valrossar

Uppdatera natten. Dröm sönder ditt liv. Vakna. Det här gör vi tillsammans. Valrossarna, vi pratar om dem, hur de kryper tätt ihop på en strand utan is. Världen är inget mysterium, hur gärna vi än vill. Vi går upp på morgonen. Klär oss i drömbilder. Vi är fria. Vi är fastlåsta. Vi har blod i nervsystemet. Vi har inget tålamod. Vi kliver ut i dagsljuset. Morgnarna är äntligen kalla. Det här är inte höst, det är Armageddon. Allting brinner, allting är alldeles dött. Förtvivlan är den förhärskande känslan. Vi faller ut i ljuset, som skuggor faller ur mörkret. Det låter om oss när vi viner iväg. Det här är vår stund. Nu. Känner vi glädje. Ja det gör så ont. Vi anar ett samband, men vet att ingenting finns. Vi vill lyftas av något större, men vet att allting finns intill oss. Att vi har ansvar för just den här stunden, den här textraden, den här världen. Hur skriver man? Ett ord i taget. Den här kvällen och den här världen, den stora och den förskräckligt lilla. Jag tänker strejka. Uppdatera tomheten. Brygga te. Sluta skriva nonsens. Sluta driva sjok av ord framför mig som en plog, sluta med idiotin. Sluta läsa allt skvaller, allt trams, sluta följa alla diskussioner som inte leder någonstans. Rubriker. Stupiditet. Följa ett spår som är obegripligt. Allt det här under oss är mycelet, vi vrider oss upp ur mörkret som trådblanka svampkroppar. Så blir det. Vi är svampar, vi har kommit för att ta över den här världen. Öppna dörren. Sylvia Plath, hukad över skrivblocket: natten växer som ett ljust fält och pennan är så mjuk i handen. Hon skriver: Little or nothing. / So many of us! / So many of us! Jag kan omöjligt få ihop det här, det är inte meningen. Men vi somnar med gyttret av förtvivlade (ja de kan känna förtvivlan) valrossar på näthinnan. We shall by morning / Inherit the earth. Allt tillhör alla. Vad är det vi håller på med. Vila. Sov. Bli människa igen. I am the walrus.