paul propp

"Paul lutade sig tillbaka. Han la ned pennan. Det fanns något här, det var något i det här nya tonfallet som han onekligen tyckte om. Han kände att han började finna sin egen röst, att romanförfattaren i honom började andas i rätt rytm. Nu gällde det att hålla repet spänt och balansera ut över bråddjupen med all den finess och erfarenhet han trodde sig besitta. Det var ett enormt arbete som låg framför honom, det förstod han. Här skulle det inte räcka med någon veckas plockande i gamla notiser och enkla stölder ur gamla bortglömda diktsamlingar; för att kunna klippa ihop sin debut hade han tillbringat några slöa timmar på storbibblan på Sveavägen – ah detta ljusbruna ljus från kupolen där oppe som fångade alla gestalter som i ultrarapid, hur de knäböjde vid hyllor och böcker och mikrofilm, här bodde myrdrottningen någonstans i en arkivlåda, det var här människan hade sitt fäste, sin utgångspunkt, här ruvade startögonblicket i något bortglömt register, i någon bok som alla letade efter men aldrig fann; han skulle skriva den tillbaka till dem, han skulle skriva dem en ny historia, The People – där han knyckte friskt ur böcker som yrde av damm eftersom ingen någonsin lånade eller läste dem. Jag menar. Vem orkar läsa BÖCKER nu för tiden? När skulle man ha tid med sånt? Jesus Kristus man måste ju för sjutton ha tid att LEVA, tid att ÄLSKA och tid att bläddra sig igenom kvällstidningarnas samlevnadsbilagor och balkonglådetips, tid att laga jättegod mat och titta på matlagningsprogram på teve och surfa ut på nätet och – typ – chatta om allt man har sett å hört senaste kvarten; livet går för fort för att man ska ödsla bort det på att läsa – aw fuck – böcker."

Ur Paul Exodus Propp, eller Drömmen om den största romanen i världshistorien

Låna och läs: https://biblioteket.stockholm.se/titel/986655