Friday, February 13, 2015

att skriva är att chansa

Att skriva är att chansa
Det finns tillfällen
då texten ger sig iväg
från sig själv, det sköna
i att skriva utan att närmare
reflektera över orden
Var kommer orden ifrån
Var har du hämtat dem
Jag har plockat ner dem
ur mörkret och de fastnar
inte riktigt: de vrider
upp värmen i rummet
Jag har hämtat dem
ur isen, ur snön har jag släpat
in dem: jag har sjungit
fram ord ur en sten
Orden är stenen
i handen, handen i stenen
Ord är flykt och: stanna kvar
Det finns en möjlighet
att det enda outtömliga
vi har är orden, efter orden
kommer nya: efter oss
kommer andra
Skriv i ditt eget tempo
Fladdermusen med sitt
lilla människoansikte
Orden drar förbi
med kedjor i händerna
Döda ögon
Skriv ner dem snabbt nu
De drar vidare som skrik
Godstågen vinglar
på den kalla banvallen
Biltrafiken ett vrål
rakt ur alfabetshavet
Jag gestaltar ingenting, det
drar ner mig i sitt själv
Allt är en svårframkomlig
text: upplogade snödrivor
Lätt att läsa, enkel
att ta med sig i fickan: vik ihop
solskenet och skymningen
som kommer allt senare
Månen är en vän, skriv
i exakt samma täthet
Tänker att det nyskrivna
som slår in är så försvarslöst
Det kan man kalla: lågt
Eller med en hand inuti
Något som vecklar ut sig ur sitt
jag som en omedelbar analys
Eller varför inte som vatten
Eller varför som vatten
Som något oförberett
Texten är en sovande insekt
Jag tar aldrig paus, det finns ingen
möjlighet att vädra ut
stroferna; öppna fönstret lite
på glänt och ut strömmar
alltihop, in strömmar ord
Det rasar ner grus vatten
och isbröten
vidrigt kall faller mot
bottnen: detta skum
är vår tillvaro, händerna
fryser: håll om dem hårt/mjukt
Min hud är ett membran ur vilket
det här strömmar; jag skriver
i realtid, nu kommer texten
i exakt samma takt
som du läser, det blir en rytm
som är omöjlig att följa
Jag har absolut ingen kontroll
Rullar nedför en brant backe
Cykeln viker sig under mig
Orden är ingen vågrörelse
Orden är inte avgörande
för texten; det är tystnaden
Antimaterian, den hemliga
pausen: jag är en tvär cesur
som rasar genom raderna
Mitt i radbrottet fångar du in
texten och vi möts; omöjligt
att förklara hur det sker
Ord är kungsörnarna
som vilar på klintkanten
långa sommarkvällar, de stora
vingarna som klipper upp
skrivarket, näbben som vild
fylls av idiom och vokalbrus
Jag är min egen dikt, nu
alldeles medvetslös av dess
försvinnande och hemkomst
Nej vi slutar här, någonting
är det väl istället på teve
Distrahera oss ur texten: ordlös
skön naturfilm där bältdjur
rör sig i mörkret
med vita ögon
En idiotisk, slapp talkshow
En brutal dokusåpa där vuxna
mänskor gråter in i kameran
och faller i varandras armar
Det finns så mycket
vi behöver
Och så mycket vi kan vara
utan; jag ska skriva
ner allt: ett experiment
Ännu ett experiment
vi utsätter oss för
Ord som välter undan
sitt eget syfte: när blev du
vuxen, när övergick
tankeströmmen
från en omedelbar
oreflekterad förnimmelse
till ett övervägt ställningstagande
gentemot dig själv
Och ditt eget liv
Jag vet inte varför somliga
tillfällen är större än andra
Riv upp ett sår
i texten och känn
Två fingrar på strupen
Känn: vad händer
med den här världen
Det är ingen som andas
Varför är ett regnväder
plötsligt tungt
medan ett annat lätt: svårigheter
skriver vi inte ut
Vi genomlider livet
Och publicerar plasten, det
vi har ryckt loss

No comments: