Arbetar i strålkastarsken. Natten kryper in i ordhorden. Vi ska sova i lövhögarna, det är inte dags riktigt ännu. Vi springer in i mörkret tillsammans. Först sprang vi en mil drygt längsmed Farsta strand, de gulfläckade stråken och vattnet som är blyfärgat och de svartklädda fåtaliga löparna vi möter. Här dyker hus upp vi aldrig har sett, märkliga miljöer i helvetets utkant: sommarstugor som är kvarglömda och övergivna och uppochnedvända kanoter och när mörkret kommer på allv
ar tänds ljus längsmed strandpromenaden. En sista sommarfågel sjunger till, just när skymningen slår ned över Ågestabron. Där flyter speglingen av en buss. Vi rör oss igenom oss själva, i ett självklart tempo. Det är alltid lätt att springa i mörker, farten känns bättre och mer naturlig. Vi tar ett par tunga backar upp mot höghusen innan vi lämnar platsen i kedjor av billyktor. Natten är vit som natrium. Över fotbollsplanen en orangegul dimma av andedräkt. Vi stretchar i anslaget till den första frosten. Tillbaks in i texten: hösten är som ett rum inuti ett rum och längst därinne i mörkret låtsas vi att det finns ett litet ljus som ska lysa upp varenda versrad; varenda stavelse är ett löpsteg eller en försiktigt öppnad dröm. Jag ska skriva en stund till.
Poesi är andhämtning. Ibland. Ibland är det kvävning. Ibland är det en burk med hårt åtskruvat lock. Ibland är det havsanemoner (fast man inte riktigt vet hur de ser ut). Ibland är poesi eftermiddagste - tråkigt men trevligt. Ibland är det rårivet. Ibland är det ingenting (i den bokstavliga betydelsen: ingenting alls). Jag tycker inte om etiketter. Ändå är poesi ibland etiketter; då tänker vi genast på sylt. Ibland är en dikt sylt. Jag äter min skorpa med körsbärsmarmelad med en knivsudd timjan - det är inte poesi men det är gott.
Är i fjäderdräktens värme. Det är vingarna som. Jag vet inte. Är kungsörnens lilla knivskarpa hjärna. Vet allt om att flyga. Formulerar det inte. Sitter på klippkanten. Här börjar det. Lyfter och med två tre slappa vingtag. Når termiken. Det blå. Det vita. Ingenstans finns. Här är lugnet, i flykten. Vingpennan. Lång gir över Östersjön. Pälsdjuren i skymningen. Vi har ingen själ. I blodet flyger. Allt är rytm. Känner det iskalla i krävan. Högre. Sömnen i en volt. Kan inte det här. Ändå är det allt som sker. Jag flyger. Allting underligt brusar i näbben, i det tunna superstarka. Vidöppet gap. Störtdyk.
