kommer
inifrån
som regn
drar sakta
genom
kroppen
som regn
över landet
Öppnar
långsamt
dagen
som regn
faller
in i natten
Jag är
här
Dikten
vrider
sig ut
ur mig
som
en val
vrider sig
ut ur
havet
Kastar
sig in
i ljuset
Högt
Vilt
Blicken
iskall
av havsdjup
och
längtan
Dikten är
ett första
andetag
rakt in
i dagen
gjord av
järn
och fukt
Skogen
klättrar
ner
i orden
som ljus
ur brunnen
av kött
och saknad
Dikten
Ägget
Ljuset
Handen
Natten
Det grå
inuti
ljuset
öppnar
ägget
inuti
dikten
snabbt
Handen
lyfter
ordet
in i
ägget
av natt
Jag är
grå
Dikten
är avgas
ur munnen
som öppnar
dagen
Släpp ut
allting
långsamt
som ljus
ur en ask
mörker
Trafiken
strömmar
tung
Medvetslös
ur kroppen
Dikten rev
ner trädkronan
Upp rötterna
In himlen
i dikten
Dikten drev
in i sitt språk
som blad
i himlen
Språket
skrev
sprickan
till dikt
Dikten
är inte
här
hos
mig
Jag
rusar
ord
genom
löv
och åska
Dikten
rör sig
utåt
Dit
där
vi
är
Outforskade
Vidöppna
Förbjudna
att skriva
Dikten
förlorad
i spelet
mellan
två ljus
fladdrar
i mörkret
Det grå
lyfter
ihop oss
Här är
lugnet
orden
gör
Lyssna
långsamt
när ord
vrids
Dikten
Dess egg
Hopplösheten
Närheten
Stupet
Ordet
Kedjan
av ljus
Glidningen
mellan oss
som
är
här
nu
En vass
linje
stål
nära
strupen
lyser
Dikten är
sorg
på allvar
Nedräkning
i hjärtat
med tvång
Trösten
finns här
Grå
Vindfylld
Nära
som andedräkt
händer
röst
Det här är
bara
ord
Dikten är
ett rop
i tystnad
Hör du
alltid
din
röst
inifrån
rummet
du är
Dina
väggar
böjs
tänjs
Nu öppnar
du ljus
in
i
ordet
som blod
i mun
Diktens klippa
faller
mot orden
så snabbt
att meningen
förloras
som du
förlorar dikten
när dikten
är här
och klar
Läs: en färdig dikt
Diktens
sicksackmönster
Skuggornas
galler
i lyckliga
kroppar
Faller ut
i sanden
Faller mot
havet
Våra stengolv
lyssnar
till oss
Vi andas
Dikten
Gropen
i hjärtat
du fyller
med ord
du aldrig
tänkt
Bara
skrivit
på nytt
på nytt
som isregn
som törst
Bilder
du arbetar
sönder
De grå
orden
ramlar
ut ur
de grå
ansiktena
i de grå
husen
där de
grå
biter sig
fast
i kylan
som går
in i
väggen
kroppen
munnen
Grå ord
Dikten
leker
aldrig
med dig
Lika skör
är dikten
som is
i ljus
i vintern
inuti
de som
är i
sorg
Sorg
bryter ned
dikten
långsamt
långsamt
Dikten uppgrävd
ur ingenting
Nu ligger orden
där och lyser
som döda
fiskar
på bryggan
av ljus
Mörkret
strilar upp
ur
gallret
Smärta
Dissekera
dikten aldrig
Möt
texten
i ett modigt
fritt samtal
Riv sönder
allting
innan det dör
Och skriv
något
nytt
underifrån
som lyser
Dikten
en röd
sorg
som äter
höst
som moln
äter
sin flykt
genom
skymningen
när den går
i uppgivet
grönt
Minns ni
alla barndomens
färger
De första
av nattens
fåglar
kommer nu
in i din
dröm
med oerhörda
minnen
som växer
och växer
Du ska vakna
omedveten
om att du
flög
ensam
Gryning
sönderäten
av hårt ljus
Strömmen
av ord
sönderslagen
tills du vaknar
Ensam
i det grå
innanmätet
av jord
och sorg
Kom nu solsken
Dikten krymper
som hud
krymper
Innanför
ditt hjärta
en ton
av gul färg
rinner
ut ur systemet
Ett svart blad
spyr hav
i sin dröm
av bladnerv
Faller snabbt
under
orden
Handen
sträckt
i svart ljus
Stjärna
Nattens all oro
inbyggd
i versraden
av kalk
och damm
Jag skriver
fram en sten
Dikten
är kvar
inuti
dikten
Ett spår
sot
mot ryggen
av de döda
du skriver
allt till
Lyssna
mot sten
Hör hav
innanför
handen
Rör vid
rörelsen
Riv ner
texten
i livet
Riv ner
livet
Det är det som skär djupast
som syns minst
En hand
täcker
ögat
Ögat
tomt på ljus
Allt fyllt
av tomhet
Dammet
lyfter
i en ljus
båge
upp ur
minnet
En kropp
av ingenting
bildas
ur flödet
och rör sig
ner i fallet
Där är jag
Där är dikten
utsuddad
Grå och gul
oktoberdag
Regn
Bly
Trasor av tyg
lindade
inuti hjärtat
som döda
husdjur
Vi bär
varandra
hem
i pappkassar
fyllda av
blöt sorg
12 - 13 okt 2016
