Det är ett helvete att vara poet.
Man jobbar alltid. Dygnet runt. Även i drömmar och djupsömn. Det finns ingen att klaga hos. Orden äter upp all din tid.
Natten intervenerar dagen. Och tvärtom. Svartvit är verkligheten. Med miljontals dagrar skiftningar övergångar ljus och skugga.
Du ska göra verklighet av dina drömmar. Och krossas under dem.
Du värderar hela tiden ord utsagor interpunkteringar rytm radbrott. Du är samtalets spetälske: allt ska fördjupas, eller omformuleras.
Du tjänar knappt ett öre. Marknaden är stenhård, om den ens finns. Du är livstidsdömd till ditt jobb. Ingen begriper dig. Ingen begriper du.
Allt du äger är ord. Himlens kassavalv står vidöppet; det är ibland omöjligt att välja rätt tonfall rätt bild rätt stavelseföljd.
"Får man skriva dikter?" Handen far upp. Klassrummet tystnar. Duvorna fladdrar iväg. Tiden är inuti oss som en ordlös klocka.
Den som skriver dikt är alldeles fri. Det är ett livsfarligt jobb. Varje dag är ny. Inga rutiner är möjliga. Inombords: världskrig.
Jag älskar mitt jobb.
Man måste vara stark och bestämd. Och visa sig svag och osäker. Vad är en människa.
--- ord ---
Jag har inte valt det själv, men det är svårt att ens säga (än mer att skriva: det pretentiösa blir blixtbelyst). Man kan inte säga upp sig.
Ord är ammunition. En diktstrof det enda vapen du behöver. Eller inte behöver. Du är tvungen att ständigt välja. Det inre skriket.
Över dina ord faller höstljuset ömsom varmt ömsom iskallt. De värsta stunderna är orden slamrande plåtar i vinden. I de bästa har de kropp.
Jag arbetar alltid. Livet är min arbetsgivare. Sömnen är min lön.
Jag romantiserar inte. Jag omtalar mitt jobb. Jag blev poet på 70, 80-talet. Eller tidigare? Frågan är aldrig i svaret. Föds man i en dikt?
Det var när vi skulle skriva specialarbete i svenska. Vi hade lång tid på oss, tre månader eller så. Jag sträckte upp handen och frågade:
"Får man skriva dikter?"
Jag vet inte var det kom ifrån, eller varför. Jag måste ha läst något. Ekelöf? Lars Forsell. Dagermans dagsedlar. Vet inte. Jag skrev dikter / som handlade om människor. En gestaltade en ensam man på långvården. Rullstol. Fast i en korridor. Introspektiv. Det är den enda jag minns.
Ord är också blommor. Samtidigt är de helt värdelösa. Utan vikt. En poet är utfattig och stormrik. Schabloner och livserfarenhet.
När jag låg i lumpen gjorde jag min första diktsamling. Dikter etc. Eller Dikter m.m. Dikter ... Jag minns inte riktigt. Ömma och punkiga.
I Grupp 83 debuterade jag. Jag var 21 år då. "Världen är ett hål / och jag en kamel." I minnet är dikterna höstvirvlande, kalla och varma.
Det var punkmusikens strofer och språkbruk. The blank generation. The Church of Indifference. Rockmusikens romantik. Blod och rosor.
Science fiction och samhällssatir och förbifladdrande gestalter; människorester svarta vattenytor ordkross färgexplosioner vrålande motorer.
Att ägna sig åt poesi är att inte ha någon framförhållning alls i livet. Det ger ingen inkomst. Ingen arbetsplats. Inga jobbarpolare.
Det är en pretentiös syssla. Och helt vardaglig.
Hör en dokumentär på radio, om en renskötare som bestämmer sig för att ge upp rennäringen. Det är nog som att slita hjärtat ur kroppen.
Vilka är vi. Hur blir vi de vi är. Hur kom vi hit. Vart ska vi. Vad gör vi här. Vad är en människa. Vem är jag. Vad är en dikt.
"Vad du än gör i livet Magnus, så fortsätt att skriva." Det var betyget jag fick på mina dikter, då i trean i gymnasiet.
Språk gör oss till människor.
Diktens absoluta frihet är enerverande.
Det finns ingen nostalgi i det här; det är bara som det är. Arbetar man fritt med ord blir man alltid missförstådd. Det är inget konstigt.
Ändå är det förstås diktjaget som är underströmmen eller källan. Frågan outgrundlig vem jag är, vilka vi egentligen är. Vad är en människa.
Jag arbetar på en oändlig text. Den började i en blekblå skrivbok stormhösten 1969 och fortsätter i den här tweeten. Allt är en orm av ord.
Jag har alltid varit noga med att inte framhäva mig själv; det är opassande i ett författarskap. Texten begränsas. Individualismens epok / är ett aber för den dikt som vill frigöra sig och kommunicera samtidigt. Vi är som en flod, texterna strömmar i oss. Öppna bron. Riv bron.
Samtidigt är jaget diktens mun. Eller tumavtryck. Eller fågelsång. Hjärtrerot.
Det handlar alltid om att vara mer personlig än privat. Eller också gör det inte alls det. Varenda incitament för att dikta är lika giltigt.
Vi är språkvarelser. Dikten ombildas inuti oss. Vi är bildskärmsvarelser. Dikten en svart lysande hjärnrytmskurva. Inre solstorm.
Ord är streck av mörker streck av ljus i himlen.
Lägger ifrån mig boken och den träffas av solsken.
https://twitter.com/MagnusCarlbring
