orden

Orden äter upp oss. Det uppstår tillfällen, som tidshål i varpen, då dikterna bara slår sönder allting. Hjärta. Hjärna. Inälvorna slits ut ur kroppen. Texten sitter på ditt huvud och river i strupen och magen med sin krokiga livsfarliga näbb. Då är det skönt att lyssna på musik. Då är det skönt att förlora sig i ett snabbköpsinferno. Då är det skönt att springa en mil. Då är det skönt att kasta sig över orden och ge igen. Era små jäklar, jag ska nog brotta tillbaks och strama upp er. Versrader. Strofindelning. Indrag. Radbrott. Sätt munkorg på dem och ringmärk. Reviret är tufft att bevaka.

uppdateringar 3

Arbetar i strålkastarsken. Natten kryper in i ordhorden. Vi ska sova i lövhögarna, det är inte dags riktigt ännu. Vi springer in i mörkret tillsammans. Först sprang vi en mil drygt längsmed Farsta strand, de gulfläckade stråken och vattnet som är blyfärgat och de svartklädda fåtaliga löparna vi möter. Här dyker hus upp vi aldrig har sett, märkliga miljöer i helvetets utkant: sommarstugor som är kvarglömda och övergivna och uppochnedvända kanoter och när mörkret kommer på allvar tänds ljus längsmed strandpromenaden. En sista sommarfågel sjunger till, just när skymningen slår ned över Ågestabron. Där flyter speglingen av en buss. Vi rör oss igenom oss själva, i ett självklart tempo. Det är alltid lätt att springa i mörker, farten känns bättre och mer naturlig. Vi tar ett par tunga backar upp mot höghusen innan vi lämnar platsen i kedjor av billyktor. Natten är vit som natrium. Över fotbollsplanen en orangegul dimma av andedräkt. Vi stretchar i anslaget till den första frosten. Tillbaks in i texten: hösten är som ett rum inuti ett rum och längst därinne i mörkret låtsas vi att det finns ett litet ljus som ska lysa upp varenda versrad; varenda stavelse är ett löpsteg eller en försiktigt öppnad dröm. Jag ska skriva en stund till.


Poesi är andhämtning. Ibland. Ibland är det kvävning. Ibland är det en burk med hårt åtskruvat lock. Ibland är det havsanemoner (fast man inte riktigt vet hur de ser ut). Ibland är poesi eftermiddagste - tråkigt men trevligt. Ibland är det rårivet. Ibland är det ingenting (i den bokstavliga betydelsen: ingenting alls). Jag tycker inte om etiketter. Ändå är poesi ibland etiketter; då tänker vi genast på sylt. Ibland är en dikt sylt. Jag äter min skorpa med körsbärsmarmelad med en knivsudd timjan - det är inte poesi men det är gott.


Är i fjäderdräktens värme. Det är vingarna som. Jag vet inte. Är kungsörnens lilla knivskarpa hjärna. Vet allt om att flyga. Formulerar det inte. Sitter på klippkanten. Här börjar det. Lyfter och med två tre slappa vingtag. Når termiken. Det blå. Det vita. Ingenstans finns. Här är lugnet, i flykten. Vingpennan. Lång gir över Östersjön. Pälsdjuren i skymningen. Vi har ingen själ. I blodet flyger. Allt är rytm. Känner det iskalla i krävan. Högre. Sömnen i en volt. Kan inte det här. Ändå är det allt som sker. Jag flyger. Allting underligt brusar i näbben, i det tunna superstarka. Vidöppet gap. Störtdyk.

 

per automatik

Skriv per automatik. De gamla cigarettautomaterna i foajén på Sandrewsbiografen på Kungsgatan; jag såg Hajen där 1975, jag var fjorton år och livrädd att inte komma in. Sommaren efter var jag dödsskraj för hajar, hur de svarta fenorna kom svepande mot mig i mina rutiga badbrallor där i det jolmgrunda vattnet i Östersjön. Kådisautomaten i Gula gången vid Slussen, den vindlande betongtrappan upp från Nackabussarna och Saltsjöbanan. Hur man föreställde sig fula gubbar som pulade in enkronor och plockade ut gummigråa rfsukondomer ur gallret. Godisautomaten inuti i den stora skulpturen - Hon - av Niki de Saint-Phalle, Jean Tinguely och P.O. Ultvedt, då 1965, på Moderna Muséet; man gick in genom vaginan och uppe i huvudet fanns det en biograf. Ur automaten fick jag en påse gröna råttor, lite hårda på ytan och med artificiell druvbeska i smaken: jag kan inte glömma den där smaken. Jukeboxen på Wallin's Café i Katthammarsvik, de äkta femtiotalssinglarna, dixieland och Elvis Presley. Spådomsautomaten på Gröna Lund, man dunkade i en slant och ut kom en liten lackmusfärgad remsa där ens framtid stod tryckt i terpentindoftande skrift. "Vad du än gör i framtiden: skriv!" Pantautomaterna på Willy:s, hur vi står och trycker in petflaskor i den sötsura doften av återvinning. Min fleecetröja är gjord av återvunnen plast. Det är en noshörningströja; jag har en inre noshörning inuti mig, som springer på ilska och glädje rakt igenom uppdateringen - ut över den displayvita savannen - utan att reflektera alls. Allt är bara en ordström; pula ner en guldtia i myntskåran och ut kommer ditt öde eller en dikt eller absolut bara nonsens, det sker per automatik, alltihop.

bjuder in dig

Bjuder in dig
och du kan inte låta bli
att ta emot
blommorna och blodet
som rinner ur min hand
Bjuder in dig i dikten
Du kan inte låta bli
att rannsaka dig själv
Innan du kliver ombord
Däcket blankt
av ignorans och ödmjukhet
Himlen ovanför likvit
Het som i helvetet
Havsytan svart: orden
krymper
ju längre vi färdas
tillsammans

tweets 6

Det är ett helvete att vara poet.

Man jobbar alltid. Dygnet runt. Även i drömmar och djupsömn. Det finns ingen att klaga hos. Orden äter upp all din tid.

Natten intervenerar dagen. Och tvärtom. Svartvit är verkligheten. Med miljontals dagrar skiftningar övergångar ljus och skugga.

Du ska göra verklighet av dina drömmar. Och krossas under dem.

Du värderar hela tiden ord utsagor interpunkteringar rytm radbrott. Du är samtalets spetälske: allt ska fördjupas, eller omformuleras.

Du tjänar knappt ett öre. Marknaden är stenhård, om den ens finns. Du är livstidsdömd till ditt jobb. Ingen begriper dig. Ingen begriper du.

Allt du äger är ord. Himlens kassavalv står vidöppet; det är ibland omöjligt att välja rätt tonfall rätt bild rätt stavelseföljd.

"Får man skriva dikter?" Handen far upp. Klassrummet tystnar. Duvorna fladdrar iväg. Tiden är inuti oss som en ordlös klocka.

Den som skriver dikt är alldeles fri. Det är ett livsfarligt jobb. Varje dag är ny. Inga rutiner är möjliga. Inombords: världskrig.

Jag älskar mitt jobb.

Man måste vara stark och bestämd. Och visa sig svag och osäker. Vad är en människa.

--- ord ---

Jag har inte valt det själv, men det är svårt att ens säga (än mer att skriva: det pretentiösa blir blixtbelyst). Man kan inte säga upp sig.

Ord är ammunition. En diktstrof det enda vapen du behöver. Eller inte behöver. Du är tvungen att ständigt välja. Det inre skriket.

Över dina ord faller höstljuset ömsom varmt ömsom iskallt. De värsta stunderna är orden slamrande plåtar i vinden. I de bästa har de kropp.

Jag arbetar alltid. Livet är min arbetsgivare. Sömnen är min lön.

Jag romantiserar inte. Jag omtalar mitt jobb. Jag blev poet på 70, 80-talet. Eller tidigare? Frågan är aldrig i svaret. Föds man i en dikt?

Det var när vi skulle skriva specialarbete i svenska. Vi hade lång tid på oss, tre månader eller så. Jag sträckte upp handen och frågade:

"Får man skriva dikter?"

Jag vet inte var det kom ifrån, eller varför. Jag måste ha läst något. Ekelöf? Lars Forsell. Dagermans dagsedlar. Vet inte. Jag skrev dikter / som handlade om människor. En gestaltade en ensam man på långvården. Rullstol. Fast i en korridor. Introspektiv. Det är den enda jag minns.

Ord är också blommor. Samtidigt är de helt värdelösa. Utan vikt. En poet är utfattig och stormrik. Schabloner och livserfarenhet.

När jag låg i lumpen gjorde jag min första diktsamling. Dikter etc. Eller Dikter m.m. Dikter ... Jag minns inte riktigt. Ömma och punkiga.

I Grupp 83 debuterade jag. Jag var 21 år då. "Världen är ett hål / och jag en kamel." I minnet är dikterna höstvirvlande, kalla och varma.

Det var punkmusikens strofer och språkbruk. The blank generation. The Church of Indifference. Rockmusikens romantik. Blod och rosor.

Science fiction och samhällssatir och förbifladdrande gestalter; människorester svarta vattenytor ordkross färgexplosioner vrålande motorer.

Att ägna sig åt poesi är att inte ha någon framförhållning alls i livet. Det ger ingen inkomst. Ingen arbetsplats. Inga jobbarpolare.

Det är en pretentiös syssla. Och helt vardaglig.

Hör en dokumentär på radio, om en renskötare som bestämmer sig för att ge upp rennäringen. Det är nog som att slita hjärtat ur kroppen.

Vilka är vi. Hur blir vi de vi är. Hur kom vi hit. Vart ska vi. Vad gör vi här. Vad är en människa. Vem är jag. Vad är en dikt.

"Vad du än gör i livet Magnus, så fortsätt att skriva." Det var betyget jag fick på mina dikter, då i trean i gymnasiet.

Språk gör oss till människor.

Diktens absoluta frihet är enerverande.

Det finns ingen nostalgi i det här; det är bara som det är. Arbetar man fritt med ord blir man alltid missförstådd. Det är inget konstigt.

Ändå är det förstås diktjaget som är underströmmen eller källan. Frågan outgrundlig vem jag är, vilka vi egentligen är. Vad är en människa.

Jag arbetar på en oändlig text. Den började i en blekblå skrivbok stormhösten 1969 och fortsätter i den här tweeten. Allt är en orm av ord.

Jag har alltid varit noga med att inte framhäva mig själv; det är opassande i ett författarskap. Texten begränsas. Individualismens epok / är ett aber för den dikt som vill frigöra sig och kommunicera samtidigt. Vi är som en flod, texterna strömmar i oss. Öppna bron. Riv bron.

Samtidigt är jaget diktens mun. Eller tumavtryck. Eller fågelsång. Hjärtrerot.

Det handlar alltid om att vara mer personlig än privat. Eller också gör det inte alls det. Varenda incitament för att dikta är lika giltigt.

Vi är språkvarelser. Dikten ombildas inuti oss. Vi är bildskärmsvarelser. Dikten en svart lysande hjärnrytmskurva. Inre solstorm.

Ord är streck av mörker streck av ljus i himlen.

Lägger ifrån mig boken och den träffas av solsken.


https://twitter.com/MagnusCarlbring

anteckning

Vad är en anteckning. Vad är vatten. Vad är en text. Vad är en organism, vad är det som får en text att leva: muskler blod nerver ljus skuggor, ingenting: det är slumpens skördar, en känsla för rytm, kanske bara detta enkla: rösten bär ibland, ibland inte alls.

Nu har jag arbetat med Hord i ungefär sex år. Först skrev jag dikten, under lång tid - det började som tvåradingar som jag vävde samman till en enda lång vers, sammankommen av ord ur samtid och minne: somt är nyskapt somt är satt i nytt sammanhang. Jag tänkte på 'mannen utan väg'. Eller på en flod fylld av döda själar. Eller på ett aldrig avslutat flöde av tidningsrubriker. Och att det är människor inuti allt. Att vi är som bakom glas. Att vi är bildskärmsvarelser, och samtidigt: svampplockare, säljägare, drömmar. Sedan - medan vi väntade på utgivning - gjorde jag en julkalender, filmade och läste in stycken ur texten. Så kom den i tryckt form, julafton 2012. Sedan har jag bildsatt den, evolverat: stillbilder, ord ur texten, lagt upp på nätet, bloggen, Facebook, twitter. Vi hade också ett samtal, jag och Joel: http://www.felforlag.se/samtal-med-magnus-carlbring-om-hord

Gjorde en inläsning, förra våren/sommaren; satt i vår Saab med en Zoom och läste kylslagna morgnar: hela texten, omtagning på omtagning. Det svåra är att få till ett torrt ljud. Bilkupén är en bra studio. Problemet är tågtrafiken utanför. Flygplanen. En motorcykel som fräser förbi. Människor som snackar. Någon har jobbpaus och står på parkeringen och röker och dricker kaffe och snackar upp sig inför helgen. Joel redigerade, nu ligger Hord på iTunes och Spotify.

Vad vill jag ha sagt med det här? Verket ska tala. Allt annat är förarbete, underarbete, efterarbete. Nu har jag gått tillbaks till råinspelningen och remixat den, lekt och laborerat med rösten i sig (reverb, baklänges, morfning, sönderklippt, pauseringar, omkastningar) och testat Creative Commonsmusik/ljud som bakgrund. Det var en fin värld, rolig: men märkligt med gratisöverenskommelserna. Har vi hamnat helt i en gratiskultur (inte i meningen att allt är gratis, utan att det inte går att få betalt, ta betalt? vad är pengar? vad är vatten?)?

Kanske är det ett bokslut: Hord nådde hit. Funderar på Hord Frukostflingor. Hord, långfilmen. Hord Live (har läst avsnitt ur den, ej hela). Hord, klädesmärket. Hord, en tidskrift utanför tiden. Vi har almanackan Hord kvar, bondepraktikan med fraser ur Hord som 'visdomsord' eller koaner, mantran, jag vet inte. Hord, partikelacceleratorn. Vad är Hord. Vad är en anteckning, ett ord. All text som försöker besvara frågan Vilka är vi, är giltig. All annan text är också giltig.

Jag har alla David Foster Wallaces texter kvar att läsa, har bara bläddrat i volymerna. Just nu Naomi Klein, om klimatfrågan. Klimatfrågan är högst upp på alla agendor, den borde vara det. I Hord är den mitten: permafrosten som släpper, flodvågorna som kommer, marken som brister under oss, våra sinnen som tar in men inte begriper. Vilka är vi. Var är vi. Vad är det som rör sig inuti oss, och utanför. Vad är vatten.

inutibarn

du – inutibarn – är ett solvarmt smörkex som krasas sönder i
sammetspåsen: häng upp din lilla sagorock på snabelknoppen
allt är högupplöst – varje detalj exakt som i ett snöfall som du
inte anade skulle komma: stillheten vädjan det paniska – och
alldeles osynligt: det efterlämnade är som ett saffransfält: tyst
en väldig lunga som inte rör sig men alltid kommer att finnas
som en reklamfilmsvåg aldrig påbörjad aldrig avslutad ett svar
på det svarslösa: tonerna utsläppta i stjärnfältet som vingbrus
gissa kändisbarnet eller stödköp strupljud: tomheten fyller allt
bullshit vi har åstadkommit: innerlighetens aorta tvärt avsliten
och när vi – vi måste ge tröst få tröst – smeker fram mildhet:
ett attentat: permafroststäppens hjärtsvikt öppnar sin muräna
och ekokatastrofen klättrar in i ostronbankarnas klarhetsfyllda
reservoarer: tänk dig att du dyker djupt i en uranstavsbassäng
just innan havet öppnar rovdjursslussen: ditt liv kommer åter

Hord Remix10 © Magnus Carlbring 2014

tumavtryck

själarnas tuggummin flyter upp ur kloakerna och månens grå
tumavtryck tar kommando över de krossade revbenens floder
återlämnat: ett stramt gult ledljus in i tystnadens korridor och
ett spöklikt glittrande lerfält med regnkalla stenar som skriker
ut det mest vardagliga: en skitig grytlapp en sprucken tånagel
en talgboll som dinglar i minnets krypta en försvunnen socka
en kardemummakaka ställs doftmjukt ned på en vit spetsduk
attackhaglet smattrar ner i ljusåkern och en kärrhök blir vilse
i existensens luftrumssörja – vingarna dryper av död fibersaft
och allt vi efterlängtade – håll om varandra nu – droppas bort
i en vit mugg av plast: kära mammapappagud allting är trasigt
samtidens instabilitet är den lilla luftprick – pestflaggen hissad
i radiomastens eldvita topp – som atomklyvningen åtrår mest

Hord Remix9 © Magnus Carlbring 2014

artärer

det här är den sista defragmenteringen: glaciären och stäppen
sjunger högt och med vindgiljotinerad röst: allt slickar natten
höstmurklans psykolog är djupt insjunken i avidentifieringens
alfabet: en bärgningsbåt lägger ut i tid och otid: läs bort havet!
valsedeln av stål förblir skönt placerad mellan revbenens tak
där kondorskuggan sveper över de älskandes avbitna artärer
afrika är ett vitt ark: jerusalem en stapel bokstäver där barnets
minne av en vagn fylld av blodig frukt glider bort ur dammet
kaos är egentligen ett stort lugn: som när ett idiom har sjunkit
likt ett nät i en svart insjö och tysta moln skingrar fågelskriken

***

blåklinthärvan ur gubbskallens kalksprickor seglar för alltid i
alkfåglars järnsvarta röst där avhuggna molnskuggor blir kors
ockupationsmakten meddelar att alla matransoner ska samlas
in för att kontrollvägas som en liten tyst paus i åtgärdspaketet
meteorologen var vår tids hjälte innan taggtråden kring hans
hem revs och det avslöjades att huset bara var en projektion
straffet för att finnas till innefattar en mängd olika aspekter
särskilt en djup dyrkan av det skimrande eller oformulerbara
narkomanvården gav man först upp eftersom alla människor
nu skulle få leva i fullständig frihet och ta eget ansvar: dö själv
i lövet sveper grymt solljus och den usla tillfällighetskonsulten 
kränger ännu en avfallssorterare där han går från dörr till dörr

Hord Remix8 © Magnus Carlbring 2014

hjärteroten

ur civilisationens sista äggkopp: en liten dödsvind som är fadd
en liten livsvind som är som en akvarellslinga över hjärteroten
finala leveln: de svältande amfibieklorna skakar stumt mot en
sönderslagen tevekamera eller om det är en ruttnad människa
ideologierna plogas ner bakom en söndergnagd parkbänk där
munkar sitter med händerna vidöppna som ofrankerade brev
gratistidningarnas spydiga läppglans gestaltar naturupplevelser
där beväpnade märkeskläders unkenhet doftar starkt av sötma
där en bidé faller fylld av ormbunkars grågula giftkärlsträngar
där ett grällt körverk för hägerns urtidsflykt blir en dödsmässa
där badenbadenstolen under sotapeln väntar på tiden då tiden
retirerar och gräsmattan rör sig ner i djupet till blåmesens drill

Hord Remix7 © Magnus Carlbring 2014

fågelsång

när drogen verkar avtar livssmärtan precis som blicken fejdar
vid offentliga avrättningar eller i anhörigrummets gråvita luft
ytterligare ett vidrigt falsklarm: vi bor granne med oss själva
genom vardagens tunnsådda kärleksförklaring känns stormen
komma som en varm osynlighet eller en andedräkt ur helvetet
fontänens ryggslut formas av fingrarnas längtan efter salivspår
medan munhålan utsänder olivinoljade hemgjorda porrfilmer
sökes: helutrustad sjukdomsbild där man kan vinna fina priser
utan att behöva förlora sin talang på vägen: strömlinjeformad
stund som vi alla söker: den där tiden då det var: varmt stilla
strandödsligt vågnära snäckskalshungrigt proteinstint: nyvaket
elden råmade itu ytligheten medan någon sjöng om fågelsång
ur regnet sjönk metallindustrierna på vräkiga gradänger: saltet
föll i vilda drivor över öknarna och ett ensamt lotusträd brann

Hord Remix6 © Magnus Carlbring 2014

hajögon

träkistor får murkna i regnet tills molnformationens jättelokor
hämtar hem innehållet i askar av guld som färdas ut i rymden
miniatyrer i glaspalatsets spegling: omutliga ikeakartonger fylls
av ren idioti och nedkratsade rester av brända ansiktsproteser
glaciärklättrarna hamnade mellan den klimatneutrala blygdens
blödande stålgolv och källarsömnen: allt sker i högtalarskriket
allt sker i en fingersnärt i en kniptångsmanöver i handens ljus
när den vinklar ned persiennen och blottar oss som vill älska
två förtvivlade rop i en förtvivlad situation i ett förtvivlat rum
social dumpning diminuerade oss värdelösa innehållslösheter
som avled tomma som opiumkapslar upphittade i kalkbrottet
dykaren spränger hjärnan i det blå hålets hjärta i ett medvetet
riskuppdrag ned i kapillärernas tromb av självlysande hajögon

Hord Remix5 © Magnus Carlbring 2014
 

valrossar

Uppdatera natten. Dröm sönder ditt liv. Vakna. Det här gör vi tillsammans. Valrossarna, vi pratar om dem, hur de kryper tätt ihop på en strand utan is. Världen är inget mysterium, hur gärna vi än vill. Vi går upp på morgonen. Klär oss i drömbilder. Vi är fria. Vi är fastlåsta. Vi har blod i nervsystemet. Vi har inget tålamod. Vi kliver ut i dagsljuset. Morgnarna är äntligen kalla. Det här är inte höst, det är Armageddon. Allting brinner, allting är alldeles dött. Förtvivlan är den förhärskande känslan. Vi faller ut i ljuset, som skuggor faller ur mörkret. Det låter om oss när vi viner iväg. Det här är vår stund. Nu. Känner vi glädje. Ja det gör så ont. Vi anar ett samband, men vet att ingenting finns. Vi vill lyftas av något större, men vet att allting finns intill oss. Att vi har ansvar för just den här stunden, den här textraden, den här världen. Hur skriver man? Ett ord i taget. Den här kvällen och den här världen, den stora och den förskräckligt lilla. Jag tänker strejka. Uppdatera tomheten. Brygga te. Sluta skriva nonsens. Sluta driva sjok av ord framför mig som en plog, sluta med idiotin. Sluta läsa allt skvaller, allt trams, sluta följa alla diskussioner som inte leder någonstans. Rubriker. Stupiditet. Följa ett spår som är obegripligt. Allt det här under oss är mycelet, vi vrider oss upp ur mörkret som trådblanka svampkroppar. Så blir det. Vi är svampar, vi har kommit för att ta över den här världen. Öppna dörren. Sylvia Plath, hukad över skrivblocket: natten växer som ett ljust fält och pennan är så mjuk i handen. Hon skriver: Little or nothing. / So many of us! / So many of us! Jag kan omöjligt få ihop det här, det är inte meningen. Men vi somnar med gyttret av förtvivlade (ja de kan känna förtvivlan) valrossar på näthinnan. We shall by morning / Inherit the earth. Allt tillhör alla. Vad är det vi håller på med. Vila. Sov. Bli människa igen. I am the walrus.