlös och ändå fylld av ord. Zenmästarens ljudlösa röst.

"Vill du veta något om snö. Fall."       "Snön är det inre och/eller det yttre."       "Allt är snö. Allt är i ordet 'snö'."

Orhan Pamuks roman Snö. Den har samma täthet, den gestaltar verkligen både just snön och människan i snön. Eller att vi är som snö, i snö.

Snön är en ganska enkel och månne banal bild av: försvinnandet. Det är som lyfter snön från marken och försvinner upp i gatljusen.


https://twitter.com/MagnusCarlbring

någonting nytt

Vilket underbart vinterväder vi har. Nu skulle det sitta fint med en kopp. Här sitter vi och är tysta. Nu bryter solen fram och. Vi kan inte fortsätta på det här viset. Nu fick jag en idé. Här ska de anlägga någonting nytt. Överallt står gestalter med stora kartor och ritningar i händerna och jämför. Ingen dag är den andra lik. Om man skulle ta och. Har ni börjat utan mig. Och ingen har sagt något. Det finns en oro i omvärlden - och i vår närhet - som gör att vi är människor. Nu får vi ta nya tag. Tänker att vi börjar med oss själva. Eller också slutar vi där. Jag vet inte alls. Allt är ett slags utforskande: vi väljer att kalla det vad vi vill. Vi ger världen namn. Vi går omkring och sätter klisterlappar på företeelser och fåglar. Och ändå: de flyger bort.

ord

Ord. Diskmaskin. Tekopp. Förgängelse. Snödriva. Koltrast. Epifani. Frigörelseprocess. Nedstigning. Diktutkast. Sopsortering. Källa. Vatten. Vi rör oss genom landskapet. Står med en - stekspade - i handen i köket och tittar ut på - vinterskymningen. Det är i språket det blir till. En del hävdar att det finns skillnader på att skriva, att man antingen försöker nå fram, utbyta erfarenheter, bilder, vill utveckla resonemang och komma närmre, eller att man försöker höja språket upp ur verkligheten, som en eter eller som materia väsensskild från oss. Det där är ingen motsats, det är en samhörighet. Varje ord är en byggsten, eller en pistill, en ödletunga, en hagelsvärm. Det är när jag skriver som jag tänker. När jag inte skriver fördriver jag tiden med att vänta på ord. Jag tror inte på något annat. Ord. Det fysiska; att skriva ner dem och reflektera. Ackordföljd. Mandarin. Läskeblask. Radbrott. Människa. Alla ord är lika mycket värda. Allt är lika mycket värt.

inutibarn

du – inutibarn – är ett solvarmt smörkex som krasas sönder i
sammetspåsen: häng upp din lilla sagorock på snabelknoppen

Hord

Magnus Carlbring 2012

anteckning

Vad är en anteckning. Vad är vatten. Vad är en text. Vad är en organism, vad är det som får en text att leva: muskler blod nerver ljus skuggor, ingenting: det är slumpens skördar, en känsla för rytm, kanske bara detta enkla: rösten bär ibland, ibland inte alls.

Nu har jag arbetat med Hord i ungefär sex år. Först skrev jag dikten, under lång tid - det började som tvåradingar som jag vävde samman till en enda lång vers, sammankommen av ord ur samtid och minne: somt är nyskapt somt är satt i nytt sammanhang. Jag tänkte på 'mannen utan väg'. Eller på en flod fylld av döda själar. Eller på ett aldrig avslutat flöde av tidningsrubriker. Och att det är människor inuti allt. Att vi är som bakom glas. Att vi är bildskärmsvarelser, och samtidigt: svampplockare, säljägare, drömmar. Sedan - medan vi väntade på utgivning - gjorde jag en julkalender, filmade och läste in stycken ur texten. Så kom den i tryckt form, julafton 2012. Sedan har jag bildsatt den, evolverat: stillbilder, ord ur texten, lagt upp på nätet, bloggen, Facebook, twitter. Vi hade också ett samtal, jag och Joel: http://www.felforlag.se/samtal-med-magnus-carlbring-om-hord

Gjorde en inläsning, förra våren/sommaren; satt i vår Saab med en Zoom och läste kylslagna morgnar: hela texten, omtagning på omtagning. Det svåra är att få till ett torrt ljud. Bilkupén är en bra studio. Problemet är tågtrafiken utanför. Flygplanen. En motorcykel som fräser förbi. Människor som snackar. Någon har jobbpaus och står på parkeringen och röker och dricker kaffe och snackar upp sig inför helgen. Joel redigerade, nu ligger Hord på iTunes och Spotify.

Vad vill jag ha sagt med det här? Verket ska tala. Allt annat är förarbete, underarbete, efterarbete. Nu har jag gått tillbaks till råinspelningen och remixat den, lekt och laborerat med rösten i sig (reverb, baklänges, morfning, sönderklippt, pauseringar, omkastningar) och testat Creative Commonsmusik/ljud som bakgrund. Det var en fin värld, rolig: men märkligt med gratisöverenskommelserna. Har vi hamnat helt i en gratiskultur (inte i meningen att allt är gratis, utan att det inte går att få betalt, ta betalt? vad är pengar? vad är vatten?)?

Kanske är det ett bokslut: Hord nådde hit. Funderar på Hord Frukostflingor. Hord, långfilmen. Hord Live (har läst avsnitt ur den, ej hela). Hord, klädesmärket. Hord, en tidskrift utanför tiden. Vi har almanackan Hord kvar, bondepraktikan med fraser ur Hord som 'visdomsord' eller koaner, mantran, jag vet inte. Hord, partikelacceleratorn. Vad är Hord. Vad är en anteckning, ett ord. All text som försöker besvara frågan Vilka är vi, är giltig. All annan text är också giltig.

Jag har alla David Foster Wallaces texter kvar att läsa, har bara bläddrat i volymerna. Just nu Naomi Klein, om klimatfrågan. Klimatfrågan är högst upp på alla agendor, den borde vara det. I Hord är den mitten: permafrosten som släpper, flodvågorna som kommer, marken som brister under oss, våra sinnen som tar in men inte begriper. Vilka är vi. Var är vi. Vad är det som rör sig inuti oss, och utanför. Vad är vatten.

hord, nu på twitter

 

karvat ur en framgrävd urbild: handen fylld av klarblått vatten vi kurar tätt tätt ihop under en sista sol i en stum gummiflotte Hord
— Magnus Carlbring (@MagnusCarlbring) 30 december 2014

en historia, omöjlig att berätta

En telefonsvarare står inlåst i Ingenstans
Och blinkar bara rött - rött, oroliga meddelanden
strömmar in; du kommer aldrig att avlyssna dem,
det som fanns finns inte, du är

i tiden före tiden, vi är i tiden efter, det tropiska ljuset
har exploderat, köket är ödelagt, allt som hörs
är Dagens Eko, dödsbuden fyller dagarna med slam
och lera, de febriga

ögonvittnena, tomheten berättelserna skapar; allt är
deras skuld, de oskyldigas minnen: det kvarglömda,
det icke undanstädade, föremål som bara de döda

kan sakna: en gammal yxa som ligger kastad
bredvid huggkubben, en virkad mössa som hänger
på en krok i den kalla skuggan,

i den kalla skuggan 
skimrar ditt minne, tysta signaler som aldrig,
aldrig upphör


Ur Dödens lilla bok
Magnus Carlbring 2005

orkidéer

livet börjar i sorgens blodskog och slutar med att man kysser
en ikon: döden ett subjekt: döden ett objekt: människohuvud
innebörden kan inte misstolkas eftersom det ligger ett lik mitt
i kvädet och sväller för varje dag: i morgon krälar här orkidéer

Ur Hord

tweets om natten

Nu väcker natten dagen med sitt tysta mörker och sitt stråk av ljus.

Natten har vänt sitt ansikte mot månlandskapet. Människospegel.

Natten. Den längsta i jordens historia. Ett djupt mörkt tyst äventyr att sova igenom.

"Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud." Stagnelius skriver från andra sidan med stiftpenna fylld av ljus.

Natten är ett mörkt rum inuti ett mörkt rum inuti ett mörkt rum. Drömmen slår upp en dörr rakt igenom allt.

Natten inslagen i kallt blankt julklappspapper i mörkt mörkt rött med vilda svarta stjärnor.

Natt. Öppnar drömboken. De ljusa sidorna mot den mörka fonden. En ordlös dikt fyller rummet.

Natten, den är en tom och liksom obegriplig begriplig bok. Vi känner natten. Vet ingenting om natten.

Natten. Den är ett mörkt fjäll med ljusa konturer. Valkeapää skriver den, Paulus Utsi skriver den. Det här är deras natt.

Lucianattens meteorregn. Geminiderna. Rymden kommer allt närmre.

Natten lyser.

Månen viker in sig i nattens fåll. Nu är mörkret fulländat.

Natten. Så trött på natten!

Drar ut sladden och stjärnan slocknar och natten tänds.

Natten är så trött så regnfylld så ledsen mörk övergiven sorglig. Vi får ta hand om den. Och sova gott, det tycker natten om.

Natten. Tystnadens sköna debattprogram.

Natten är natten. Ut ur den. Sov. Vakna i ljus.

Natten. Nu äter den upp oss.

Dagsljuset ... nä det orkar inte ta sig upp idag.

Vi är de sömnlösa. Hundarna som skäller mot månen. Trafikanterna som sitter i tågkupén med boken uppslagen. Versraden som aldrig tar slut.

Natten. En ljuspunkt.

Natten står och glor in genom fönstret med ett halvt slutet öga. Nu äntligen en tunn strimma månljus som skapar skuggor i rummet.

Natten är textens insida.

Eller utsida.

Eller: natten är texten. Ingenting att grubbla över. Ett stråk ord över en svart välvd himmelspanna.

Natten. Det stora svarta ritarket.

Natten. En stor mörk glaciär som glittrar i silver och svart. Wipe out.

Natten är ändå kort. När vi vaknar är himlen tät av ljus eller snö.

Novembernatten ger sig inte. Nu har den gått in i level 2. Utom mörkret har man lagt på en fullkomligt sanslös storm. Save our souls.

Det är rymdtiden. Philaes tid, fastklamrad vid en mörk iskall klippa som rusar fram i universum. Självuppgivelsens tid.

Eller självuppfyllelsen tid. Vi rör oss i täta kvava kokonger. Mörkret äter sig som venom in i kroppen. Vi blir natten.

Dagen och natten är helt utbytbara. Allt skimrar av gråhet; vi åldras blixtsnabbt.

Natten gräver ett djupt gryt under månens mörka rötter.

Natten, där är den ju. Kom, vi kliver ombord.

Novembernatten krymper på displayen. Batteriet nästan helt urladdat, en stjärna kvar bara i mörkret som nu omfamnar allt.

Strömavbrottet i natt. Staden var tom och livsfarligt mörk. Vi blev rymdvarelser igen. Vi slungas fram i oändlighetens natt.

Natten är en mörk kudde, fylld av blixtrande drömmar.

Natten är en versrad. Eller dess öppning: ett mörkt svalg.

Natten är den största oskrivna dikten av alla.

Natten somnar. Drömmarna injiceras som blekt månljus i mörkret.

Natten. Där kommer den ju! Kom in!

Natt. Sätter månen på laddning och släcker ned överallt.

Natten vaknar. Föder dagen. Ett embryo av grått ljus över en mörk äng. Långsamt rör sig verkligheten omkring oss.

https://twitter.com/MagnusCarlbring

hord två år

snart spricker den hemvändande biosfären medan alla står här
bredvid och säger: vi kan inte minnas förra julens tevejinglar
vi kan inte komma ihåg ritualmördarens utseende bättre vilket
innebär att alltihop kan vara för sent och vi missar vm-festen
insikten om identitetsupplösningen kom inte till de förvildade
förrän jaktrotlar fann dem självsprängda i den vackra skogen
logiskt våld planteras metodiskt i vita blomlådor och svenska
flaggor spettas i väggen medan man noga skivar sin lillhjärna
de vita antibakteriella solskärvorna tar emot krystvärkarna då
dödshimlen en sista fin gång vrider sin spegel mot fågelöarna

Ur Hord, 2 år på julafton 2014

röd hyacint

Det lackar mot jul och man bär in blommor
Här kommer du med en påse i handen, en brun
pappkasse med två hyacintlökar: en ny, röd sort
Jag sitter med tidningarna utbredda i öknen
och marmeladklättarna och äggspillet som lyser
i vardagarnas iskalla tomhet: katastrofbilderna
katastrofbilderna katastrofbilderna
Man måste ha en röst som är gjord av järn, man
måste ha ett ansikte av hård bergart, händer
av varmt glas, tankar som orkar
ta sig igenom det mänskliga samvetets Ground
Zero utan att förtvina, utan att ge upp
Med ovillkorlig tydlighet säger vi allt viktigt
till varandra, det gäller att få samtalet att gro
i neanderthalnatten, orden måste få ett värde,
det måste finnas framåtrörelse och motstånd
Ibland bromsas allting upp, hejdade kamp: Ord
                             är mest en flod av skräp,
                                        och vi tystnar
Hyacinterna står i fönstret, de är bara: blommor
Blomman skjuter upp i sin spegling med sina röda
                                         kronbladshopp
Inuti blomfriden, i en doft därifrån
Kan man nå ännu längre, kan man nå längre
än till bilden av blommor, just de här
är kraftigt röda, som väldiga, och små, små lågor
Det brinner från mörkret och ned i oss, det
rödskimrande är mot glasets blanka, blommors
hypnotiska makt att bringa en stunds frid, peace            
all                                          Flower Power


Ur Dödens lilla bok 2005

 

 

 

 

sångens sång

jordens alla tankar hörs exakt samtidigt: ljudet är helt perfekt
akvariesamlarens kris manifesteras när de allra sista cikliderna
flyter upp och ger silveravtryck mot det obduktionsblå vattnet
som barn var jag som ett glas som varje morgon exploderade
se det som en försäkring: du kommer att bli omhållen älskling
för alltid för alltid – du blir stenskvättans skvätt: sångens sång

Ur Hord

Foto: Magnus Carlbring 2014

pastan

Medan pastan kokar, det tar tio minuter,
skriver jag en dikt; jag tänker att
den ska beröra ämnen jag vanligtvis
inte skriver om, jag lutar mig lite
tillbaks och ser på raderna jag nyss skrev
Ämnen, berör, skriver, kokar; ä javene
vad det kan bli av det här, cut up: jag
kokar i tio minuter en dikt av pasta
Ämnet berör vanligtvis inte; politik
är annars det första jag tänker på
Allt är politik, ingenting är politik, jag
ska skriva dikten djup och lite enkel
Som ett tal ingen har förberett att hålla
Först rodnar publiken och sedan texten
Det blir som en tystnad mot slutet
I det banala kan det absoluta bara anas

inuti november

Inuti
november
en mörk sång
som liksom vränger sig
in i - nä, poesi duger inte: Jag läste om den här mannen som hade en mask inne i sin hjärna i fyra år. Det är jag. Jag är en mask inuti min egen hjärna. Nu äter vi oss en gång, en ort, genom fettslyngorna därinne. Här blir det ett rum. Man kan ha en fotogenlampa. Man kan ha ett litet skrivbord. Det mesta är vingligt. En stålpenna; doppar stiftet i det svarta tuschet. Allt det gamla har blivit nytt. Det obeständiga är det enda fasta. Man kan skriva med uppkavlade ärmar. Absintskuggor över gatan utanför. Varje ord glider mellan de grå synapsbankarna som en manet eller ett toffeldjur - du ser allt det här genom ett litet leksaksmikroskop. Hur blir en dikt till, den kryper fram
ur textmassan som en slinga
ljus ur mörkret, just nu tänker alla på advent
Stjärnorna, de tända ljusen, alla tänker
på kaffepannor i koppar, alla
fyller i tankespåret med doften av glögg,
kardemumma, nejlika; jag vill ha en pepparkaka
Att skriva är som ett julbak, mjöl
och furubänk: händerna är varma
Det börjar alltid bra: orden
sitter framför teven och skrattar
och blir upprymda
av de blanka ansiktena, ylletröjorna
Kanske kommer det en överraskning
in i texten, den bultar på lagårdsdörren
Vi kan inte vänta längre
Vi sliter upp paketen
Allt innehåller sång, sång
som fyller hela lägenheten, världen
slutar mitt i en versrad

sfärernas harmoni

Rymdsonden sliter sig loss, den är som en versrad eller som en dikt som ger sig iväg ur din text. Och du förstår att det enda du kan ha som mål är att frigöra dig från allt.

*

Sfärernas harmoni är lite oväntat staccato, närmast robotisk. Men fin. Man kan höra rymdvinden. Och ettorna och nollorna som har byggt upp universum. Vi är alla pigment på en jättestor biokemisk hårddisk, en hjärna av kolväteatomer.

*

Så snart man är fri, då naglar de fast en vid en komet. Och så får man sitta där och brusa och susa i evinnerlig tid. Missförstådd och ensam i rymdhavet. Det är så kallt därute och så fruktansvärt mörkt. Vi borde starta en namninsamling för den där lilla Rosettalandaren. Kom hem igen.

*

Ingenting ska hem igen. Allt ska bort, ut, försvinna. Ändå är det kvar. Vi klamrar oss fast på kometernas yta.

*

Philae - rymdsonden - sitter nu på kometen, fladdrar kanske lite, ett ben är loss i rymdblåsten. Filmar klipporna runt omkring sig, skickar sång och signaler till oss på jorden. Om tre månader närmar sig värddjuret, den fårade och tumlande 67P/Churyumov-Gerasimenko, solen. Och Philae kommer troligtvis av hettan att ge upp och sluta att fungera. Allt är Aniara. Vi dras ut som svärd av ljus tills ingenting är kvar.

förorten

Förorten där vi bor är mörk som i helvetet och fylld av diamanter som man kan knacka ur cementplattorna på torget. Lyktstolparna svajar av de tunga måsfåglarna och deras blickar skjuter genom skyltfönstren som ljusgula månstrålar. Från affären kommer jägarna med sina plastkassar fyllda av kött och rotsaker och på det dygnetruntöppna gymmet blänker allting av svett och längtan efter att: bli till. Natten slår ned klockan fyra på eftermiddagen och motortrafikleden skär som en dödslinje rakt igenom vår verklighet.

molnfartyg

en mås med sotade vingar seglar över den vilda kedjan medan
moln skingras för att man ska kunna se en miniatyrtortyr klart
genom nyplanterade ärtväxter som täcker den vita linneduken
blodfläckarna som växer över bergets ryggrad av molnfartyg

Ur Hord

Foto: Magnus Carlbring 2014

solskärvorna

de vita antibakteriella solskärvorna tar emot krystvärkarna då
dödshimlen en sista fin gång vrider sin spegel mot fågelöarna
meningen med livet är dess eget förbipasserande: man kliver
ombord på en inkapslad fritös och inandas moln av trög olja
gräsätarhjärtat pressas sönder i besatthetens hårda herbarium

Ur Hord

Foto: Magnus Carlbring 2014

kaos

kaos är egentligen ett stort lugn: som när ett idiom har sjunkit
likt ett nät i en svart insjö och tysta moln skingrar fågelskriken
vi ställer fram färgglada saker innan vi ska dö invid det höga
soltornet i rymdöknen där det sista nebulosamolnet antänds

Ur Hord

Foto: Magnus Carlbring 2014

norrskenshimlen

norrskenshimlen ser in i sitt sorgsna spegelöga med fågelblick
medan smältande isfält breder ut sig längsmed kadavervägar
där arbetslösa krabbfiskare – torterade till oigenkännlighet –
vippar fram och åter – på stället marsch – som konservburkar
rullande i en evigt blåsande massförstörelsevind: tom och däst

Ur Hord

Foto: Magnus Carlbring 2014