Magnus Carlbring: augusti 2016

lördag, augusti 27, 2016

det svåra med poesi

Det svåra med poesi
är att du kan välja
vilka ord du vill
Men det kan du inte

Foto: Östergarnsholm, Magnus Carlbring 2016

torsdag, augusti 25, 2016

Arbetar. Och inte. Var går gränsen. Jag vet inte längre. Jag rör mig över fältet med en enorm lie och slår och slår och hela tiden växer fältet och hela ständigt måste jag stanna upp och slipa bladet med min sandsten som jag har i de stora blåbyxorna. Jag kommer till slut att hamna på en annan plats. Jag vill att det ska vara ett hav och att mitt redskap ska vara en harpun och jag ska jaga varelser som vi ännu inte vet om att de kommer att existera på jorden. Allt förändras, men vi märker det inte. Solen steker. Nacken bränns. Jag slipar igen. Spottar på bladet, gnider det med tummen: skåran är klar och djup och en tunn droppe mörkt varmt blod trycker sig ut i hettan. Det är bra; jag lever. Nu hukar jag mig ned igen. Och slår. Slå en länga till. Ta dig bort till dikeskanten, den som aldrig kommer.

Foto: Magnus Carlbring 2016

morgongymnastik

Jag har morgongymnastik

Jag köper en lastcykel

Jag äter wienerbröd

Jag färgar mina fötter

Jag håller min hund sällskap

Jag berusar mig på liljekonvaljvatten

Jag fasar inför kafferasten

Jag lever inte i armod

Jag vågar mig ut

Jag skriver ner allting jag tänker

Jag är på resa bakåt i tiden

Jag inser att smärta är nödvändigt

Jag ger inga löften

Jag köper aldrig någonting

Jag är skuggorna som tunga faller

Jag är augusti

Jag är aldrig fri men jag är fri

Jag förnekar inte men jag idisslar

Att se världen genom koögon

Att uppmuntra det oavslutade

Ingenting lönar sig, allt är fint

Jag river cellofanplasten av pizzan

Jag städar toaletterna långsamt

Det är jag som är du, nu

har vi knutit ett band på livstid

Foto: Magnus Carlbring 2016

måndag, augusti 22, 2016

kvantfysiken

Som jag förstår kvantfysiken redovisar den bara en oerhörd instabilitet; att tillvaron på den nästan ofattbara mikronivån - kärnan av kärnan av kärnan - är i rörelse och expansion och på ett skrämmande vis relativt tom. Vi vet ingenting om vad vi egentligen är: vi består av en darrande ovisshet, strängar och kvarkar och partiklar som är snudd på omöjliga att precisera. Detta apropå ingenting alls. När vi rör oss i det större fysiska rummet - äter frulle och cyklar till affärn och allt det där - är vi hyfsat beständiga och påtagliga. Utanpå i alla fall. Inuti svävar rymden. Ord och missuppfattningar och drömbilder och knivskarpa iakttagelser blandas som i en ljummen, dunkel sjö. Jag fattar ingenting. Ljuset slår igenom ytan, bryts, och då och då simmar en tanke förbi värd att uppskatta och/eller kratsa ned. Hej det där kunde vara mitt jag. Men nu dök det ner i djupet igen, det svarta, rörliga, till synes oändliga.