arbete

Arbetar. Och inte. Var går gränsen. Jag vet inte längre. Jag rör mig över fältet med en enorm lie och slår och slår och hela tiden växer fältet och hela ständigt måste jag stanna upp och slipa bladet med min sandsten som jag har i de stora blåbyxorna. Jag kommer till slut att hamna på en annan plats. Jag vill att det ska vara ett hav och att mitt redskap ska vara en harpun och jag ska jaga varelser som vi ännu inte vet om att de kommer att existera på jorden. Allt förändras, men vi märker det inte. Solen steker. Nacken bränns. Jag slipar igen. Spottar på bladet, gnider det med tummen: skåran är klar och djup och en tunn droppe mörkt varmt blod trycker sig ut i hettan. Det är bra; jag lever. Nu hukar jag mig ned igen. Och slår. Slå en länga till. Ta dig bort till dikeskanten, den som aldrig kommer.

Foto: Magnus Carlbring 2016