Jag vet inte vad drömmar är. Ingen drömforskare vet det heller. Kanske drömmer vi framtiden. Kanske drömmer vi det fasansfulla, det som skulle kunna ha skett. Kanske drömmer vi sådant som sker i ett multipelt universum, i en tid och på en plats alldeles lik vår - men ändå en annan tid och en annan plats. Troligen är en drömmen en bearbetning av minnen, fantasier, rädslor, och ett mishmash av allt det där: en avkopplad, utloggad hjärna som freewheelar. Eller så skapar vi i drömmen.
I all anspråkslöshet tycker jag mig ändå kunna "förstå" drömmar; som nysurrealist och pseudohallucinatoriker känner jag en närhet till bilderna och till det föränderliga. Jag tycker om att drömma. Utan att kunna omfatta deras s.a.s. fysiska betingelse. Drömmar är så lätta, så försvinnande. Hur många drömmar, hur många påbörjade berättelser, hugskott, explosioner av känslor, ljus, gestalter, miljöer - minns vi och hur många minns vi inte. Vad pågår inom oss?
En del drömmar vill man glömma genast, en del dröjer sig kvar och påverkar hela dagen: du blir som ett slags minne av din dröm, en skugga av det fantastiska. Du är drömmens påhitt, och du undrar ibland om du verkligen är vaken. Gentagelser och hågkomster blandas med det fiktiva och det reella. Hjärnan är en torr och brinnande öken och ett stormande hav. Att skriva är att drömma vaken: jag vet inte om det stämmer. Att skriva, när det bara flyter, är ju inget sömntillstånd utan en absolut närvaro. Men när man skriver fritt och utan tvekan, då kan bilderna dyka upp med samma förvånande självklarhet som i drömmen.
Det är helt ointressant att lyssna på människors drömmar: de kommer och går som lögner eller som snöväder. Ett framskrivet drömspår, som i Ett drömspel eller P.C. Jersilds Drömpojken, kan dock lyfta, liksom vidga medvetandet. För att inte tala om dröminfluerad diktning; där finns många bildstråk som sitter lika hårt i minnet som en egen upplevelse. I natt drömde jag en mycket underlig sak. Jag var alldeles nära att dö; sådant händer ibland i drömmarna - ni vet, man faller, störtar, håller på att försvinna, hörs inte. De döda dyker också upp i drömmarna; hos mig är de alltid tysta och liksom förundrade, eller tvehågsna. Drömmer vi om döden? Det tror jag inte. Drömmen är alldeles för ombytlig och oroande, för att kunna vara som döden. Den där tystnaden som väntar. Entropin. Drömmen är ju ett färgskådespel, ett slags nykter förvirring.
I natt var det iskallt i min dröm. Jag låg till havs, men havet var fruset. Det var som om stränder och vattenlinje var täckta av stora grova uråldriga issjok; bröten verkligen av smutsig och vit och ibland brandfärgad och blodröd is. Det var som i en gammaldags helvetestablå, det var som att befinna sig på andra sidan, eller annorstädes - som en i hallucination, en förvriden bild. Tänk: Doktor Mabuses testamente. Tänk: Nordpolen i sent midsommarljus, som i sekundstrimman mellan natt och dag. Att vara i ett flimrande ögonblick av rädsla. Jag låg där, just som en stumfilmsaktör: en hand i luften, kroppen fast i isen, på marken. Jag visste att jag skulle dö där, i isen och av isen. Väldiga väggar reste sig omkring mig. Jag hörde - och det är ovanligt, är inte drömmar ofta alldeles tysta? - sång. Te Deum. Det var en kvinnokör eller gosskör, eller i alla fall väldigt ljusa, närmast omänskligt ljusa, röster som sjöng. Jag undrar om det ens var människoröster. Jag vill inte skriva änglar. Kanske läten. Kanske var det isen som kved. Var fick jag orden ifrån? Te Deum.
Det är alltid du själv som skapar din dröm, det finns ju inget annat. Drömmen är din egen inre verklighet, den är som en roman som bryts sönder, kastas om, börjar om, huggs itu. Drömmar är ett ofattbart kaos. Och de kan var så utmattande och så skrämmande, så att när du vaknar önskar du att du aldrig hade somnat - eller att du kunde få somna om och glömma av alltihop. I min dröm behövde jag ringa mina närmsta. Jag ville säga till dem att jag älskar dem och att jag strax skulle dö - eftersom en ohygglig våg av is hade höjt sig över mig och när som helst skulle bryta, störta över mig och jag visste i drömmens självklarhet - det finns aldrig någon analys i drömmen - att jag strax skulle vara borta, för alltid. Givetvis skedde det inte. Givetvis hann jag aldrig ringa, jag fick aldrig tag i telefonen. Givetvis vaknade jag till, flämtande. Jag somnade om, drömde vidare, något annat. Det är så där de skiftar, drömmarna. Kommer och går och lämnar oss och lämnar oss samtidigt aldrig helt ifred. Vad är drömmar?
