att förändras

Det här är jag. Metamorfosen är mitt enda kännetecken.


Den här texten kommer
att förändras. Vi kommer alltid
att förändras.

Det gör inte ont. Det är roligt.

Vi försöker förändra oss.

Vi förändras inte.

Föränderligheten är det enda beständiga. Det är som att stå på en bro och se fjärden blåsa upp och tonas ned och blåsa upp igen. Och varje gång sker det på ett nytt sätt. Vi ser det inte.

Kan vi förändras. Eller är det inbränt i oss, sedan urminnes tider, att vi är predestinerade att förgöra den här platsen och sedan lämna den, själ för själ, utarmad utbränd nedgjord. Vad är en människa. Det är den enda frågan allt skrivande handlar om. Vilka är vi människor. Vad gör vi här.

Ibland gör jag en paus, och vänder blicken ut mot trafikkarusellen utanför arbetsfönstret. Vad är det som händer. Hundratals fordon i minuten passerar. Trafikljus släcks och tänds. Hundar i koppel. Någonstans ifrån hörs hammarslag. En helikopter smattrar. Böckerna omkring mig i travar. Vad är det vi gör här. Vad väntar vi på. Godot? Finns det en plan. En vilja, verkligen. Eller är det i mitt eget hjärta som tomheten växer. Finns det en klar och egentligen glädjefylld tanke i att ingenting bär, om vi inte tar ansvar för det? Genom ingenting blir vi allt. Vi kommer från det öde landet och målar det i nya färger. Livet är ett läggspel och en svartvit karta. Tills vi fyller i det och och tar fram kritorna. Men finns det en anledning till detta? Nej.

Förändringen är en del av tillblivelsen, så kan det fungera. Vi spricker långsamt. Om alltihop är en enda oändlig expansion. Vi vidgas och vidgas och vidgas. Till slut blir allt ett spjut av utdraget visslande ljus. Vi syns inte men vi är en del av det.

Det här handlar inte om tro eller förställning utan om ren kall poetisk klinisk dissektion. Det yttre är det inre. Allt det här som omger dig - ord människor syrgas - är en del av den dikt som är du. Och jag.

Makt över ditt språk innebär frihet. Makt över andras språk innebär makt. Det du skriver är ett kallt blankt vapen. Orden är tyngdlös ammunition. En text är både jord och frösådd och en människa som hukar över sin egen kropp och kastar mjuka nävar av det som ska växa över marken där hen går.

Där ute bygger de ständigt om och river ned och nyutvecklar och drar upp riktlinjer som revideras. Det är som en fotbollsmatch: ingen vet hur det här ska sluta. Eller för min del mer som ett maratonlopp; jag vet hur de slutar men aldrig hur de slutar. Det är en gradskillnad.

Spräckt text.

En text är sitt eget förbipasserande. Jag skriver i ena änden, samtidigt som orden jagar varandra i den andra.

Ett fönster som behöver kittas och målas står och slår i den torra vinden, det återkommer som ett omkväde hela tiden. Du kommer att se det nu också. Jag vet inte vad det betyder, det spelar ingen roll. Målet är meningslöst. Dra till dig bilderna, som karameller, och vrid av papperet och stoppa det i munnen och sug. Fönstret slår i vinden.

På savannen betar de sista överlevande noshörningarna. Deras korta skuggor under den stekande solen. Gräset, det är så torrt. Bladen så feta. Det har inte funnits vatten här på veckor nu. Ibland faller någon åt sidan och ligger stilla tills hjärtat stannar. Om en knytnäve är lika stor som hjärtat i kroppen så är det lilla ordet ‘dikt’ lika litet som hjärtat i kroppen. Du kan skriva att du sprängs inifrån, och så sker det verkligen. Orden sliter upp allt, studsar som stålkulor mellan revben och ryggrad. Text är smärta.

Vi färdas genom landskapet in i oss själva. Tåget kränger. Texten är ett snöfall av vasst glas genom det sena marsljusets äggfärgade skimmer.

Inuti oss själva är vi utanför allt.

Varje text är tvivelsutan bara sankmark. Det är vår och det doftar både förruttnelse och färskvatten om alltihop. Där står en orkidé mitt i blötan och öppnar sig mot en krispigt vitblå himmel och den blekast av solar vi har någonsin sett. Det oskrivna är skrämmande. Alltså det oskrivna i bemärkelsen: påståendet, dikten, utkastet, den där delen av ditt jag som du inte visste fanns men som dök upp som en textremsa ur munnen: det oskrivna är skrämmande.

Det organiska är underskattat. Att det plötsligt sker utan att du visste att.

Den här texten kommer att förändras. Inte oupphörligen, men över tid. Inte alltid nu, men då. Dået blir alltså framtid. I det berättande presens sker allting, just efter det har hänt. Eller just före. Att skriva är alltid det otänkbara och det tänkbara i samklang eller konflikt eller både och. Jag tycker om motsatser som förenas.

Jag drömmer om att texten kommer ur min mun som en slana. En reva. Ogrässlingor.

Det finns en bild av att skriva. Eller alltså av den skrivande processen. Det finns många bilder av att skriva, men hos mig en. Och den är alltid likadan. Jag hukar över ett papper med en penna. Och världen liksom läcker ur min hand: det blir hundar ballongfärder horder av människor bufflar lastbilar med flaken fyllda med hoprullade gräsmattor: sätt ihop det till ett sammanhang.

Alla bilder är av mig.

Alla bilder är av mig. På sätt och vis är den mesta av konsten självporträtt. Men inte alltid. Ändå är det det upphovsrätten handlar om: att det finns ett inre sigill, en äkthetsstämpel. Att det här är jag. Och osäkerheten som alltid rör sig som en skugga under pennan. Är det här jag.

Jag vill vara ödmjuk. Det finns inga intelligenta texter. Bara vi som är ödmjuka inför texten.

Om du går och handlar, det är något du har glömt till kvällen, och det är oväntat mörkt ute (det skulle vara vårljus och en hög, klar svalka men det känns som oktobernovember igen) och du upplever en kort sekund att du är helt vilse, då är det som om texten kan rädda dig, bara den där stunden. Att orden är kompassnålar som alltid pekar åt rätt håll.

Tänk om texten förändras när du läser den, på grund av att du läser den.

Vi borde skriva om det förtvivlade läget i världen oavbrutet.

Du kan luta dig ut ur dikten och skrika. Ta tag i karmen och känn det spröda i träet gå sönder.

Motsägelser är hemska men de dyker upp hela tiden under arbetets gång. Motsägelser är underbara, de ger ett bett och det är motsägelserna som gör textraderna när de binds samman av dig som läser till en alldeles levande organism. Vilket är omöjligt.

Att skriva är farligt.

Att skriva är alldeles ofarligt. Det är så ofarligt att det är livsfarligt. Det är ingenting som behövs. Och ändå går det inte att vara utan.

Någon lämnade oss här, i våra kartonghus och med våra pappershjärtan och våra tunna små versrader. Det betyder något att jag arbetar men jag vet inte vad. Någon knuffade ut oss ur mörkret på sin resa genom ingenting. Vi är ingenting. Det är därför vi måste skriva.

Jag skriver rapporter. Jag sitter i tågsätet och utanför glider texten förbi, som en is. Det är mars det är april det spricker aldrig. Jag skriver om älgarna man kan se på avstånd vid kalhyggena. Om natten som kryper som stor salamander över barrskogens rygg. Om det blågrå ansikslösa landskapet som kryper in under en kall och eldgul pläd av fjolårsgräs.


Flisorna yr. Och mossan. Träden välter. De river upp järnvägsrälsen med bara händer och bär den blänkande och rostig ner till havet och kastar allt ifrån sig. Det är vid gryningen det sker. Varenda dag. Verkligheten bryts sönder och sätts ihop - bristfälligt - igen.


Vi håller samman allting med ett slags klister som vi kallar poesi.



Nerudas hand.

När jag kliver av är det vid en station som de lade ner för flera decennier sedan. När jag kikar in genom de dammiga och spruckna fönsterrutorna ser jag bara tomhet. Stoppade möbler som en gång var röda, gnistrande och som nu är lika döda som himlen ovanför. Jag skriver ingenting om mina känslor inför detta. Jag bara registrerar. Det är inte så bara. Att skriva är inget jippo.

Slit ut en bild ur texten och håll den i den bleka ljuset och titta lite mer noggrant. Ingenting finns där bakom. Allt är exakt vad det ser ut att vara. Dränk mystiken i realism. Det är skönt att arbeta och att veta att det du har producerat är någonting som verkligen inte behövs. Du är en larv som äter upp sin egen puppa. En fjäril som flyger upp ur din text.

Det svåraste är att hålla allvaret uppe. Och samtidigt att hålla allvaret stången. Det är precis samma sak, fast helt olika storheter. Man skriver inuti en rymdkapsel som tar sig i oerhörd hastighet genom stratosfären och ytterhöljet glödgas. När man landar: doften av varmt sot.

Längst inne i hjärtat är det inte ömtåligt alls det är bara mörkt.

Jag drömmer aldrig att jag skriver.

Vi sitter i läsesalen. Böckerna kryper omkring under våra händer. De morrar. De blöder. Någon av oss ger upp. Kastar förtvivlat boken ifrån sig och lägger huvudet i armarna och gråter. Någon annan öppnar en stor volym och klättrar in mellan boksidorna och försvinner.

Korridoren är en mun

Vi sitter utanför oss själva och tittar rakt in i oss själva. Det är någonting som exploderar när vi bänder isär alfabetet. Vi förstår mycket väl att allt språk är materia. Men vi springer ifrån det. Spring ifrån det.

Ingenting fyller mig mer än ord ingenting tömmer mig mer än ord.

Vi vill skrika att vi skiter i alltihop. Att vi inte är intresserade längre, av oss själva. Att de där skuggorna vi har jagat i oss själva, bara var skuggorna inuti oss själva. Vem bryr sig. Det är bara att öppna fönstret och ge hals. Jag är inte härifrån. Jag kommer inte härifrån.

Alla bilder har jag tagit ut ur mig själv. Och fyllt med fysiskt ljus.

Vi ser hur ljuset kommer emot oss. Vi känner hur ljuset lämnar oss.


Det abstrakta är underbart konkret. Din själ är en glasvas fylld med färskt vatten och fridlysta starkt starkt doftande orkidéer.


Slå omkull alltihop. Drick giftet.


*


Jag drömmer ofta att jag springer. Det är lätt då, alltid. Det är tuvor. Smala stigar. Varmt ljus. Jag kan drömma att jag flyger. Och om människor. Ansikten. Rum. Men aldrig att jag drömmer att jag skriver.

Drömmar är nedärvda minnen. Eller skönt brus. Vi kommer aldrig att få veta.

När jag skriver drömmer jag.

*

Intill oigenkännlighet påminner våra inre upplevelser om varandra. Drömmar. Ambitioner. Lust. Längtan. Glädje. Möten. Och ändå. Den där texten som verkligen får människor att haja till och tänka efter och ändra sitt beteende gentemot varandra - den går inte att skriva. Poesi är aldrig politik. Men kanske kan en text ha politisk verkan.

Vartenda ögonblick är lika mycket värt.

Gör ingenting dumt idag. Skriv några enkla metaforer. Säg några vänliga ord. Sprid små till synes obetydliga ringar på vattnet och texten växer som en fjärilslarv. Ju mer den äter av det goda, desto fetare och sömnigare blir den. Snart en puppa. Snart en sommar. Snart vingar i dagsljuset som klipper.

Inuti oss själva är det alldeles tomt. Vi vet det. Sorgen är oerhörd. Vi avundas allt levande som slipper vetskapen om detta: att vi vidgas utan mening. Vi kämpar så. En del skriver ner formler med krita i marken. En del bildar grupperingar. Tillber det okända. En del resignerar. Några är lyckliga; ja de kanske är fler än man tror. Kruxet med lyckan är att den inte går att söka. Den är där inuti. Vi är dess ide där den sover. Väck den ur vinterslummern. Försiktigt.

Ge oss svar på våra frågor, säger vi ibland. Och vet att vi själva är svaren. Men vi säger det ändå. Det här har vi sysslat med sedan urminnes tider. Vi karvar ut en gestalt ur ett gammalt ben. Det där är jag, säger vi. Men egentligen har vi ingen aning. Vi vet inte vilka vi är.

Vi sitter i tevefåtöljen och ser ett naturprogram: harpyjan, världens starkaste rovfågel, jagar apor i regnskogens övre skikt. Det är oerhört vackert. Och fasansfullt. Och tänker: varför finns vi, av ingen anledning alls. Bäst att göra någonting utav det obefintliga. Klättra högre. Flyga med än starkare vingslag. Skriva mer. Eller varför inte bara sova. Äta. Viljan att sluta fred. Att hålla ihop. Att bli någonting bättre än det som tidigare har varit. Att försonas med att vi inte är här av någon anledning alls, det är kanske befrielsen och ansvaret.

Det improviserade är det enda möjliga