Det är som om det här snöfallet - det upphör aldrig, bara förändras (blött vasst mjukt långsamt virvlande) - vill säga oss något.
Jag är ett ord. Natten läser mig om och om igen. Eller, eftersom det är påkallat: en snöflinga, en kort stund av is som smälter.
"Vi lever mitt i historien." Det är vad snöfallet säger. Då och nu och framtid uppblandas i mörkret och ljuset.
Det är som om snön är en koan. Ordlös och ändå fylld av ord. Zenmästarens ljudlösa röst.
"Vill du veta något om snö. Fall." "Snön är det inre och/eller det yttre." "Allt är snö. Allt är i ordet 'snö'."
Orhan Pamuks roman Snö. Den har samma täthet, den gestaltar verkligen både just snön och människan i snön. Eller att vi är som snö, i snö.
Snön är en ganska enkel och månne banal bild av: försvinnandet. Det är som lyfter snön från marken och försvinner upp i gatljusen.
https://twitter.com/MagnusCarlbring
