Jag vattnar blommor. Jag
tjuvar några sidoskott från tomatplantan,
duschar av chilin ordentligt, ger
näring extra åt luktärterna och orkidén.
Vad ska jag göra med de enorma
aloe veraplantorna - de växer över
sina bräddar, svämmar ut ur krukan
och ner mot marken, vill liksom kravla ur
jorden och kräla bort, lämnande
sina blanka geléspår efter sig.
Och syrenen, den från Gotland,
som har klarat sig genom vintern igen,
och nu vägrar blomma. Inte en knopp.
Är det krukan som är för liten. Eller
längtar den hem. Eller blommar den
senare i år; det blåser lite där den står
och har varit svalt. Vi får vänta: bladen
är fina, som de ska vara och den skjuter
skott överallt. Mera. Pelargonerna,
sådana där billiga från Willys, hämtade
sig fint efter chocken att hamna
utomhus när det bara vara fem grader
och snorregnblåst. De växer. Blommar.
Sjunger för trafikströmmen. Äter
av koldioxiden. Kämpar emot. Vi
är ihop i den där kampen: vägrar ge upp.
På den lilla balkongen frodas det;
här pågår ett tyst samtal mellan
våra växter och trädgårdarna söderut.
Och fåglarna som sträcker ut.
Och fåglarna som har kommit hem.
Svalorna i helgkvällens vitklara
skimmer. De tunga måsarna
som idogt kör sina stråk
förbi småfåglarnas bon
och människosoporna på marken.
Igår såg vi en duvhök högt upp,
björkvitsvartfladdrande, ryttlade
kort innan den drog bort
mot motionsspåren, skogarna,
harstackarna, mössen, de andra
fåglarna. Jag sitter mitt ibland allt
det här. Jordgubbsmyntan: en frasig doft
som klättrar uppåt. Klematisen, den
växer tio, tjugo centimeter per dygn,
stora händer av blad som stretar.
Den vanliga myntan, redan knähög, vi
nyper blad och lägger i kokhett
vatten. Vi dricker varandra. Och sist
lavendeln, de fjärilsstora vipporna
som niger och hoppar och strör doft
omkring sig över räcket. Snart
hoppas jag ett en humla anländer
och hugger sig fast i blomklockorna
och äter, och äter, och äter.
 |
Foto: Magnus Carlbring 2015
|
