innan arbetet påbörjades

Det finns så många olika slags dikter. Det finns Stig Larssons språkligt exakta (ibland till synes slappa) mästerverk, oefterhärmbara, varje dikt som en egen organism, levande, döende. Tranströmers nylonskjortor till dikter som doftar precis som svenskt 1970-tal och har samma avstämda färgskala. Rum som aldrig avslutas. Sonja Åkessons krängande folkhemsdikter, med den skavande gotlandsnaturen inuti: kalkdamm och tobaksflarn. Carl Michael Bellmans svettblodande sjuttonhundratalsmänniska - som är precis som vi, köttsliga och imperfekta. Inger Christensens musik, eller ord som är musik som är ord: du kan höra att alfabetet är ett notsystem, varje dikt en klangskala. Inom varje diktare rör sig poesin på olika sätt, det är en nästan helt fysisk process. Det spelar mindre roll om du arbetar metaforiskt eller fenomenologiskt eller språkligt dekonstruktivt eller med en viss typ av rimflätning eller metrik. Dikten blir till som den vill, om du arbetar noga och helt fritt samtidigt. Det bästa är att aldrig planera, utan att låta texten vrida sig fram, som en arm eller en reva av slån och blad. Dikten är ett sammanknutet blankt frö, en knytnäve av komposit av morfem och fonem. Växten tränger upp ur kroppen och det är blommor eller nedskavt stjärnfall som fyller huvudet när du arbetar. Skallrummet är oändligt, och oändligt litet. Till slut kommer alltihop ut i en form ingen anade, inte just innan arbetet påbörjades.

Foto: Magnus Carlbring 2016